Existensen är ett slutet system

Existensen är ett slutet system.

Om du säger att existensen inte är ett slutet system så menar jag att den delen också ingår i det slutna systemet.

Om det läcker ut i något så absorberas det i det totala.

Obestridbart. Alltså en sanning.
Hur ofta får man en obestridbar sanning serverad på ett silverfat?

Ok. Då kan tråden låsas.

Förstår ej vad du menar men brukar tycka att frasen: Jag tänker därför finns jag och existerar, rätt rimligt

Tanken existerar i mig. Därför existerar jag i tanken.

Både jag och tanken existerar ur samma grund.

Ja, existensen är ett slutet system, åtminstone såvitt man vet. Universum tros vara hermetiskt tillslutet.

Kan vi börja att definiera ett slutet system?

Allt som sker inom en viss gräns.
Jag föreslår att vi kallar gränsen för inget.

Vad menar du med hermetiskt tillsluten? Att randen är gastät?

Inget kan komma in eller ut. Faktiskt finns det ju inget "utanför" i vanlig rumslig mening.

Men om inget finns utanför så spelar ju barriären ingen roll. Den är då meningslös och förmodligen då även icke existerande.

Det finns bara mängden och den är oändlig.

Det finns bara 0 omskrivet i oändlighet

Med enstaka ettor, eftersom vi är här.
Frågan är vilken dator som tolkar all denna rappakalja.

Eller 0 skrivet på lite olika sätt, tillräcklig differens för att innehålla ett än så vagt mönster. Skillnaderna mellan nollorna ger en svag laddning, som kan ledas från en nolla till nästa och därmed skapar vågor. Varje nolla har en kapacitans, en genomsläpplighet och en ledningsförmåga. Nollan har även en distinkt plats i ordningen av nollor i oändligheten, vilket ger den en lokalisation.

Flyttas laddning till ett område mellan nollorna så bildas en ny nolla där.

Flyttas laddningen på ett sätt så att ingen laddning finns kvar i en nolla, så försvinner nollan för alltid, det är dock i det närmaste omöjligt att flytta en så exakt mängd laddning utan att det blir en kvarvarande diskrepans.

Det finns ingen begränsning hur mycket laddning en nolla kan ha och det finns ingen begränsning i hur lite laddning som kan flyttas.

I sig själva är nollorna "ingenting". De kan inte göra något, skapa något eller hysa något liv. Bara laddningarna som rör sig bland nollorna är något.

Studerar vi allt detta i oändligheten så märker vi att ingenting rör sig, det enda som händer är att vi följer ordningsföljden av nollor som har olika laddning. Det ger illusionen av tid. Dessutom följer det att nollorna kommer i tripletter, vilket var och en ger en dimension av rum.

Eftersom följden nollor är evig så finns det evig utbredning av rum, dessutom i båda riktningarna i följden av nollor.

Efter en serie av tripletter med större och större mängd nollor så ändras laddningen kraftigare. Det är som om det byggs upp laddning till en viss punkt där den hoppar tillbaka och skapar istället en ny nolla vid den "tid" punkten. Denna bildar en kurva. Dessutom sker det på samma sätt en större och större laddning av kurvor, vilket därefter kollapsar, skapar en ny nolla och skapar en ny serie av kurvor med mindre laddningar igen utifrån detta. Dessa tillsammans bildar ett spiralmönster som avslutas abrupt och istället skjuter ett nytt skott av ett nytt spiralmönster.

Dessa spiralmönster skär varandras banor också och förstärker eller försvagar effekten av laddningar. Det bildas interferens och diffraktionsmönster. Där laddningarna ser ut att välja var de vill hamna. Allt så komplext att det i nollornas upplösning mest liknar slumpmässigt brus, eller fri vilja.