Vad kan man veta och hur?

Det går att vara säker på dom? Frågan är då om man har gjort det som går.

Man kan ju också undra om man måste vara säker på dom. Kanske att logiska sanningar finns samtidigt som dom är svårtillgängliga eller onåbara för människan?

Du tänker på logiska sanningar likt dom som används här?

• Du kan inte tänka på ett bord som har både en helt grön yta, samtidigt som den har en helt röd.
• Du kan inte tänka på fyrkantiga cirklar.

Den som gör detta träder utanför själva vår föreställningsvärld, vilket vore omöjligt, eller?

Det ovan exemplifierade verkar förutsätta tillit till logik, minne och korrekt språkförståelse. Tvivel på exempelvis minnet, verkar kunna tillåtas även av nämnda lagar, vilket det i sin tur kan leda till ett angrepp emot lagarna själva.

Sådant som förståelse för lagen om det uteslutna tredje och slutledningsregler som modus ponens, destruktivt dilemma, konjunktion, modus ponendo tollens, med fler, verkar även det förutsätta minne. Speciellt verkar ju tillämpning av dessa lagar göra det i högre grad än förståelsen för lagarna själva.

Vad säger du sen om professorerna som förnekar vissa av dessa s.k logiska sanningar? Om du menade att man måste vara säker på typiska logiska sanningar, vad är då felet med professorerna? Lögnare? Språkligt förvirrade människor som inte inser att dom egentligen accepterar logiska sanningar? Eller är fallet så att man faktiskt kan tvivla på logiken?

Du säger att du upplever att du sitter vid ett skrivbord. Och du är fullständigt övertygad om att du upplever det.

Det enda du kan vara säker på är din övertygelse. Antag att du inte upplever utan bara är övertygad genom ett falskt minne av upplevelse. Hur skulle du då märka avsaknaden av upplevelse?

Hur värderar du övertygelse som bevis i andra sammanhang? Om någon är övertygad om att han är Jesus, är det då ett bevis för att han är Jesus? Om någon är övertygad om han är avlyssnad, är det då ett bevis för att han är avlyssnad? Om någon är övertygad om att han upplever, är det då ett bevis för att han upplever?

Gemensamt i de tre fallen ovan är att det handlar om inre övertygelse som inte kan bekräftas av omvärlden. Ingen annan tycker att personen ser ut som Jesus. Ingen annan har sett att personen är avlyssnad. Ingen annan har sett personen uppleva.

Ser du ett mönster eller är du fast i dina evolutionärt betingade tvångstankar?

Upplevelsen av att sitta vid ett skrivbord är upplevelsen av att sitta vid ett skrivbord. Den skiljer sig från de andra två genom att de andra två lägger till två sakförhållanden som måste bekräftas "objektivt" (om något sådant finns), medan upplevelsen av att sitta vid ett skrivbord bara behöver bekräftas subjektivt.

Så ditt ursprungliga påstående var alltså en variant av "x=x för alla x"?

Jag minns nästan ingen formallogik, men den går inte att använda här ändå. "För alla upplevelser gäller att de är identiska med sig själva" säger inget alls om huruvida upplevelserna är solipsistiska eller ej.

Vad har du för alternativ till övertygelse? Menar du att du är nåt annat än övertygad? Om inte, varför ska vi väga din övertygelse tyngre än någon annans?

Det jag vänder mig emot är att man låter den egen övertygelsen utgöra bevis för det man tror på. Övertygelse bör vara ett resultat av faktiska bevis och inte tvärtom.

Nära-döden-upplevelser visar att hjärnan har förmåga att konstruera minnen av upplevelse i efterhand. Om minnet var ur funktion vid den aktuella tidpunkten när vi mådde dåligt så kan det i alla fall inte vara en primär upplevelse vi minns. Om vi ändå inte märker någon skillnad på falska minnen av upplevelse och genuin upplevelse i form av primära fenomen, varför behövs då de senare? Vad har det för förklaringsvärde med två redundanta system som har samma funktion? Varför räcker det inte med ett? Och varför skall just det senare fenomenet som avviker från allt vetenskapligt påvisbart vara "det enda vi vet" och "det enda som kan bevisas"?

Kan hålla med om vissa av sakerna. Jag tror varken på tro, bevis eller övertygelse. Vad kan man bevisa i en dröm?

Ja det kan jag verifiera från egen övertygelse, även om nu det är värdelöst.

Jag tänkte nämligen på ett minne om en väldigt trevlig måltid jag upplevde, inte bara för matens skull men jag fokuserar på det som exempel. Sen så slog det mig att jag faktiskt inte minns själva måltiden alls, utan hur jag upplevde den. Jag har inte en aning om vad det faktiskt smakade, bara att smaken var ljuvlig. Jag minns inte en enda primär upplevelse, skulle jag tro.

Fast jag kan nog uttrycka mig mer bestämt än så. Rent faktiskt så kan jag inte minnas en primär upplevelse, inte i strikt bemärkelse åtminstone. Den enda fullständiga beskrivningen av en upplevelse är upplevelsen. Ett minne är alltså i bästa fall en fantasi, oavsett om upplevelsen är fantasi eller inte.

Jag vet inte. Jag håller inte vetenskap i så högt anseende. Om jag drömmer om män i lila rockar och spetsiga hattar som kan trolla och pratar om att magi funkar si och så, så kanske det verkar troligt just då, men egentligen så är det inte mer troligt än vetenskapsmän som säger att empiri är nåt att lita på och att världen följer magins, eh hoppsan, jag menar fysikens lagar.