Vad kan man veta och hur?

Kan man hysa tillit till minnen, sinnen, språk, logik, sannolikhet och moral?

Man brukar säga att vi människor befinner oss i nuet. Det förflutna, allt ifrån dom senaste sekunderna till dom senaste åren, minns vi endast. Vad berättigar oss till att tro att dessa minnen faktiskt avslöjar något för oss om det som tidigare var? I modern neuroforskning och psykologi finns det väl en del som antyder att våra minnen inte är lika pålitliga som vi vill tro. Nu är ju dock fallet så att vi tror oss minnas något om vad studier om minnen har kommit fram till. Så att utifrån experiment dra slutsatser om minnets pålitlighet verkar inte fungera, eftersom när vi har konstaterat resultatet, har testet passerat och då blivit ännu ett minne. Detta gäller också uträkningar. För att komma fram till att 1+1=2, åtminstone verkar det som att vi är beroende av att först räkna, för att sen observera resultatet. Speciellt verkar det väl vara så vid lösning av svårare aritmetiska uppgifter. Dock gör vi oss här då beroende av vårt minne. Är det något i nutid vi har tillgång till som kan rättfärdiga vårt minne? Typiskt framförs väl cirkelargument som försvar av minnet, som dom nog inte inte kan påstås vara vidare bra.

Jag skulle nog hävda att vi inte har goda skäl att lita på minnet. Frågan är vilka implikationer det får.

För den delens skull, kan vi avfärda solipsismen med goda skäl? I dess korrekta variant kanske vi även ska utesluta existensen av dåtida medvetenhet? Endast nuet blir då kvar.
Om bara nuet finns, vad kan vi då förvänta oss av framtiden? Att den ens blir till? Eller om minnet inte är pålitligt, vad ger dess innehåll då oss för rätt att förutsäga något? Dessa båda kan ses som speciella angrepp mot såväl induktion som deduktion.

Oavsett vilket, är den induktiva slutledningsmetoden ens med någorlunda korrekta minnen och en existerande dåtid speciellt trovärdig? Kontrainduktion och induktion påminner något om "gambler´s fallacy" och "inverse gambler´s fallacy". Vad ger oss rätten att utgå ifrån att något, nödvändigtvis eller troligtvis, kommer att bli eller inte bli ungefär så som något som liknar det ett antal gånger i det förflutna ungefär blivit? Bara för att vi vet "13579...", där nästkommande siffra är okänd, innebär det inte att vi är berättigade att gissa oss till denna siffra genom att tro att den är i enighet med ett hittills observerat mönster. Såklart kan det lika gärna handla om ett helt annat mönster. Typiskt används även cirkelargument som försvar av induktion och kontrainduktion. "Induktionen har ju hittills vart användbar, så högst troligt kommer den även fortsättningsvis vara det!" är ju ett exempel på försvar av induktion genom induktion.

Deduktion angrips ju också av möjligheten att ha bristfälligt minne, åtminstone verkar det så. Dess användbarhet blir inte heller lika hög, om vi nu inte har induktivt grundade premisser att utgå ifrån. Vi blir då mycket mer begränsade till vad vi kan komma fram till. Sen kan man nog precis som vi kan betvivla att vårt minne är fungerande, ifrågasätta vår logiska förmåga. Kan inte människan uppvisa ologiskhet ibland? Har inte många räknat fel i skolan och begått sina logiska fel vid ett eller annat övrigt tillfälle? Även om det inte finns exempel på människor med logisk bristfällighet, verkar det väl som att det åtminstone vore logiskt möjligt att vi är fullständigt efterblivna och begår fel på en fundamental nivå när det kommer till logiken? Eller kanske att vi blir lurade av demoner eller något, som Descartes tog upp? Finns idag väldigt kunniga logiker, inklusive professorer, som är dialetister. Så det som förefaller vara självklara logiska sanningar för dom flesta, tas inte för givet ens av vissa väl insatta akademiker i ämnet.

Vad ger oss rätten att utgå ifrån att vi kan veta någots sannolikhet? Kan vi säga att något är så sannolikt? Eller kan vi säga att något bara nog är så sannolikt? Om vi antar att en sexsidig tärning har en sjättedels chans att visa en femma, är det ju dock föreställningsbart att en femma ändå dyker upp 1 miljard gånger på raken. Detta verkar antyda att vi inte kan veta vad någots sannolikhet är, utan bara vad den nog är. Endast subjektiv sannolikhet, som inte ter sig vara vidare värdefull, verkar kunna tillämpas på konkreta ting. Så försvårar ju även övriga brister ytterligare det hela. Objektiv sannolikhet finns den sen kanske bara i våra huvuden. Vi påstår att något har en viss sannolikhet för att inträffa. Problemet är att vi verkar inte få veta något om någots sannolikhet för att inträffa. Vi bara säger vad för sannolikhet något har. Det är tveksamt om vi ens upptäckt något vidare värdefullt om abstrakta objekt. Har vi kanske bara gett oss ett fint ord för vissa uträkningar med sina egna regler? Allt för att stanna i teorin?

Vad ger oss sen rätten att tro att vi kan förstå oss på ord och kommunicera dom till andra? Människor verkar ibland missförstå vad ord betyder. Ibland har en människa råkat yttra annat ord än hönan vill använda, till och med utan att själv notera det. Är det möjligt att vi nu brukar ord på fel sätt? Oberoende av vår erfarenhet av språkmissbruk verkar denna möjlighet existera. Och om vi inte kan lita på vårt minne, varför ska vi tro oss veta vad våra ord refererar till? Varför tro att vi ens är kapabla till att tänka tankarna utan orden på ett ordningsfullt vis?

Att vi inte verkar ha goda skäl att tro att någon abstrakt materia finns bortom medvetenheten, lutar jag personligen åt. Att dra en slutsats om det bortom medvetenheten, utifrån vad som finns inom den, känns minst sagt underligt. Ibland verkar personer tro att dom kan nå fram till sanningar om hur något är, utifrån hur vi brukar våra ord. Andra gånger simpelt omformulerar dom sin redan existerande tro, i ett misslyckat försök att rättfärdiga den med hjälp av något annat.

Om vi inte har goda skäl att tro på regelbundenheter, vad kan det få för konsekvenser för moralen? Spelar det ingen roll om jag kramar någon istället för att hugga vederbörande med kniv, när nu effekten av båda är fullständigt okänd? Spelar det ingen roll om jag ger min kropp signalerna att påbörja knivhuggning eller inte, när min kropp kanske gör detsamma oberoende av order? Kanske att tangentbordet plågas just nu när jag skriver detta? Eller vad om alla andra människor bebos av den renodlade ondskan? Vad ska jag då tänka om det? Möjligen att vi bara är galningar inkapabla till att skilja på rätt och fel?

Mycket av det jag tagit upp nu verkar vara rationalitetsdödande och även då moraldödande. Det jag tagit upp stödjer också varandra mer än vad jag kanske lyckades visa.

Verkar som att man blir en radikal tvivlare om man accepterar en del av tidigare nämnda argument. Att vara osäker på allt, verkar dock det leda till osäkerhet om osäkerheten. Men den som är så osäker är osäker på att något följer ifrån något. Han är osäker på att osäkerhet över osäkerheten får en till att närma sig säkerheten. Han verkar vara osäker på sin osäkerhet över osäkerheten för den delen också. Kan kanske säga att han är osäker på "allt", även detta, och detta, och detta... Osäker även på det tidigare och nu nämnda. Frågan är om man studerar implikationerna internt eller externt, om nu båda alternativen ens är öppna och om vi ens kan konkludera något. Man verkar sen första början utgå ifrån logikens pålitlighet, om man simpelt kan säga, att alla som tvivlar på den är ologiska och därför har fel. Att avfärda radikal skepticism som något absurt känns inte oproblematiskt. Många av deras argument kan ställas upp i deduktiv form. Man kan väl inte bara ogilla slutsatsen och avfärda det dom "tror"? Man måste nog neka premisserna. Frågan är hur?

Kanske att man sen som någon kompromiss kan ge dom att osäkerheten faktiskt är hög, även om inte fullständig?

Visar det jag nämnt att vi är mer beroende av något som "självklara sanningar", "intuition", eller liknande, än vissa vill tro? Om vi inte är beroende av detta bör man väl framföra goda skäl för minnets, logikens, språkförmågans, moralkänslans och sinnenas pålitlighet? Det verkar dock omöjligt att göra det utan stabil grund.

Kanske att problemet är att vi dyrkar logik och språk, och underskattar det som inte kan lätt beskrivas i form av ord, om ens i bilder? Möjligen att vi inte ens söker efter denna kunskap tillräckligt noga?

Kanske att vi på något sätt kan inse att Gud finns, som sen leder oss till att acceptera det andras pålitlighet? Frågan är ju nästan hur viktigt det är med en tidlös, kroppslös, allsmäktig och maximalt god skapare, för att vi genom vår intuition eller liknande ska kunna inse att förnuft, regelbundenheter, moraliska sanningar, med mer, faktiskt finns. Kanske att en Gud är ett mer vettigt alternativ än en evigt existerande materieklump, som plötsligt producerar medvetenhet (för att inte vara ensam?) för att sen låta determinism eller någon form av lotteri utspela sig i medvetandetillståndet. Men så finns det ju fler ateistiska och teistiska alternativ som kan ställas upp mot varandra.

För mig kan nog inte intuitionen i nuläget etablera någon vidare stark förnuftstillit.

Jag tycker man kan hysa tillit till allt utom moralen.

Det tycks bli paradoxer när man funderar på det här viset. Egentligen är det ingen paradox. Här är exempelvis ett enkelt argument som visar att ingenting går att verifiera: Vi kan inte skilja på en extern verklighet och en simulering.

Ingenting vi upplever går alltså att lita på eftersom det kan vara simulerat och simuleringar kan bete sig hur som helst, men hur kan det då komma sig att vi kan sluta oss till detta med hjälp av det här argumentet, som inte går att lita på? Paradoxen upplöses när vi inser att vi inte kan det.

På samma sätt är utsagon "allt är falskt" inte paradoxal. Om allt är falskt, så är utsagon falsk, men det följer inte att sanning finns bara därför. Om allt är falskt så är allt falskt. Det här är falskt också. Det finns ingen motsägelse i själva verket. Som Krishnamurti sa, "this is the barking of a dog."

Personligen så ser jag på såna här saker som sätt för att släppa illusioner. Det finns ingen motsägelse i att titta på kognitiv vetenskap och använda det för att sluta lita på minnen. Till och med det faktum att vi måste lita på minnet för att kunna lita på experimenten är i linje med att man inte kan lita på minnen.

Man kan bara veta att det finns upplevelser. Man kan inte veta att det finns ett jag eller en värld oberoende av medvetandet, men själva upplevelserna finns ju.

Logiska sanningar går det att vara säker på.

Förutsatt att man håller med om de logiska spelreglerna, ja.

Logiska sanningar har ju en materiell grund. De svävar inte omkring i någon idévärld.

Nackdelen är väl att man inte kommer så långt med enbart logik när man ska uppfinna nya saker.

Vad har du för bevis för din upplevelse förutom ditt eget minne av att ha upplevt? Omvärlden kan bekräftas av andra, men ditt minne av upplevelse har du ingen aning om vad det kommer ifrån. Det är höjden av idioti att vi hela tiden tar upplevelsen för given när den samtidigt bär alla spår av att vara uppdiktad.

Omvärlden kan inte bekräftas på något sätt. Det finns inga som helst bevis för att den inte är en hallucination eller dröm. Upplevelsen däremot existerar tveklöst. Jag vet inte om det finns något skrivbord som jag sitter vid som är oberoende av mig eller om det bara finns i mitt medvetande, men jag upplever att jag sitter vid ett skrivbord.

Vi kan kanske vara osäkra på vilka begrepp, termer som: "upplevelser", "finns", "termer" och "begrepp", är språkliga representanter för?

Om exempelvis ett uttryck av dessa termer är nödvändig för förståelse för denna sanning, borde rimligtvis vårt minnes möjliga bristfällighet göra oss mindre säkra på det här. Men kanske att detta problem inte uppstår, om förståelse för tankeinnehållet är omedelbar och ordlös, och inte då måste förstås i steg. Om den är i steg, känns det dock som att man efter man tänkt den, borde bli misstänksam över det man tror sig ha gjort.

Vad dina ord refererar till känns i varje fall inte speciellt säkert.

Vad, om något, får dig till att tycka att man kan hysa tillit till sinnen, minnen, logik, sannolikhet och språk?

Är det sen några speciella skäl till varför du inte kan lita på just moralen?