Aggressionsproblem

Jag har aldrig varit utåtagerande. När folk har sagt elaka saker till eller om mig sväljer jag det, går vidare och inte brytt mig så mycket. Så har det varit under hela min uppväxt, aldrig varit i slagsmål eller varit våldsam på något sätt.

På sistone har jag varit lite svajjig, dåligt självförtoende och grejjer. Funkar dåligt på jobbet, träffade en tjej som jag gillade men hon gillade inte mig osv.

Till problemet: jag kan inte längre bara svälja saker. Jag blir sjuuuuukt förbannad. Liksom känslan att nu får det fan vara min tur att vara arg. Från att aldrig ha höjt handen mot någon (eller ens velat) till att bränna sönder halva jävla Stockholm. När jag läser någonting som jag inte håller med om (typ om hur syyyyynd det är om alla afghanska män) kan jag skrika högt ut, slå näven i väggen eller så... Har aldrig varit så här.

Ätit antidepressiva i c:a 2 år, nu cymbalta 60mg.

Vad ska jag göra? Finns det hjälp att få?

En psykologisk tolkning av depression är att det är inåtvänd aggressivitet. Så du har ett aggressionsproblem som du tidigare vänt inåt (aggressionen alltså). Nu vänder du den utåt istället.

Det kan ju också vara medicinen som skapar olusten - aggressionen.

En analys men inget tips om hur du ska göra. Vet det.

Kanske andra har.

Ja, bara ett klassiskt tips. LUGNA NER DIG!

Läs på om projicering. Det innebär kortfattat att du lägger ditt självhat på andra, du kommer vara MYCKET mindre arg om du får styr på ditt eget liv. Snacka med läkaren om detta, kanske värt att testa något annat.
Tränar eller springer du? Du måste se adrenalin som ett gift som måste förbrännas. Annars ligger det kvar i kroppen som ett motgift mot din Cymbalta.

Håll dig borta från internet, forum och sånt.
Gör inga våldshandlingar, världen är för stor och komplicerad, strunta i vad andra människor gör, även afghaner.
Hoppas det vänder, för det där låter som en nedåtgående spiral

Jag har tänkt lite så... Att allt som jag stängt in under alla år måste komma ut på ett eller annat sätt...

Jo, så kan det nog vara. Jag gillar ju inte mig själv när jag blir så förbannad, samtidigt känns det som att jag måste få utlopp för miiiiinsta lilla. Blir skitjobbigt.

Tränade mycket förut, nu blir det någon löprunda.

Kanske ska köra internetfri månad eller nåt...

Ja, det kan vara ett tecken på att det lossnar. Tes - antites - syntes, om det säger dig något.
Boxboll?

Vägen till syntes är att få kontroll på aggressiviteten. Se den som en kraft som ska kanaliseras, tämjas och bli användbar och konstruktiv.
Skål!

Att ens inse att man har dessa problem är ju ett jättebra första steg. Sedan steg två att faktiskt aktivt söka tips och råd har du också tagit. Jag hoppas på dig!

Ja, alltså jag hatar våld. Sen är jag en stor kille (2meter, 110kg) och därför blir det knäppt när någon nära blir rädd för mig när jag blir sur. Skulle aldrig i liiiivet skada en annan människa (förutom våldtäktsmän osv) men det vet ju inte alla, och då blir de rädda för mig. Det blir liksom en dålig spiral där jag kan bli förbannad för att de blir rädda för mig. Fattar ju att det är knäppt och vill såklart inte ha det så.

Mycket känns bara hopplöst, enda hjälpen jag fått har varit för depression och då är det tabletter som skrivs ut. Blir segt.

Du har saker du behöver reda ut hos dig själv. Svårt för oss att veta vad det är, det brukar till och med vara svårt för en själv att veta vad det är. En psykolog kan hjälpa till att identifiera problemen och komma med förslag på lösningar. Känner du dig stressad?

Har du kollat ditt testosteronvärde? Om det är för högt/lågt kan de resultera i aggression osv.

Ja, hormonrubbningar (och viss näringsbrist) kan också resultera i aggression. Det behöver dock inte nödvändigtvis vara testosteron, jag tror att det finns många nära hormonrubbningar som kan orsaka sådana problem

Det behöver inte vara det Men det är enda hormonet jag vet om där rubbning kan ha aggression som symtom