Citat:
Ursprungligen postat av
B.R.Donut
Känner du till något fall i Sverige där man har använt den metodiken med framgång?
De tränar och testar i alla fall räddningsspårhundar med det där. Givetvis är det lättare i de flesta andra vattenmiljöer men teoretiskt är det möjligt. Med lite tur så kan de få en god indikation. Det kan ju finnas ssk topografiska punkter som har ssk intresse också, dit strömmar kan tänkas föra kroppar etc. Och en negativ indikation på sådan plats kan ju ha sitt intresse. En komplex miljö dit en dykare kanske inte gärna går kan vara en annan plats att bocka av på det sättet.
Sen är det klart att de där hundmänniskorna gärna tar en dag eller två på sjön om de får, men det behöver man väl inte säga ngt om. Det ger både hundarna och ledarna erfarenhet också inför nästa tillfälle. Likdoftämnena är sammansatta saker och skiljer sig åt mellan olika dödssätt och kringvarande omständigheter, om jag fattat det rätt, så för hunden handlar det om att kunna skilja ut en cocktail och fatta att det är ett människolik (rätt "rebus" eller nåt sånt i hundens ögon (nos)). Är hunden tränad ordentligt så blir det en form av familjelikhetsidentifiering (att begripa att en bilmodell man aldrig sett förut likväl är en bil) skulle jag gissa.
Doftmolekylerna stiger till ytan som vilka bubbblor som helst och sprids sen som "på land". Så för hunden ligger liket, säg, under ett tunt lager sand på ett mycket stort fält med kraftiga vindar.
Förhåller man sig till det så kan man använda hunden konstruktivt för att beta av vissa ytor etc. Om vinden exv är någorlunda stadigt nordlig en dag så kan man ev försöka scanna söderifrån på ett område och hoppas att man springer in i något, som sedan upphör när man passerar. Eller om hunden ger skall på att koncentrationen byter riktning. Typ.