Den mest svindlande tanken.

Tankar på rymdens oändlighet, döden och likande har hållit mig vaken många nätter, men frågan är om inte alltings icke-existens är ännu mer svindlande. Om man tänker sig att universum startade med ett big bang. Innan dess (dåligt ordval men vad ska man göra?) existerade ingenting, ingen tid, ingen materia inget tomrum utan verkligen ingenting. Sug på den ett tag, min hjärna håller på att sprängas.

Har också tänkt i samma banor! Det känns verkligen som att huvudet ska sprängas när man tänker på det!

Eftersom våra hjärnor är "fastlåsta" i det dimensionstänkande vi har så kan vi inte föreställa oss ett "innan" som inte finns.

Hur mycket vi än försöker så kan vi inte ens teoretiskt greppa den tanken.

om det inte fanns nånting innan, varför sa det bara PANG sen (BIG BAN allstå)!! wierd vA?!

Jepp, man blir lätt knäpp om man tänker på det för länge. Det är ju mer eller mindre omöjligt att greppa om något som ej innefattar dom dimensionerna vi känner.

Men universum är ju inte oändligt stort, så någonting borde finnas bortom det. Vad kan det vara? Lättast är väl att föreställa sig att det bara är ett oändligt tomrum som vårt universum befinner sig i?

Man kan bli knäpp för mindre...

Försök greppa följande dimensionsförklaring. Jag blir schack matt i pallet när jag försöker...

Skillnaden mellan två dimensioner och tre dimensioner och sedan fyra dimensioner kan beskrivas med ett papper.

För att, till att börja med, illustrera två dimensioner måste man tänka sig att papperet saknar tjocklek. Det har alltså bara längd och höjd, inget djup. Ingen märkvärdig tanke.

Om man tar detta papper och viker á la origami så det formar en kub har man utifrån den tvådimensionella världen lyckats skapa/beskriva den tredimensionella. Fortfarande ganska begripligt, eller hur?

Om man vänder på det hela kan man alltså beskriva den tvådimensionella världen som en utplattning av den tredimensionella, dvs att man vecklar ut papperskuben till ett platt ark utan tjocklek igen. Min hjärna hänger fortfarande med. Jag förstår skillnaden mellan dimensionerna. Duktig idiot, typ.

Problemet infinner sig när man försöker tänka tanken att den tredimensionella papperskuben är en utplattad version av ett fyrdimensionellt papper. Total jävla tvärnit i huvudet...

Kolla appleten: http://www.keypress.com/sketchpad/ja.../hypercube.php

Om man vill närma sig tanken om en extra dimension kan man jämföra det med ett fiktivt 1D-universum. Tänk dig att du och dina kompisar lever där. Ni är då oändligt tunna (i 1D-universumet finns ingen höjd eller tjocklek, bara längd). Tänk dig också att du och dina vänner (som alltså är linjer helt enkelt!) har era ögon på varje sida av er, såhär: .________________.

Den enda kontakten du då har med polarna är via ögonen (ni lever i ett "linjeland"). Tänk dig att universumet helt plötsligt får en andra dimension. Det som händer då är att du kommer att kunna röra dig i en ny dimension, alltså kan du börja gå om dina vänner - ni behöver inte röra er på en linje längre. Du kommer dessutom kunna se in i din och andras kroppar, den enda barriären utåt tidigare var ju ögonen!

Om man tänker sig det scenariot kan man i alla fall närma sig tanken om ett universum med fler dimensioner än vårat.

Vet inte om detta hörde till topic dock?

Att tänka på saker större än universum slutar alltid i migrän när jag försöker göra det. Brukar själv se bilden som om universum kan abstrakt sett tänkas vara en 3Dversion av Kochs snöflinga, med oändligt många perimetrar av oändlig längd som innesluter en ändlig volym, vars pyramidliknande bitar kan divideras i evighet och ändå uppnå full symmetri med ytterskalet. uh. där kom migränen igen. fan.

Man kan föreställa sig dimensioner på andra sätt genom serier, eller arrayer som det heter i programmering.

om man har value[x][y] kan ses som ett värdet för en punkt med koordinaterna x och y i en 2D karta. Låt säga kartan är en hage, punkten är en ko och värdet är antal fläckar på kon.

value[x][y][z] beskriver således samma sak i en 3d karta.
och så kan man fortsätta med value[x][y][z][t][a][b][c][d][e][f] osv

Går man neråt i dimensioner blir "value[x]" enbart en linje och "value" blir en ingen-dimensionell värde. Alltså värdet för bara en punkt mitt i ingenstans.

Själv tycker jag att det är ohyggligt mycket svårare att föreställa mig ett slut i universum, hur skulle ett sådant se ut?

Jag brukar drömma om teleportrar rätt ofta (lol) och det har resulterat i en enligt mig rätt svindlande tanke.

Ponera att någon lyckas komma på ett sätt att förflytta sig genom rummet på nolltid, allt är frid och fröjd och folk är nöjda över ett praktiskt och miljövänligt transportsystem.

Hela grejen är dock att man inte förflyttas, utan istället exakt kopieras till destinationen och orginalet förintas.

Här skulle man kunna tänka sig att man aldrig får reda på det utan glatt teleporterar sig fram och tillbaka. Eller att man på något sätt blir tvingad att göra det fast med vetskap om vad som händer.

Tycker det är rätt intressant och skrämmande att leka med tanken om hur det skulle kännas.... Skulle man ställa sig i maskinen om man visste om det? självklart inte. men det är lite den känslan jag är ute efter, på sätt och vis kommer man ju leva vidare

Det här vart skitflummmigt och nej, jag är inte hög

Vänta lite nu. Vad är då skillnaden mot att resa på riktigt? Du kommer fram till din destination och finns inte längre kvar på din ursprungsposition. Precis vad som skulle hänt om du teleporterades på konventionellt sätt. Eller har jag missat något?