Hur tåla människor med autism? Jag kokar av ilska när jag måste umgås med dem.

Det inlägg som du citerar är fem år gammalt och vi har nu fått facit vilket ger mig rätt i det jag skrev. Jag överlåter till publiken att recensera dina mentala förmågor.

Jag är rätt säker du skrivit i trådar att du har autism.

Ingen tvingar väl dig att umgås med autister. Dessutom brukar väl de hålla sig för sig själva, vilket innebär att man inte behöver komma i kontakt med dem, om man inte vill.

Är det så här? Tror folk att det är så här? Att man får en diagnos på någon man lätt kan tänka bort?

Kan man som störd i utvecklingen välja att bli normal? Jag tänker på en autist på ett hem, som inte har bra känsla för att ta hand om sig själv, som får meltdowns och som när talar med andra talar på ett konstigt sätt.

Tror folk verkligen att de kan bli normala? Dvs inte träna att bli lite bättre utan bli helt normala.

Kan förståndshandikappade lära sig att agera missfoster?

Tror verkligen folk att det är så här det funkar?

Jag gillar dig mer för varje inlägg jag ser, har inte mycket att tilllägga, ovanstående post är klockren.

Ibland vill nog människor bara ha något att spy sitt hat på, tyvärr är detta vanligare på Internet då man kommer undan med praktiskt taget vad som helst utan att behöva betala för det i form av social kredit.

Ta Flashback kontra Facebook, hur många användare tror beter sig på samma sätt på dessa plattformar?

Men det kan också grundas i ren okunnighet, vem vet, men om detta är fallet så behövs det det en ökad kunskap till allmänheten, och via poster som din så bidrar du till att öka medvetenheten kring hur autism fungerar.

Och detta i sin tur kanske får en läsare att reflektera lite kring sin egen okunnighet och vad hatet egentligen grundar sig i.

Kan fatta om man skriver något elakt för att man är arg.

Men det verkar ungt och outvecklat att tro att handikappade människor bara för att det sitter i skallen, kan tänka bort det. Och att bara fysiska handikapp är giltiga. Har stött på det förr men inte på detta sätt.

Då måste man ju tro att vara mentalt handikappad är något man valt. Att man egentligen är normal. Men vill strula bara för att förstöra. Jag fattar inte hur man kan tro det. Tror man det så har man nog sitt eget handikapp.

Fast det är inte ovanligt. Att de som har odiagnostiserade mentala handikapp hoppar på dem som har diagnos.

Bara ta sig samman och sluta vara jobbig. Hahahaha. Avskaffa lättja och skicka begåvningshandikappade till universitet.

Jag vet egentligen inte mycket första hand vad gäller gravare autism, jar bara haft en kompis som var det. De jag känner och kan se vad de kan och inte, funkar hyfsat själva men inte helt.

Det är rätt tuffa krav på oss som har aspergers och generellt kan funka i sociala sammanhang. Vi kan få träning på det. Vi tränar själva på det hela dagarna. Bara för att göra andra glada. De andra symptomen vi har som vi mer har i vår ensamhet som kan vara mycket svårare, där verkar ingen hjälp behövas eftersom ingen annan lider av det. T ex om man inte kan organisera, om man inte kan börja eller avsluta ett beteende eller om man inte kan låta bli att bryta ihop. Nu i efterhand önskar jag att jag studerat NT mindre och istället lagt den energin på hur man funkar i sitt eget hem.

Jag har ju hellre Aspergers än att vara fysiskt handikappad, den saken är klar.

Att hamna i rullstol skulle vara döden i min värld.

Låt oss ta homosexualitet som exempel, har du inte stött på människor som verkligen hatar detta?

Det är samma sak i mina ögon, bara ett annat utlopp, det är inte rationellt att hata en främling för vem den delar sin säng med, precis som det inte är rationellt att förvänta sig att någon med en funktionsnedsättning skall agera på samma sätt som en utan.

Sen finns det ju en miljon saker att skylla sitt hat på homosexuella på, religion, politik, sin egna uppväxt osv.




Här håller jag inte med dig, jag tror att precis vem som helst är fullt kapabel att hata en främling, frågan är bara varför just den individen hatar.




Eller till ugnen beroende på vem du frågar.


Jag jobbade inom vården när jag var ung och vacker och då jobbade jag just med autism, därav mitt intresse i det.

Min kunskap kring ämnet är säkert något utdaterad vid det här laget, men diskussioner som denna väcker i alla fall mitt intresse till liv igen.


Här tycker jag vården brister lite, men samtidigt så har individen ett ansvar, det är en svår fråga och är i mina ögon oerhört individuell.

Om du fick in någon i ditt liv som kom och sa åt dig hur du skall göra för att umgås, vem du skall umgås med och varför, hade du verkligen lyssnat då?

Jag hade nog inte gjort det, och jag tror mig inte vara autistiskt, det kränker för mycket på individens frihet i mina ögon.

Fast man kan hata folk utan att tro att de kan göra sig annorlunda. Då vettigare att önska livet ur dem.

I min generation där ingen är diagnostiserad innan 30-35 har vi tagit väldigt stort ansvar. De flesta är utbrända. Jag hoppas att de som diagnos idag får mer anpassning. Betyder ju inte att någon ska komma och bossa över dem. Handlar ju om att ta reda på vilka styrkor de har. Framförallt tycker jag det är vett i att ta tag i skolmobbning. Över 90 % aspisar har varit skolmobbade. Raster är värst, då ska man återhämta sig. Men våra raster gick till att verkligen vara på helspänn. En lektion var mycket mer vilsam. Tyvärr gick jag på en skola där väldigt många blev mobbade och våld var extremt vanligt. T o m på lektionen så fanns det personer som fysiskt mobbade en, lärarna orkade inte. T ex en kille när vi skulle stå i ring gick han runt oss och tryckte in kartnålar i våra nackar.

Jag tror det går. Autistiska får man ge lite tid kanske.Vi som är normala förstår ju varandra utan problem då det är Inbyggt. Jag skulle tro att de tycker det är lika jobbigt att inte förstå, precis som inte vi förstår dem. Men tror inte man kan träna bort allt

Frågan är bara hur landet kommer se ut om 50 år om det fortsätter på den här banan där allt alltid ska anpassas efter de allra sämsta. Sverige kommer förmodligen bli ett u-land till slut om inget drastiskt sker.

Debatten är helt tondöv dessutom. De flesta som läser det här kommer nu tänka att jag skiter fullständigt i alla som har det svårt - fastän det egentligen är tvärtom. Om samhället styrs av meritokrati och resten tvingas anpassa sig efter den ordningen så kommer alla höja sig. Det finns alltid vissa som halkar efter - det är bokstavligt talat omöjligt att det skulle kunna vara på något annat sätt - om man inte vill införa ett totalitärt system som förtrycker ’alla liiiiika mycket’ då.

Dagens samhälle skapar en offerkultur som är destruktiv. Allt folk tjatar om i offentligheten är hur synd det är om dem för de tjänar på det. Det är den nya svenska kulturen. Att tycka synd om sig själv.

Alla drivkraftiga och livliga tolkas som narcissistiska. Dock är offerkulturen extremt narcissistisk så det är en rolig liten paradox det där.

Nej, det handlar inte om att någon ska bossa över en, det handlar om hur mycket man faktiskt tål att höra, autism eller ej, många klarar inte av att höra att dom faktiskt agerat fel i sina försök att göra saker.

Och åter igen, det är ett sådant brett spektrum när det kommer till autism att jag tror att det behövs individanpassade skräddarsydda lösningar om detta skall bli en verklighet.

Och detta i sig kostar enorma summor pengar, finns den politiska viljan eller ens ekonomin för att åstadkomma detta?

Hur får du personalen som skall utföra detta uppdrag att faktiskt vara bra på detta? Det kräver utbildning, vilket kräver tid, viket kostar pengar.

Jag tror att det behövs, men jag vet inte hur det faktiskt skulle lösas.

Mår dagens ungdom bättre av att ha elevassistent och specialklasser? Om man ens har det?

Leder detta till utanförskap eller till något produktivt?

Jag har inga svar i detta, bara frågor.