Är alla tacksamma för sina trippar?

Jag har lurkat här några år, och läst många tripprapporter. Mycket lockad av att testa själv. Gemensamt för många tripprapporter är att de nämner att de är tacksamma för upplevelserna under trippen, både för "bra" och "dåliga" trippar. Är det så? Finns det någon som ångrar att de någonsin har trippat?

Jag har inte gjort det många gånger, men jag är tacksam för alla mina trippar och ångrar inget, även om det exempelvis var lite drygt att trippen på DIPT satt i i tre drygn.

Är tacksam för alla trippar. Till och med de mer ångestfyllda tripparna som gått åt helvete. Som den gången jag rökte changa i en övergiven golfbana och polisen rullar förbi. Ångesten jag hade dagarna efter och under trippen är obeskrivlig. Idag kan jag dock sitta och skratta åt det. Vad är oddsen att polisen ska rulla in tididgt på morgonen vid en golfbana mitt ute i ingenstans?

Det är jag nog. Vissa har varit jobbiga, men ur det jobbiga drar man lärdom.

Jag uppskattar varenda tripp. Tripparna som varit som mest intensiva är dem som varit mest givande. Det är lite som att pusha sig själv till max för att se vad kropp och sinne verkligen klarar av. Att komma ut ur en riktigt hård tripp är som att födas på nytt. Det lämnar en hel del att reflektera över och växa ur. Det får dig att uppskatta det du har just nu eller ger dig vägledning för att kunna göra det.

Mina trippar på mindre doser har alltid varit roliga och inte fokuserade på självutveckling. Då fungerar jag som vanligt nästan, fast med ett sorts filter över världen. Nästan som när man inte rökt gräs på ett bra jädrans tag, och sedan får man tag på super-kvalitetsgräs. Nästan som det, fast med en liten edge så att säga.

Den enda trippen jag ångrar är min första på LSD, tog även lite mdma samtidigt och comedownen i mitten av trippen var inte så värst trevligt. Annars har det bara varit bra och jag är tacksam.

Tacksam vet jag inte, men oftast får man ut någonting även i dom dåliga inte alltid

Nästan alla. De förhållandevis få som haft en negativ karaktär är jag nästan allra mest tacksam för. De trippar som påminner en om dåliga delar utav sitt ego, men om man bara våga flyta med, bearbetar och kommer fram till insikter som ger verkliga förändringar så kan man få en av sina mest givande trippar. Känslan av att våga möta något sådant är dessutom bra för självförtroendet.

Den där jag inte fick möjligheten att göra det pga dålig setting har däremot lämnat spår i perioder. Mycket utav rädslan jag fick efter det har jag dock lyckats släppa med hjälp utav fler trippar, först med dissociativa (för att jag personligen känner mig väldigt säker med dem) och sedan tryptaminer för att "trippa rätt" hjärnan som man kallar det i mina kretsar.

Finns det en sådan rädsla är det viktigt med sitter och nödlösningar. Jag känner jag mig säkrare i de flesta jobbiga situationer bara jag vet att bensodiazepiner finns till hands, behöver inte ens alltid ta dem. Bara det faktum att jag vet att hjälpmedlet existerar gör att jag kan känna mig lugnare inför trippen, vad den än frambringar. Det behöver inte vara just benso, det kan även vara något annat som du vet lugnar ner dig, t.ex miljöbyte eller någon rolig passande media. Andningstekniker är ett annat hett tips, särskilt om man lärt sig dem på förhand.

Jag är oerhört tacksam. Jag har under större delen av mitt liv mått känslomässigt dåligt och gått igenom många perioder av allvarlig depression, ofta med självmordstankar. Över ett decenniums kontakt med psykiatrin ledde sammanfattningsvis inte till någonting varaktigt - den medicinering man insisterade med att jag skulle gå igenom förvärrade snarare problemen. Närmast desperat började jag läsa på om olika former av andlighet (jag är överlag en agnostiker), vilket förde in mig på schamanism och sedan vidare till psykedeliska kaktusar och svampar.

Redan första sessionen resulterade i ett psykologiskt genombrott som alla år i psykiatrins karusell inte hade kunnat åstadkomma. En annan session avvärjde ett inplanerat självmord (jag hade redan bestämt datum och metod), så det är med viss bitterhet som jag konstaterar att den svenska staten hade föredragit att jag hade tagit livet av mig snarare än att jag vid ett fåtal tillfällen per år använde svamp.

Insikter och perspektivförändringar under svampsessioner var direkt bidragande till att jag nästan helt slutade med alkohol, trots att jag tidigare närmast fick panikkänslor om det gick mer än en vecka utan att jag söp skallen i bitar. Andra insikter gjorde att jag blev vegetarian, återupptog kontakten med en av mina föräldrar som jag inte hade utbytt ett ord med på många år, återknöt kontakten med flera gamla vänner, började äta bättre och gå ut på promenader så att jag gick ner närmare 30 kg, och mycket mer. Så ja, jag är jävligt tacksam!

I övrigt så känner jag väl ungefär som GuldBuddah i den här tråden. Jag har nästan alltid kört på höga doser för att "bryta igenom barriärerna" och efter mer eller mindre ett helt liv med dålig självbild och negativa tankemönster, så har det handlat om ganska så rejäla barriärer.

KastaMask är inne på det här med bensos och hur vetskapen om att man har det hemma kan hjälpa till att avvärja urspårade sessioner. Även om jag själv har svårt att se att jag någonsin skulle avbryta en session med bensos, så förstår jag resonemanget. Sinnet är på många sätt märkligt och ett helt orelaterat exempel är hur jag plötsligen kunde komma ihåg drömmar bättre när jag hade lagt en drömjournal på nattduksbordet - utan att skriva ett enda ord i journalen. Själva vetskapen om att journalen låg där påverkade mig tillräckligt för att jag skulle börja komma ihåg saker.

När det gäller mina svampsessioner, så började jag efterhand att inpränta mig själv med övertygelsen att svampen är något gott - den vill mig väl, till och med när en session börjar bli riktigt jävla jobbig. I sådana situationer påminner jag mig själv att slutresultatet kommer att vara en förbättring av mitt mående, större förståelse för mig själv etc och denna insikt hjälper väldigt mycket, det blir lite grand som något att hålla sig fast i när det stormar som mest. Andningstekniker som KastaMask nämnde är också något jag använder i en del sådana situationer, men i regel behövs det bara några få djupa andetag.

Tack för denna gripande berättelse, och alla era andra ärliga och uppriktiga svar. Det är otroligt tråkigt att hallucinogener är så hårt kriminaliserade och stigmatiserade med bakgrund av detta.

Jag är definitivt tacksam för mina tripper, dom har nog hjälpt till att forma min personlighet.

Jag är otroligt tacksam. Det räddade mig. Jag har bara trippat en gång för 1.5 år sedan. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på det och känner mig tacksam för vad det gav mig.
Jag hade en depression som sakta växt under många år. Nu i efterhand så kan jag se att den var allvarligare än jag då insåg. Jag kände mig som jag levde i en bubbla och var mer en åskådare till mitt liv. Det fanns tillfällen då bubblan spräcktes och jag i korta perioder kände mig närvarande och levande men under åren hade de blivit allt mer sällsynta.
Jag tog de jag älskade för givet, känslorna hade försvagats. Sexlivet blev lidande. Började till slut läsa om, och överväga SSRI men blev än mer deprimerad av alla hemska bieffekter de verkade ge och jag ville inte bli mer avtrubbad än jag redan var. Depressionen hade gjort mig känslomässigt avtrubbad nog, jag ville ju känna känslor på allvar igen.

Jag ägnade ca 6 månader att läsa om psykedeliska. Tripprapporter, om all ny forskning som gjorts. Om hur det hjälpt andra, det lät fantastiskt och magiskt men skulle det kunna hjälpa mig som var inbiten ateist och inte alls var inne på religiösa upplevelser och spiritualitet? Det var värt att prova i alla fall. Hur som helst så skulle jag få en helt ny upplevelse. Jag inhandlade, den då oklassade, 1p-LSD på en svensk shop.

Jag förklarade mina planer för min fru (och mor till våra två fantastiska barn). Hon tyckte först det lät totalt galet men efter några veckors diskuterande insåg hon mitt syfte och föreslog själv till slut en dag att hon skulle ta med sig barnen på utflykt kommande lördag så jag kunde göra min grej.

Så vid 40+ tog jag min första tripp, den tog mig mycket längre än jag hade tänkt första gången. Tanken var att ta tillräckligt för att ”bryta igenom” men inte hela vägen till egoupplösning och ev. ta mer vid ett senare tillfälle. Men jag dog på soffan… och återföddes. Trippen var mestadels positiv men hade även en kortvarig 10-15 min dykning ner i avgrunden (men för mig kändes den delen som en evighet).

Direkt efter trippen förstod jag meningen med Yoga och meditation, jag har hållit på med det sedan dess. Jag slutade helt oplanerat dricka alkohol direkt efter trippen, jag hade inget fysiskt beroende men hade druckit alkohol ca 2 ggr i veckan i över 23 år, men de senaste 10 åren hade det inte gett så mycket, mest som en vana. Plötsligt blev jag äcklad av bara tanken av alkohol.

Min inrutade livssyn hade krossats. Efter att ha lämnat kroppen, och mitt ego, i vad som kändes som det normalaste och verkligaste jag varit med om kunde jag inte längre hålla kvar vid mina gamla tankesätt. Jag har inte definierat vad jag tror nu för tiden, känner inte att det spelar någon roll. Det är inte i någon slags ingripande, dömmande gud eller sånt så jag kan kanske fortfarande ses som ateist men jag kan inte förneka att vår existens är mycket större än jag tidigare trott. Jag hade fått se bakom kulisserna och det var någon slags, i brist på bättre ord, motor eller energi som drev hela vår existens.
Jag hade kanske inte fått några svar på livets mening, snarare fler frågor och det trivdes jag med. Jag återupptäckte det magiska med att vara i naturen. Tankar och åsikter föll plötsligt på plats istället för att vara i kaos, det var som att min hjärna hade defragmenterats. En helt ny sinnesro och självkännedom infann sig. Det hade öppnats dörrar till känslor och tankar som jag tidigare inte haft tillträde till, på samma sätt som det gjort när jag blev pappa för första gången.
Jag har även kunnat handskas med mina föräldrars (och andra närståendes) bortgång på ett bättre sätt.

Bubblan krossades inte totalt på en gång efter trippen, det fanns fortfarande delar kvar men dom bleknade bort de efterföljande veckorna. Jag har inte kännt av min depression sedan dess. Jag säger inte att den inte kan komma tillbaka men jag är isåfall uppmärksammare på det och vet bättre hur jag kan handskas med den.

Efter någon månad provade jag cannabis för första gången efter att aldrig varit direkt intresserad. Jag använder det regelbundet nu någon gång i veckan, i stort sett uteslutet i samband med Yoga/meditation, och ibland vid skogspromenader och sex.

Ett tag efter trippen blev jag även vegetarian utan minsta problem. Att göra bättre livsval blev helt naturligt utan att jag känner att jag offrar något. Det är knappt så att jag gör valen utan de bara händer.

Effekterna av trippen har blivit att jag mår fysiskt och psykiskt bättre än vad jag kanske någonsin gjort. Hälsosammare vanor, cannabis istället för alkohol, 4-6 timmars yoga i veckan (jag ser inte på något sätt yogan som fysisk träning, det handlar om det spirituella för mig. Det fysiska är enbart en positiv bieffekt).
Inte för att jag var direkt överviktig tidigare men nu är jag smalare och starkare än på över 20 år.
 Min och min frus sexliv vände tvärt i och med trippen också, från att ha blivit lite av slentrian till något stort och meningsfullt igen.

Alla förbättringar jag gjort i mitt liv sedan dess grundar sig i trippen (och som följd, marijuana och yoga som jag aldrig hade upptäckt annars). Det har varit en ovärderlig upplevelse, resultatet är värt hundratals gånger mer än vad jag betalade för lapparna. Jag kommer nog att göra det igen, men vet inte när. Jag har inte känns något behov att göra det igen än eftersom jag fortfarande integrerar och lever på min upplevelse än, ett och ett halvt år senare.

Jag tror inte det skulle ha haft alls samma inverkan på mig om jag inte haft ett klart mål med min tripp och ägnat så mycket tid att i förhand studera dess möjligheter. Jag känner att jag gjorde det vid rätt tillfälle i mitt liv, jag kunde kanske gjort det 5-7 år tidigare och fått liknande resultat.

Som sagt, jag är evigt tacksam för min tripp. Jag har enorm respekt för psykedeliska och tycker inte det är något man bör leka med utan att veta vad man ger sig in på. Men det kan vara ett enormt kraftigt och nyttigt verktyg.