Vård av husdjur - är det något vi borde ha?

De försökte inkomstpröva barnbidraget. När de skulle sätta nivåerna så hittade de inga barn med fast inkomst.

Den grundläggande skillnaden är att varken katter, hundar, marsvin, akvariefiskar eller fan och hans moster någonsin kommer att börja arbeta och betala skatt. Däremot finns det en väldigt stor chans att barn växer upp och bidrar till samhället. Vill man vara ledig på grund av sitt sjuka husdjur så får man betala för det själv.

Vist sjutton betalar betalar husdjur skatt, i alla fall mina 2 katter, 25% moms på foder för det första, jag förmodar att den dyra försäkringen genererar skatt från försäkringsbolaget, veterinären betala nog också skatt på de pengar de tar i på katterna, o.s.v.
Däremot har jag förstås aldrig tänkt på att vabba när de är lite krassliga, brukar bli att jag tar ut semesterdagar eller komptid.
Oavsett vilket husdjur man har, är det bland normala ägare så att de blir en del av familjen, det skulle inte falla mig in att lämna en krasslig katt ensam, lika lite som jag skulle lämnat mina barn ensamma när de var sjuka.

Som vab kostar som inte alltid är vab.

Så länge husdjur inte bidrar till samhället genom att delta i arbetslivet så bör djurägarna själva betala för att ta hand om sitt sjuka djur. Vi kommer aldrig få se en katt som växer upp och arbetar som brandman, polis, lärare, chaufför, veterinär, tandläkare, vetenskapsman etc. men det är precis vad barn växer upp till att göra. Att vabba för ett husdjur är slöseri med statens pengar.

Och det gör att det blir billigare om folk dessutom får vara hemma med sina sjuka djur? Sen är den stora skillnaden mellan djur och barn, som flera andra redan har påpekat, att barnen kommer att växa upp till vuxna individer som själva kommer att arbeta och betala skatt, medan husdjuren aldrig blir produktiva.

Vilket är ett ganska märkligt argument. För om det du säger skulle vara norm, så innebär det även, att medborgare som får handikappade barn (som kommer leva sina vuxna liv på institution) inte heller skulle ha rätt till VAB, då deras barn inte förväntas bidra med skatteintäkter till staten i framtiden.

Fram till 90-talet så betalade man som hundägare en hundskatt. Denna skatt gav på den tiden ingenting tillbaka till djurägaren, mer än ett skattemärke i metall som skulle sitta i hundens halsband. Hade vi haft en dylik skatt idag, som gjort att även hundar omfattades av ett sjukförsäkringssystem / VAB etc, hade jag gladeligen emotsett ett återinförande av den skatten.

Ringde en gång till f-kassan och frågade om man kunde vara hemma för vård av sjuk katt. Hon som svarade skrattade bara och sa att det kunde man inte och hur skulle det se ut om alla var hemma för det.

Försökte övertyga henne att även ett djur kan behöva tillsyn om det är akut sjuk. Då skulle alla säga att katten var sjuk om de är lite trötta en dag sa tanten. Precis som folk inte gör det själva om de inte vill jobba en vecka försökte jag.

Om jag nu inte varit ärlig då sa jag och sagt att jag själv varit dålig i magen då hade jag väl fått sjukpeng. Jo det höll tanten med om. Ja då handlar det ju ändå om att man vet hur systemet fungerar så att man vet vad man ska säga istället för vad som egentligen hänt!

Nej, dina husdjur betalar ingen skatt. Du betalar skatt för att köper varor och tjänster, precis som alla andra som köper varor och tjänster.

På den tiden behövde du inte ta upp hundskiten själv, utan det var anställd personal som städade skiten på gångvägar och allmänna platser så att andra slapp klafsa runt i det.

Så - jo, vi fick visst något för pengarna.

Dessutom var skattemärket på hunden att jämföra med dagens id-märkning, genom ett giltigt skattemärke kunde en hundägare spåras .....
Det var på den tiden man inte ID-märkte sina hundar.

Det finns ju folk som tycker att föräldrar som får sjuka barn ska ta hand om dem själva, utan någon hjälp från samhället. Det har i alla fall varit en sådan debatt i vissa andra länder gällande utvecklingsstörda barn, eftersom man kan upptäcka att ett foster är utvecklingsstört på ett tidigt stadium, menar vissa debattörer att föräldrarna ska abortera fostret eller stå för vårdkostnaderna själva i framtiden.

Så långt har vi inte kommit i debatten här i Sverige. Ett människoliv, även tillhörande en svårt handikappad människa, värderas helt enkelt högre än ett djurs. Helt i sin ordning enligt min åsikt, men jag vet att detta är något som provocerar vissa rabiata djurvänner enormt mycket. Men detta faktum gör att man egentligen inte kan jämföra sjuka barn med sjuka djur.

Det är inte märkligare än så att man inte kan skilja en grupp människor från en annan. Däremot är det lätt att skilja på gruppen djur och gruppen människor. Andelen som är så svårt handikappade att de hamnar på institution är fruktansvärt liten jämfört med husdjur som aldrig kommer göra nåt annat än att vara just djur.