Filosofisk återvändsgränd. Vad mer finns det nu att tänka på?

Ja, du verkar ju tro att du förstår så mycket, men vad du inte begriper är att kärlek är en idé, ett psykologiskt definierat begrepp. Psykologi är en mer fundamental vetenskap än medicin och även fundamentalare än fysik. Så om du verkligen vill studera grunderna till vår verklighet skall du studera psykologi.

Been there done that. Dvs jag har reflekterat över psykologins roll i det hela. Det nämns till och med i min trådstart.

Jag tror att vi är väldigt begränsade att förstå verkligheten simpelt eftersom vi lever.
Våra hjärnor är byggda på ett visst sätt och funkar på ett visst sätt, och vem vet hur jävla begränsade det gör oss.
Dessutom verkar vi ju vara fast i denna specifika verklighet så länge som vi lever.

Ibland känns verkligheten för verklig. Ibland förstår jag inte hur verkligheten kan vara så verklig. Ibland gråter jag när jag observerar hur verklig verkligheten är.
Och nej jag är inte sjuk i huvudet eller något, folk förstår bara inte hur fantastisk, konstig, osannolik och till synes meningslös verkligheten är.

Så det som är djupare är nog döden.
Men jag tror att det måste vara en självvald död, för om man bara råkar dö så kommer man inte bli ett dugg klokare. Man kommer inte fatta något.
När man verkligen verkligen medvetet börjar mixtra med sin egna existens så händer det nog saker.
Det är en av anledningarna till varför jag är så otroligt självmordsbenägen. Funderar och funderar på att ta livet av mig nästa vecka. Jag hade i stort sett bestämt mig för att göra det men nu känner jag att det börjar glida mig ur händerna igen.
Överlevnadsinstinkten eller vad det än är är så fruktansvärt fruktansvärt stark att jag har börjat undra om det finns något utöver det. Jag börjar ifrågasätta den fria viljan.

Så en självvald död lär vara mycket mer meningsfull/lärorik för en själv/för medvetandet än en naturlig död eller en död orsakad av en olycka.

Jag tycker nästan att det borde vara kriminellt att inte fundera åtminstone lite över dessa saker, att inte ens vara lite nyfiken. Det är bortslösat medvetande att bara vara ytlig hela tiden och konstant småprata om totalt oväsentliga små vardagssaker.
Verkligheten är allt annat än självklar.

Du har skaffat dig grunden. Nu är det dags att gå vidare och göra fysiska experiment. Upptäck universum på riktigt. Ut i naturen, studera de spår som berättar hemligheter.

Skaffa exempelvis en ferrocell och lek med elektricitet och magneter och lär dig hur magnetfält veckar sig mot varandra. Knutteori, group theory etc.


Hela idén med att filosofera är att upptäcka lite själv också, på riktigt. Man blir alltid lika förvånad när något mikrokosmos man studerar inte tidigare blivit utforskat.

Du behöver definitivt ett laboratorium. Du är redo.

Bevisa att jorden är rund.
Lyckas du med det utan att använda argument from authority så är du inte dålig!

Jo, men allt som man gör, mäter och studerar osv. är ett resultat av vad din hjärna gör/uppfattar.
Man är konstant partisk på allra högsta hög nivå, oavsett hur avancerad utrustning man använder.

Vi alla lever i en bubbla.
Förhoppningsvis kan jag ta mig ur denna bubbla inom en snar framtid.

Fast du har ett hemligt vapen. Nämligen din kunskap om att så är fallet. Det är det som är nyckeln till att förstå det som andra inte ens ser.

När människan tror sig ha lärt allt, då är cirkeln sluten och en ny högre cirkel börjar (tänk dig en spiral som går uppåt och blir större och större).

När den nya cirkeln börjar, vet människan ingenting. När den nya cirkeln är avklarad, då tror du dig igen veta allting, men nästa stund vet du ingenting.

Det krävs ödmjukhet om man vill gå igenom hela spiralen. Jag vet allting. Jag vet ingenting. Jag vet allting. Jag vet ingenting.

Du sitter fast på din nuvarande nivå, ditt nuvarande medvetande.

Jag har bevittnat samma företelse hos flera andra filosofer.

A. Du försöker komma vidare med ditt nuvarande tänkande/medvetande -> ekstas i en stund, depression i nästa stund. Vertikalt höjd och förfall. Om och om igen.

B. Du börjar en ny cirkel där du är en elev, inte en mästare.

Men du ville ha en fråga:

Vem är jag?

Du kan läsa hur många böcker om medvetandet som helst, utan att bli klokare.

Undermedvetandet ger dig drömmar, som du skall lösa när du är vaken. Illusionerna är ett alfabet, när du har lärt dig alla illusionerna har du lärt alfabetet. Dina drömmar förändras drastiskt efter det - och de är utan illusioner.

Du är ett medvetande i universum efter det. Inga bilder. Du är medveten under natten och 'ser' ingenting, alla illusionerna är borta. Men i stället 'vet' du.

Därför är frågan: Vem är jag? mycket viktig.

Lol, en filosof beskrev mig på följande sätt:

"Flera visa filosofer sitter under ett äppelträd, där de diskuterar i timmar och försöker förstå äpplets kärna. Sedan går du förbi, biter i ett äpple - och du vet genast vad äpplets kärna är."

Han ville säga, att andra diskuterar och läser böcker om filosofiska teorier, emedan somliga upplever teorin i sig själv och går glatt vidare.

Edit: En rolig dröm i medvetandet: Det fanns många 'stjärnor', jag visste men såg inte. Jag var också en liten 'stjärna'. Tanken var klar: "Jag är Kärleken". Alla stjärnor kunde säga samma sak om sig själva. Sedan undrade jag varför jag inte känner kärlek och ändå deklarerar mig vara kärlek?!? En 'röst' eller 'tanke' sade, att det är omöjligt att känna kärlek om man är kärlek. Jag hoppade fram och tillbaka hela natten, från och till kärleken, eftersom det var så roligt att vara kärlek och i nästa stund känna kärleken. Att man måste vara utanför kärleken för att känna den.

Jävligt vågad ambition. Hur då?

Genom att ta livet av mig.
Men ja, det är förstås inte alls säkert att man tar sig ur något genom att ta livet av sig.

Vi är samma universum. Du lever i mig och dig och alla andra, och allt som skapas och har skapats osv. Det tror jag iallafall.

Det du försöker uppnå uppnås redan, du har bara inget minne utav det.