Detta kommer troligtvis bli en väldigt lång text, behöver skriva av mina tankar och hoppas kunna få hjälp av någon, som kanske vart i samma sits.
Har nu i drygt 1.5 år vart i ett förhållande. Till en början tyckte jag att det var underbart, vi spenderade en hel sommar tillsammans, vi gjorde massa roligt tillsammans och allt var perfekt. Var någon med oss obekväm för något, så anpassa vi oss efter varandra. Vi begränsa inte varandra, vi ville bara att vi båda skulle må bra. Så försrå mig rätt. Vi hade aldrig känt varandra innan sommaren, men de var verkligen som " kärlek vid första ögonkastet" kanske inte bokstavligen, men jag har aldrig träffat en person som jag har känt mig igen så mycket i, de var verkligen skrämmande hur perfekt allt var, fast nu i efterhand-kanske inte. Detta var första riktiga förhållandet för oss båda, allting var ju nytt för oss och antagligen då väldigt mycket mer spännande än nykommande förhållanden. Tiden gick, jag har alltid vart en kille med högtsjälvförtroende och har i princip alltid haft lätt för mig med "tjejer" vill inte att de ska låta som att jag är en självgod PH deltagare, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Men tyvärr kom de värsta som kan komma i förhållande, svartsjuka i sin värsta form. Jag hade problem med att hon hade legat med folk innan mig, jag vet att det är löjligt, men jag kunde inte hjälpa de. De gjorde de så mycket värre för att ett par utav de hon hade legat med var kompisar till mig som hon själv hade sagt var jätte snygga. Låter verkligen som en 15-åring, jag vet- Men jag kunde inte hjälpa det. Helt plötsligt var jag inte längre den coola killen som hade de lätt för tjejer och göra nya roliga grejer, jag var en liten pojk med dålig självkänsla. Jag gjorde något jag jag kommer ångra livet ut, kag var otrogen med en annan tjej för att få tillbaks den bekräftelsen jag var "van" vid, det var så vidrigt och jag hatar mig själv för det. När jag vakna på söndagen av ångesten tänkte jag att de inte var jag som hade gjort de, hade jag bara hade drömt om de på fyllan, men nej, de var sant. När jag kolla min partner i ögonen brast jag ut i grät, jag har aldrig gråtit så mycket och så länge. Tillslut berätta jag de, och den fina människan förlät mig på något sätt. Jag sa att hon inte fick förlåta mig, men de gjorde hon. Efter de var jag under en längre tid fruktansvärt orolig för att hon skulle hämnas. Hon hade legat med sin brors kompisar och svikit honom, o då tänkte mitt dumma naiva huvud att hon kunde svika mig också, speciellt efter de jag hade gjort. Jag vet inte om det är någon slags personlighetsstörning, men jag började anteckna allt möjligt, de mesta tyder på borderline. Skulle ohn ta bussen klockan 1630 men sa att hon istället skulle ta 17 bussen, så anteckna jag de och måla upp scenrarion i mitt huvud vad hon gjorde egentligen, den stressen och den åmngesten jag hade under denna tiden fick mig att må så fruktansvärt dåligt, jag blev deprimerad och fick utbrott av ilska som resultera i att jag låg o skaka på golvet tillofrån. Jag fick olika tabletter utskrivna, men inget funka.
Jag tänkte då att de enda rätta var att göra slut, jag sa att vi var tvugna att ta en paus, eller göra slut flera gånger- Detta gjorde ju hon uppenbarligen väldigt osäker på oss och vart hon hade mig. Ena stunden älskade jag henne, andra stunden hatade jag hon för jag målade upp olika scenrarion i mitt huvud och störde mig på hennes förflutna, som en patetisk liten 15 åring. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det. Jag drack väldigt mycket under denna tiden, jag har alltid älskat att dricka. Men alla gånger jag var orolig över att hon drack eller gjorde diverse grejer så var jag tvungen att dricka för att få bort min ångest,stress och deppighet, jag var ständigt orolig. Skulle alla mina kompisar vara nyktra, så drack jag själv. Endast för att kunna ta bukt med mina oroligheter.
Jag insåg sen att jag inte kunde göra slut med henne, men jag visste inte riktigt varför. Jag slutade att vara hemma hos henne, hon var alltid den som fick åka hem till mig. Detta gjorde ju hon väldigt sur att hon alltid fick vara den som fick anstränmga sig. Alltså var jag väldigt bekväm med det hela. Men sen tog de slut, hon vägrade att komma hem till mig om inte jag var den som kom hem till henne, vilket jag inte gjorde. Hon började då träffa kompisar allt mer o mer- vilket till en början gjorde mig väldigt glad, eftersom hon innan inte brukade träffa kompisar. Men även när hon började träffa kompisar så blev jag orolig över det, jag vet inte varför o jag kan tyvärr inte förklara varför- jag förstår mig inte på mig själv eller mina hjärndemoner. Som sagt, i början av våranm relation så blev jag återigen en osäker 15 åring, jag kunde störa mig på om hon la ut något lättklätt på socialamedier, eller om hon klädde sig "lätt" jag sa de aldreig till henne, även om jag ville. Men jag insåg själv att så kontrollerande kan man inte vara. Men på något sätt så förstod hon att jag var obekväm med det, och den perfekta människan anpassa sig då efter mig. Om hon var ute på krogen med sina kompisar så var jag extremt stressad, men hon hörde självmant av sig till mig, jag hade de alltså alldeles för bra. Men iallafall, hon tröttna som sagt på att jag aldrig ville anstränga mig, och det var delvis för att hon aldrig ville göra något roligt med mig och hon var alltid sur, men nuy i efterhand förstår jag att hon aldrig ville göra något eller alltid vbar sur eftersom jag aldrig ansträngde mig. Jag vet att texten blir allt mer oklar, men som sagt vet jag inte riktigt hur min hjärna fungerar, och nu har jag en massa tankar jag måste få arbeta in i texten innan jag glömmer tankarna o därav blir de nog lite bösigt nu. Men iallafall, för att återgå till ämnet- Hon började hänga mer med kompisar, hon slutade höra av sig, hon la ut olika slags bilder o klädde sig på ett sätt hon visste att jag inte skulle gilla. Dock helt förståeligt, klagar absolut inte o tycker absolut inte att det var fel av henne. Men detta gjorde mig väldigt osäker, o jag ville till en början sluta ses helt o avsluita vår relation. Jag sa att vi skulle träffas och prata, men inte om vad. De första hon säger är " jag vet vad du tänker säga, men denna gången är det jag som avslutar de" min hjärna visste hur den skulle hantera de, jag gick in i en paralys, livet för stunden kändes som en dröm. Hemskt. Innan var jag beroende av henne, men jag börjar allt mer o mer släppa henne.
Tiden gick dock och hon ville återigen börja ses, hon sa att hon mer än gärna börjar om pånytt, med kravet att jag är den som skall anstränga mig, i princip hela tiden., Jag tyckte att vi skulle börja sakta. De gjorde vi. Tyvärr hade hon aldrig tid för mig, hennes kompisar var jämnt o stänmdigt prio 1- även de förstår jag. Men självklart gjorde de mig osäker, för hon var foprtfarande inte den tjejen jag blev kär i, hon var inte längre den som verkligen geuint brydde sig om mig och vad jag gjorde eller vad jag tyckte.
Jag har insett att jag inte är mogen för ett förhållande, men jag kan inte heller säga upp kontakten, för hon är en sådan perfekt människa. Men den största anledningen till att jag inte kan avsluta de helt med henne, är hemsk- Och det är för att jag inte hade klarat av att hon hade legat med någon annan. Mina gamla orolighetstankar har börjat lägga sig och jag bryr mig inte längre om vad hon har på sig eller vilka hon legat med. Men just att hon ligger med en annan hade helt och hållet förstört hela mig, jag hade inte kunnat hantera det. Sen så älskar jag inte henne som jag en gång gjorde, och borde egentligen avsluta det- men kan inte av just den anledningen.
Den orolighetskänslan jag känner leder till en sjuk ångest, jag kan inte förklara den vilket i sin tur leder till att jag vissa dagar kan bli så oerhört deprimerad, verkligen totalt borta.
Förlåt för en jätte dåligt skriven text, men hade jag nu finskrivit den o styckindelat så hade de tagit mig flera timmar för då hade jag kommit på ännu mer grejer jag hade vart tvungen att skriva. Väldigt mycket av vad jag känner och skriver för mig själv, tyder på Bordln. Jag hoppas att någon kanske kan känna igen sig, eller veta vad som borde göras.
Har nu i drygt 1.5 år vart i ett förhållande. Till en början tyckte jag att det var underbart, vi spenderade en hel sommar tillsammans, vi gjorde massa roligt tillsammans och allt var perfekt. Var någon med oss obekväm för något, så anpassa vi oss efter varandra. Vi begränsa inte varandra, vi ville bara att vi båda skulle må bra. Så försrå mig rätt. Vi hade aldrig känt varandra innan sommaren, men de var verkligen som " kärlek vid första ögonkastet" kanske inte bokstavligen, men jag har aldrig träffat en person som jag har känt mig igen så mycket i, de var verkligen skrämmande hur perfekt allt var, fast nu i efterhand-kanske inte. Detta var första riktiga förhållandet för oss båda, allting var ju nytt för oss och antagligen då väldigt mycket mer spännande än nykommande förhållanden. Tiden gick, jag har alltid vart en kille med högtsjälvförtroende och har i princip alltid haft lätt för mig med "tjejer" vill inte att de ska låta som att jag är en självgod PH deltagare, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Men tyvärr kom de värsta som kan komma i förhållande, svartsjuka i sin värsta form. Jag hade problem med att hon hade legat med folk innan mig, jag vet att det är löjligt, men jag kunde inte hjälpa de. De gjorde de så mycket värre för att ett par utav de hon hade legat med var kompisar till mig som hon själv hade sagt var jätte snygga. Låter verkligen som en 15-åring, jag vet- Men jag kunde inte hjälpa det. Helt plötsligt var jag inte längre den coola killen som hade de lätt för tjejer och göra nya roliga grejer, jag var en liten pojk med dålig självkänsla. Jag gjorde något jag jag kommer ångra livet ut, kag var otrogen med en annan tjej för att få tillbaks den bekräftelsen jag var "van" vid, det var så vidrigt och jag hatar mig själv för det. När jag vakna på söndagen av ångesten tänkte jag att de inte var jag som hade gjort de, hade jag bara hade drömt om de på fyllan, men nej, de var sant. När jag kolla min partner i ögonen brast jag ut i grät, jag har aldrig gråtit så mycket och så länge. Tillslut berätta jag de, och den fina människan förlät mig på något sätt. Jag sa att hon inte fick förlåta mig, men de gjorde hon. Efter de var jag under en längre tid fruktansvärt orolig för att hon skulle hämnas. Hon hade legat med sin brors kompisar och svikit honom, o då tänkte mitt dumma naiva huvud att hon kunde svika mig också, speciellt efter de jag hade gjort. Jag vet inte om det är någon slags personlighetsstörning, men jag började anteckna allt möjligt, de mesta tyder på borderline. Skulle ohn ta bussen klockan 1630 men sa att hon istället skulle ta 17 bussen, så anteckna jag de och måla upp scenrarion i mitt huvud vad hon gjorde egentligen, den stressen och den åmngesten jag hade under denna tiden fick mig att må så fruktansvärt dåligt, jag blev deprimerad och fick utbrott av ilska som resultera i att jag låg o skaka på golvet tillofrån. Jag fick olika tabletter utskrivna, men inget funka.
Jag tänkte då att de enda rätta var att göra slut, jag sa att vi var tvugna att ta en paus, eller göra slut flera gånger- Detta gjorde ju hon uppenbarligen väldigt osäker på oss och vart hon hade mig. Ena stunden älskade jag henne, andra stunden hatade jag hon för jag målade upp olika scenrarion i mitt huvud och störde mig på hennes förflutna, som en patetisk liten 15 åring. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det. Jag drack väldigt mycket under denna tiden, jag har alltid älskat att dricka. Men alla gånger jag var orolig över att hon drack eller gjorde diverse grejer så var jag tvungen att dricka för att få bort min ångest,stress och deppighet, jag var ständigt orolig. Skulle alla mina kompisar vara nyktra, så drack jag själv. Endast för att kunna ta bukt med mina oroligheter.
Jag insåg sen att jag inte kunde göra slut med henne, men jag visste inte riktigt varför. Jag slutade att vara hemma hos henne, hon var alltid den som fick åka hem till mig. Detta gjorde ju hon väldigt sur att hon alltid fick vara den som fick anstränmga sig. Alltså var jag väldigt bekväm med det hela. Men sen tog de slut, hon vägrade att komma hem till mig om inte jag var den som kom hem till henne, vilket jag inte gjorde. Hon började då träffa kompisar allt mer o mer- vilket till en början gjorde mig väldigt glad, eftersom hon innan inte brukade träffa kompisar. Men även när hon började träffa kompisar så blev jag orolig över det, jag vet inte varför o jag kan tyvärr inte förklara varför- jag förstår mig inte på mig själv eller mina hjärndemoner. Som sagt, i början av våranm relation så blev jag återigen en osäker 15 åring, jag kunde störa mig på om hon la ut något lättklätt på socialamedier, eller om hon klädde sig "lätt" jag sa de aldreig till henne, även om jag ville. Men jag insåg själv att så kontrollerande kan man inte vara. Men på något sätt så förstod hon att jag var obekväm med det, och den perfekta människan anpassa sig då efter mig. Om hon var ute på krogen med sina kompisar så var jag extremt stressad, men hon hörde självmant av sig till mig, jag hade de alltså alldeles för bra. Men iallafall, hon tröttna som sagt på att jag aldrig ville anstränga mig, och det var delvis för att hon aldrig ville göra något roligt med mig och hon var alltid sur, men nuy i efterhand förstår jag att hon aldrig ville göra något eller alltid vbar sur eftersom jag aldrig ansträngde mig. Jag vet att texten blir allt mer oklar, men som sagt vet jag inte riktigt hur min hjärna fungerar, och nu har jag en massa tankar jag måste få arbeta in i texten innan jag glömmer tankarna o därav blir de nog lite bösigt nu. Men iallafall, för att återgå till ämnet- Hon började hänga mer med kompisar, hon slutade höra av sig, hon la ut olika slags bilder o klädde sig på ett sätt hon visste att jag inte skulle gilla. Dock helt förståeligt, klagar absolut inte o tycker absolut inte att det var fel av henne. Men detta gjorde mig väldigt osäker, o jag ville till en början sluta ses helt o avsluita vår relation. Jag sa att vi skulle träffas och prata, men inte om vad. De första hon säger är " jag vet vad du tänker säga, men denna gången är det jag som avslutar de" min hjärna visste hur den skulle hantera de, jag gick in i en paralys, livet för stunden kändes som en dröm. Hemskt. Innan var jag beroende av henne, men jag börjar allt mer o mer släppa henne.
Tiden gick dock och hon ville återigen börja ses, hon sa att hon mer än gärna börjar om pånytt, med kravet att jag är den som skall anstränga mig, i princip hela tiden., Jag tyckte att vi skulle börja sakta. De gjorde vi. Tyvärr hade hon aldrig tid för mig, hennes kompisar var jämnt o stänmdigt prio 1- även de förstår jag. Men självklart gjorde de mig osäker, för hon var foprtfarande inte den tjejen jag blev kär i, hon var inte längre den som verkligen geuint brydde sig om mig och vad jag gjorde eller vad jag tyckte.
Jag har insett att jag inte är mogen för ett förhållande, men jag kan inte heller säga upp kontakten, för hon är en sådan perfekt människa. Men den största anledningen till att jag inte kan avsluta de helt med henne, är hemsk- Och det är för att jag inte hade klarat av att hon hade legat med någon annan. Mina gamla orolighetstankar har börjat lägga sig och jag bryr mig inte längre om vad hon har på sig eller vilka hon legat med. Men just att hon ligger med en annan hade helt och hållet förstört hela mig, jag hade inte kunnat hantera det. Sen så älskar jag inte henne som jag en gång gjorde, och borde egentligen avsluta det- men kan inte av just den anledningen.
Den orolighetskänslan jag känner leder till en sjuk ångest, jag kan inte förklara den vilket i sin tur leder till att jag vissa dagar kan bli så oerhört deprimerad, verkligen totalt borta.
Förlåt för en jätte dåligt skriven text, men hade jag nu finskrivit den o styckindelat så hade de tagit mig flera timmar för då hade jag kommit på ännu mer grejer jag hade vart tvungen att skriva. Väldigt mycket av vad jag känner och skriver för mig själv, tyder på Bordln. Jag hoppas att någon kanske kan känna igen sig, eller veta vad som borde göras.
