Ett lands ekonomi och dess ekonomiska framtid är ganska enkel att förutspå, åtminstone relativt till omvärlden.
I botten finns givetvis en konjunkturcykel som nuförtiden är ganska synkad genom den globala ekonomin. I det avseendet så lär den närmaste framtiden se lite mörkare ut eftersom vi har haft en global högkonjunktur de senaste åren baserad på den massiva refinansieringen efter "the great recession". Det är dags för en svagare konjunktur.
Vi har därigenom också fått en massiv skuldsättning, i Sverige speciellt på den privata sidan. Jag tänker inte utveckla det närmare eftersom jag inte vill ha de idisslade argumenten från ekonomitrådens sedvanliga fåntrattar som de "hårt arbetande alfabetarna och svennebananerna".
Temat för inlägget är därför det ack så viktiga
humankapitalet. Som alla vet så kan människor delas in med
10-80-10-regeln.
http://strategicdiscipline.positioningsystems.com/blog-0/build-an-elite-team-10-80-10-principle-above-the-line
I Sverige har de tidigare topp-10% nu urvattnats till giriga narcissistiska klippare med fäbless för globalism. När skiten träffar fläkten lär de dra till St-Tropez, Davos eller Montreux såvida de inte genom dåliga bostadsaffärer aspirerar på att hamna bland de 80% som huserar i radhusgetton. Vem vet, några av de topp-10% kanske också hamnar bland bottensatsen om de dragit för mycket kola på Stureplan eller bränt stålarna i den kommande börskraschen.
Under dessa har vi den grå massan, de pliktrogna 80-%. Ja, de brukade tidigare vara plikttrogna i varje fall. Nu lever de sin dröm i den tungt belånade 6-rumsvillan med pool och Webergrill de luxe med SUV och en liten Mazda-jolle för den kraftigt tatuerade och restylanpumpade milf-bimbon till sambo. Helgkvällarna spenderar de framför TV:n med Farmen VIP och Smartare än en femteklassare som underhållning. Ambitionen hos den "hårt" arbetande medelklassen är dock att klättra till den översta 10%-gruppen så att man slipper slava som butikschef på K-Rauta, eller annat valfritt stabilt jobb i den moderna produktionsekonomin.
Till sist har vi de olyckliga botten-10%. Ni vet de där som hade mödrar som söp till under graviditeten, hoppade av gymnasiets individuella program efter först året, eller helt enkelt av olyckliga omständigheter begåvats med en sämre genetisk DNA-uppsättning. Det kan vara så enkelt som att man har fått en dålig impulskontroll eller taskigt ölsinne, och kanske möjligen spelat bort allt på nätcasino eller är för glad i droger.
Kort sagt, alla dessa tre huvudgrupper av svenskar är idag på väg utför. Kompetensutveckling, moralisk uppbyggnad eller amortering av sina skulder står knappast högt på agendan. Produktivitetsförmågor som efterfrågas av svensk exportindustri är i avtagande hos populationen.
Och då kommer vi till grädden på moset, vaniljsåsen till surströmmingen eller fekalierna i krustaden. Jag pratar alltså om de svenska politikernas kraftiga och tunga investeringsboom i pensionsräddare från högteknologiska länder som Afghanistan, Somalia och Eritrea. Oslipade diamanter till getavlare och åsnejockeys som med en gnutta utbildning (eller livslångt lärande) ska göra den raketartade klassresan från de understa 10%, rakt genom medelklassens 80%, för att sedan leda vårt land till frälsning genom att vara banerförare för de 10% som ska utgöra landets elit! Halleluja....
Vi pumpar alltså in med folk i den understa 10%-gruppen. Framtiden för detta humankapital avgör Sveriges framtida ekonomi.
Vad tror ni händer?