Varför filosofi är nödvändigt

Har alltid stört mig lite på Wittgenstein då jag inte har hållit med honom men samtidigt inte har kunnat säga emot honom. Här är mitt amatörmässiga försök om försöka rädda filosofin som nödvändig.

Wittgensteins kritik av filosofin är att det är humbug, och att det precis som konst "tilltalar" oss utan att egentligen säga någon om verkligheten. Det finns empiri som stödjer detta uttalande. Exempelvis kan man kolla på den bokstavliga tolkningen av historisk filosofi såsom Platon (idévärldar osv). Den filosofin "tilltalar" oss på ett sätt som går över vårat egoistiska begär. Det är filosofiskt vackert. Men få filosofer vill idag säga att påståenden om en metafysisk idévärld har någon egentlig substans.

Detta behöver inte betyda att all filosofi är humbug. Faktum är att det med all rätt kan tyckas vara orättvist att jag här kritiserar Platon. Han sågs som den första riktiga filosofen. Sätter man inte lite för höga krav genom att kräva perfektion på första försöket? Så det är inget bevis för filosofins icke-existerande. Det enda det säger är att det uppenbarligen finns någon essensiellt vackert utöver det potentiellt sanna i filosofin, precis som inom litteraturen och konsten. Och då uppstår frågan, varför upplever vi det som vackert? Är det inte konstigt att något som inte har någon koppling till vårat egoistiska jag, till skillnad från exempelvis många religioner, kan få oss att känna oss fyllda av något... ja, vad?

Filosofi expanderar tankar. Man tänker bredare med filosofi. Från att fundera på vardagligheter, kan man börja se sig om mentalt och ifrågasätta sånt som tas för givet. Genom filosofi fås utrymme för att växa spirituellt. Det vackra är det som låter det spirituella växa. Och ju närmare man kommer att förklara det vackra och spirituella, ju mer rör man sig mot det som inte går att förklara. Vi kan bara uppleva något för att förstå det. Hur ska man förklara hur det är att "se" med ekolod för den som inte har något ekolod? Filosofi är en del av metoden för att öppna upp sig, kunna röra sig mer flexibelt. Och nånstans kunna nå det filosofiska uppvaknandet. För det existerar. Detta är inget bevis för det, men är tvärtom; faktumet att en essens inte kan förklaras betyder det inte att det inte existerar. Så genom att som Wittgenstein förklara filosofi som icke-existerande, stängs även dörren mot att något spirituellt är icke-existerande. Något som Wittgenstein själv aldrig övervägde. Skulle man utan tvivel spränga en bomb genom att trycka på en knapp, om man samtidigt inte vet om denna knapp är kopplad till andra bomber man inte vet något om?

Mina tankar bygger på samma princip som Tractacus; att det endast genom att nå en insikt går att komma att förstå slutsatsen. Genom samma metod menar jag att filosofins betydelse för mänskligheten är otvivelaktig och en del av den mänskliga essensen. Vår nyfikenhet rör oss framåt, och oavsett om vi vill eller inte kommer alltid filosofi bedrivas. Att inte tillåta människan filosofi är som att inte tillåta en höna sittpinne och sprätthö. Hönan överlever utan sittpinne och sprätthö tänker kanske någon. Människan överlever utan filosofi tänker kanske någon.

/spyder.

Det beror på vad man menar med en idévärld. Matematiska platoniker som Roger Penrose anser att matematiken har en egen existens som är oberoende av vårt fysiska universum. Men Penrose poängterar att han ger begreppet existens en ganska vid tolkning:

The mathematical forms of Plato's world clearly do not have the same kind of existence as do ordinary physical objects such as tables and chairs. They do not have spatial locations; nor do they exist in time.

Se också mitt inlägg här:

(FB) Matematik (samlingstråd)