Min bror tog sitt liv.

Hej, till och börja med är jag inte säker på om jag la tråden rätt.

För cirka en månad sedan tog min bror sitt liv, jag var den som upptäckte det men var aldrig inne i bostaden utan det skötte polisen. Varför osv orkar jag inte ta upp.
Är det någon som har gått igenom något liknande och kan dela med sig av tips för att klara sig igenom det tunga? Begravningen hölls igår och var det absolut värsta jag har gjort.
Sover knappt något om nätterna trots sömntabletter och lugnande. Har gått o pratat med psykolog men känner att det inte är min grej, gjort det tidigare i mitt liv av diverse anledningar utan vidare resultat.
Varit sjukskriven i ca 3 veckor nu, provat att jobba några dagar men funkar inte. Kan inte koncentrera mig på något.
Kan tilläggas att jag "bara" är 19 och min bror var 24 och vi stod varandra väldigt nära.

Ska jag fortsätta gå till psykologen även om jag inte tycker att det funkar eller vad bör man göra?

Tack på förhand.

Sörj. Det du ska göra sörja. Det låter bara som att du försöker komma undan från det tunga och jobbiga. Men det du ska göra är att gå in i det, sörj ordentligt. Det kommer ta ett år eller så. Men sörj. Försök inte undkomma.

Beklagar, verkligen.

Som tidigare skribent nämnde, sörj, fullt ut.

"Förstår", (kan jag egentligen inte säga), men säger ändå, och tror att det måste vara omtumlande. Så många frågor, men kanske inte lika många svar?

Det är en stor process. Man behöver egentid, men inte alltför mycket, det kan vara påfrestande. Stå med människorna som delar vad du delar, dvs övriga familjen.

Ta hand om dig, TS.

Säger också som de tidigare skrivit. Sörj. Stäng in dig två dagar, ta fram fotoalbumen, tänd ett ljus och sörj. Smärtan kommer gå över även om saknaden kommer att finnas.

Sörj men kanske ska du även tänka på hur din bror mådde livet är inte lätt och alla är inte skapta att leva livet din bror kanske har det bättre nu.

Hej!
Detta blir mitt första inlägg någonsin. Min bror tog livet av sig 2011. Vi stod varandra mycket nära. Jag överlevde genom medicinering till en början. Sedan terapi (KBT). Sedan genom stenhård disciplin. Jag tvingade mig till motion. Åren som följde var de värsta i mitt liv. Men jag tänker så här. Jag vet att min bror älskade mig över allt annat. Hans avsikt var inte att göra mig illa. Och jag tänker att jag bär med mig hans minne med stolthet och glädje. Vart han än befinner sig nu, vill jag att han ska veta att jag tänker göra honom stolt över mig. Jag förstår hur dåligt du mår. Du får gärna pm:a mig. Jag är så ledsen för din skull.

Jag beklagar. Det måste göra så ont. Ta stöd av alla du kan och byt psykolog om det inte känns rätt men fortsätt med terapi. Det behöver du.

Så ledsen.

Jag är ledsen för din skull och jag är ledsen för din brors skull.

Jag var ett år yngre än du när min äldsta bror tog sitt liv. Det har format mig på så otroligt många vis att det går inte att beskriva i ett sånt här inlägg...

Det har sagts tidigare, men sörj. Du måste igenom det på något vis. Du får må dåligt. Du får gråta. Du får förbanna din bror för att han gjorde nåt så dumt. Du får älska honom. Du får sakna honom. Finns inget fel i det här. Du måste bara hitta din väg igenom det.

Jag önskar att jag hade gått i terapi då, så fortsätt med den skulle jag säga. Det är bra att få sätta ord på hur man känner ibland.

Jag hoppas ni kan prata inom familjen. Sitta ned och minnas allt roligt han och ni varit med om. Det gör inget om det blir känslosamt. Man går inte sönder av att gråta. Snarare tvärtom.
Jag minns att jag hade känslan att när det gått en tid så gick ju (självklart) omgivningen vidare och la det bakom sig. Men jag var inte på långa vägar "färdig" än, men då var det bra att kunna prata inom familjen. Så det är väl de råd jag kan ge dig: stäng inte in din sorg och låt det ta den tid det tar.

Du kommer aldrig att glömma din bror heller... Jag är över 40 år nu och minns honom med glädje.

Har själv gått igenom traumat när en nära anhörig tog sitt liv i 25 års åldern och jag hoppas verkligen du får stöd och hjälp av nära och kära.
Om du inte vill fortsätta med terapin så måste du se till att du får analyser (prata av dig) med din familj. Sätt dig ned med dina föräldrar, dom går igenom samma sak som du (om inte värre), det var ju deras egen son som dom sett från vaggan till detta tragiska.
Sörj, sörj, sörj och sörj ännu mer. Det kommer skölja över dig i vågor, i tid och otid, men tiden läker faktiskt alla sår. Hata inte dina bror även om han gjorde det mest själviska han kunde. Han såg ingen annan utväg och det finns inget du kunde gjort. En människa som beslutat sig för att ta sitt liv kommer göra det oavsett vad du skulle sagt eller gjort.

Sörj tillsammans med din familj, det är det viktigaste, ensamheten kan i dessa fall vara din värsta fiende.

Skickar den här vidare till ett lämpligare forum för sorgebearbetning.

Relationer och samlevnad: allmänt --> Psykisk hälsa
/Moderator

Till o börja med tack för alla svar.
Vet att det kanske låter som en jävligt skum fråga, men finns det några uppgifter alls på om hur lång tid första sorgeperioden kommer ta? Syftar på att kunna sova ordentligt och koncentrera mig osv.. Min sjukskrivning går ut imon måndag och det är väl tänkt att jag ska börja jobba men vet helt ärligt inte om jag kommer kunna göra någon nytta. Chefen är dessutom väldigt övervakande på jobbet så blir lite prestationsångest.
Känns samtidigt som att jag är helt jävla störd som bryr mig om vad andra som vet att jag är sjukskriven och vad chefen ska tycka. Men får känslan av att många inte förstår, om jag nu själv gör det. Har fått höra ett par gånger att jag har varit borta länge ifrån jobbet nu även om det "bara" är 3 veckor.

Förstår även att det är viktigt att sörja, men gör det oftast själv. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag och min bror hade samma mamma men inte pappa, vi har även en gemensam syster som ingen har vidare kontakt med.
Mamma är numera förtidspensionerad pga sjukdom och har flyttat hem till staden där hon kommer ifrån vilket är ett par timmars bilfärd för mig men har självklart varit där mycket nu. Problemet är att jag tror att jag försöker vara stark för henne vilket kanske inte får effekten jag hoppas på.
Senast jag skulle åka hem ifrån mamma bröt jag ihop direkt när jag hade kommit i bilen påväg hem. Har mycket vänner som jag kan prata med, men känns liksom som att man belastar någon när försöker förklara hur man känner när man vet att dom förmodligen aldrig kommer förstå. Tror dock att det har mer att göra med att jag är lite socialt handikappad i vissa sammanhang. Var liksom såna här problem jag och brorsan kunde prata om helt kravlöst. Senast igår blev jag förbannad på han för att han visste att jag var den enda i princip som jag pratade med. Men känns samtidigt så fel att vara arg på han, kommer väl aldrig förstå det han har gått igenom även om jag trodde att jag visste det mästa om han.

Förlåt för rörig och lång text, men var skönt att skriva av sig lite..

Hej.
Beklagar verkligen sorgen. Vet att du har det svårt nu.
Min sambo tog sitt liv för några år sedan och jag hittade honom.

Du undrar om du ska fortsätta gå till psykologen. Om du inte tycker det hjälper alls så kan du ju sluta. Men fråga dig innan dess varför det inte hjälper? Har du svårt att öppna dig? De är till för dig. Inget du säger där är fel. Du får gråta, vara arg , fundera högt, säga barnsliga saker osv. En annan liten tanke är att om du behöver längre sjukskrivning är det bra att ha back up av psykolog möten. De skriver ju journal och läkaren talar med dem så de får bekräftat hur skit du faktiskt mår.

Hur lång tid sorgeperioden tar är väldigt olika. Det tar ett år. Så sade flera till mig när jag befann mig i helvetet. Med det menade de att du kommer sörja alla årstiderna, högtiderna allt som du för första gången går igenom utan den avlidna personen. Och de hade rätt. Första året var jävligast. Men samtidigt fel. Det tog fler år innan jag accepterat det. Och under första året fanns det dessutom stunder då jag kunde må bättre.
Men som sagt. Mycket individuellt.