Borde inte universum krylla av liv? (argument)

Du borde slipa på dina biologikunskaper, som är rejält bristande.

Först och främst är goldilockszonen nödvändig för liv. Jag säger inte att liv är omöjligt utan goldilockszonen, men det är betydligt svårare för liv att uppstå utanför den. Det beror på många faktorer, bland annat att ju längre bort från goldilockszonen, desto mindre stenplaneter brukar det vara, generellt. Det är liksom inte en slump att vi har gasjättarna Jupiter och Saturnus i det avståndet de befinner sig på, jämte varandra; i just det avståndet blir det helt enkelt gasjättar, och längre bort än så, isjättar som Neptunus och Uranus. Så stenplaneterna befinner sig närmast stjärnan. Visst har våra gasjättar några mindre isplaneter med som de värmer och där det eventuellt kan finns liv under isytan, i vattnet, som värms av Jupiters/Saturnus gravitation, men det är betydligt svårare för liv att uppstå i sådana förhållanden jämfört med jorden.

Som exempel: vitamin D produceras av UVB-strålningen här på jorden. De flesta djurarter, särskilt däggdjur, behöver vitamin D, och utan vitamin D, dör man helt enkelt; så kritisk är denna steroidhormon för liv. Nu kanske annat liv på andra planeter inte behöver just vitamin D, men det är inte helt omöjligt att de behöver någon liknande sunshine-hormon. Autotrofiska livsformer (alltså fotosyntes) har dock mycket svårare att uppstå, utan solljus, och ju längre bort från goldilockszonen, desto svårare för andra livsformer att uppstå, eftersom de då måste ordna eller producera en energikälla oberoende av solljus. Och ju längre ifrån stjärnan, desto mindre animerad planet, vilket i sin tur innebär mindre sannolikhet för liv att uppstå på planeten när ingenting rör på sig; allt vatten kommer att vara is. Hur skall de kemiska reaktionerna som är nödvändiga för liv att uppstå, bildas, när ingenting rör på sig? Hur skall organiska molekyler och nukleotider krocka med varandra och bilda den organiska gnistan som krävs för liv att uppstå, när allt vatten är is?

Så visst, liv kan väl säkert uppstå utanför goldilockzonen, men det är betydligt svårare.

Sedan har evolution ingen riktning heller för den delen, och särskilt annorlunda lär det inte vara med den saken på andra planeter i andra solsystem. Det var liksom inte menat att liv skulle utvecklas till flercelliga organismer; det bara blev så, typ en gång? Efter 3.5 miljarder år eller så från och med den första amöban. Finns inte de nödvändiga mutationer som krävs, då kommer inte liv att utvecklas till flercelliga organismer, eller hög intelligens för den delen. Det är liksom inte menat att liv skall utvecklas till intelligenta människor; det bara blev så en gång här på jorden, kommer aldrig att hända igen, någonstans, någonsin, i hela universums framtida historia.

Hur som helst poängen här är att du har fel: större delen av universum är verkligen sterila planeter. Hade liv varit vanligt ute i universum, då hade även intelligent liv varit betydligt vanligare, och då hade vi stött på aliens som hade nått oss via maskhål, och vi hade kunnat se onaturlig aktivitet från andra planeter som inte går att tolka som något annat än intelligent liv och högteknologiska civilisationer, osv. Inget sådant idag, bara sterila himlakroppar.

Vi har inte sett några spår av intelligent liv eller för den delen liv, inom vår galax, som bara har 100,000 ljusår från topp till ände. Allt inom vår galax utanför vårt solsystem, ser ut att vara helt naturliga, sterila miljöer. Detta innebär att liv är extremt ovanligt ute i universum. Faktiskt så kanske det bara finns liv på vår planet. Jag tror personligen att det finns liv på andra planeter, men det är extremt ovanligt som sagt. Och varför det är så här, beror på att universum fortfarande är mycket ungt, så liv har helt enkelt inte hunnit bildas i någon större utsträckning. Om några miljarder år lär det vara vanligare med liv i universum, men i dagsläget är liv fortfarande en raritet.

Det sammanfattas rätt bra här:

https://www.universetoday.com/119733...ernova-happen/

Så för att sammanfatta: en stjärna syntetiserar olika grundämnen tyngre än väte och helium, och när stjärnan börjar få brist på väte, växlar den om till helium och andra grundämnen för att kunna fortsätta "brinna", och när den når järn, då exploderar den i en supernova eftersom järn inte kan användas som stjärnbränsle. När en stjärna har exploderat i en supernovadöd, sprids de olika grundämnena som den har syntetiserat, i ett enormt gasmoln (nebulosa). Detta gasmoln drar senare ihop sig igen pga dess massa/gravitation, och blir en ny stjärna, och, om tillräcklig materia finns för de olika grundämnen som är tyngre än väte och helium (alltså metallicitet), bildas planeter från den supernovan.

Viktigt att förstå: vår stjärna har inte skapat planeterna, utan våra planeter och även de atomer som vi är byggda av, kommer från en tidigare supernova eller supernovor, som gav upphov till både vår sol och våra planeter och oss. Så den stjärnprocessen (stellar evolution) som riskerar att förinta alla spår av mänsklig existens (med undantaget radio-, TV- och SETI signaler som färdas i ljusets hastighet ute i rymden), är även den processen som gjorde vår existens möjlig.

För övrigt fanns även litium och beryllium strax efter big bang.

Alltså jag tror du underskattar hur obegripligt stort universum är. Vem vet, det finns antagligen områdem där planeter med rätt omständigheter ligger närmre varandra än här.

Men för människor, eller någon annan intelligent varselse att färdas ljusår bort till sina solsystem-grannar hade krävt antingen sånna stasis-kammare eller vad de heter. Där man "fryser" ned sig, samt rymdfordon färdandes nära ljusets hastighet för att även utnyttja tidsdilatation eller en kombo av båda.

Givet de förutsättningarna och att inget går fel på vägen hade man kanske kunnat färdas till andra solsystem.

Ett annat problem är ju VART ska man? Det är extremt svårt att ta reda på nödvändig data om planeter långt bort. Stjärnor kan vi se, men planeter blir skymda av deras starka sken, och i jämförelse mikroskopiska storlekar.

Kul att chansa liksom. Åka i 1000 år för att komma fram till en planet med så stor gravitation att man inte kan leva på den, eller nåt annat. Värme, atmosfär etc. Tidslåsning dvs dag dygnet runt på ena sidan... Problemen är många så frågan hade blivit varför?

Men så klart, vad FAN vet jag? Eller vi? Det enda vi VET är att man inte kan färdas snabbare än ljuset och att intergalaktiska resor hade varit opraktiska... för oss människor med så korta och bräckliga liv.

Endast fantasin sätter gränser känns det som när man talar om liv i universum.
Jag tror som många andra på att det är avstånden som gjort att vi inte ännu hört något från andra civilisationer.

Tänk om närmsta intelligenta civilisation finns 200 ljusår bort och att vi i samband med industrialiseringen på 1800-talet oavsiktligt avgett tecken på intelligent liv som kan snappas upp av andra. Säg att detta sker år 1858, då skulle den civilisationen se att något hände här först 2058 och om man då bestämmer sig på stört att ta sig hit omedelbart för att säga hej och färdas i ljusets hastighet, så skulle de vara här år 2258.

Sedan det här med att en utomjordisk civilisation skulle utrota oss för att vi är som myror i en myrstack, det tror jag inte riktigt på. Det är ungefär som att människan skulle förstöra den sista myrstacken i världen och utrota dem helt och hållet från jordens yta, bara för att bygga en påfartsled till en motorväg.
Om de däremot vill slå sig ned på jorden och vi människor utgör ett hot för deras vistelse här, då kommer de försöka utrota oss. Om vi skulle kunna leva ihop utan att vi utgjorde ett hot mot dem, så skulle de nog låta oss vara. På samma sätt som vi lever sida vid sida med t. ex älgar och rådjur idag, men samtidigt i princip utrotat varg, björn, lo och huggorm eftersom att de utgjort en fara.

Därför tror jag att extremt avancerat intelligent liv skulle låta oss vara och studera oss när de först fått syn på oss.

Det jag funderar mest på är inte ifall de finns, utan hur de ser ut och hur de funkar. Är en humanoid anatomi det mest fördelaktiga för intelligent liv i universum? Är det ens fysiskt möjligt för oss att kommunicera med varandra? Lyssnar de på musik? Har vi samma uppfattning om skönhet? Kan de ens vistas här nakna utan att dö?

Jag hoppas verkligen att jag en dag får svar på allt det här.

Folk underskattar svårigheten med att resa mellan stjärnsystem. Vi kommer vara kvar i vårt system länge, förmodligen under mänsklighetens existens.

Om avståndet från jorden till solen nerskalat är 2,5 cm är avståndet till Alpha Cen ca 6km. Vi har inte lyckats resa de där 2,5 cm ännu. För att ta sig till Alpha Cen på 40 år måste man komma upp i 10% av ljusets hastighet. I sådana hastigheter kan man inte åka in i ett dammkorn utan att förintas. Det är ett helvete att bromsa ner. Yttre delen av solsystemet (oortcloud) blir svårt att ta sig ur.

Finns det någon form av liv blir det svårt att någonsin komma i kontakt med det. Warpdrives och Wormholes är bullshit och pojkdrömmar. Civilsationens framväxt och undergång är en ganska kort period ur ett universellt perspektiv. Varför skulle en intressant civilisation tidsmässigt existera medans vi existerar?

Det finns en underliggande önskan bland folk i gemen att universum skall påminna om en starwarsrulle. Det är ganska få som är bekväma med tanken på att vi kanske är helt ensamma i ett stort hav av mörker och materia. Men det mesta hittils tyder på det.

Enligt någon simulation med data från Gaia så kommer en stjärna med inom 1,2 miljoner år eller liknande att passera jorden. Den ska vara ca 70% av solens massa. Bör ställs till med en hel del problem.

Så då kan man lika gärna chansa.

Du måste också förutsätta att universum är någorlunda homogent för det.