Nu ska jag skriva en sak som jag inte borde. Om en vidrig mardröm om Madsen som jag hade i natt. När nån kommer till mig och ska berätta med inlevelse om vad personen drömt om brukar jag bara tänka "suck, låt det gå fort". Detsamma tänker nog ni nu, suck Magicia , låt det gå fort och bli kort. Eller så tänker ni kanske "ett inlägg om en mardröm, vilket psyk!"
Men, det är sånt man får räkna med. Måste ändå berätta så att jag får det ur skallen.
I min mardröm så kände jag på något vis Madsen. Ofta kommer man inte alls ihåg några exakta detaljer utan saker bara är. Jag var inte människa utan en sjöjungfru. Kanske "Ariel" då eftersom jag har rött hår.
I drömmen var det helt normalt att jag var sjöjungfru. Minns att vattnet var brungrönt och att Madsen skulle åka ut med en liten ubåt, som i drömmen inte såg ut som några av de "han" byggt.
Han åkte ut en bit på havet och jag simmade bredvid. Sen gjorde han tecken att han skulle dyka och pratade liksom med mig genom en liten rund fönsterlucka som var där. På något sätt kunde jag höra vad han sa trots att jag var utanför i vattnet och han på insidan av ubåten.
Han stannade ubåten på bottnen, skrattade och pekade bortåt, att där fanns något jag skulle se.
Vände mig åt det håll han pekade och vände mig sen mot ubåten för jag skulle fråga vad det var men då hade ubåten gått upp i tomma intet, den var bara borta.
Jag simmade då åt det håll han pekat. Vattnet var mörkt och grumligt och det kändes spöklikt och obehagligt. När jag kom fram till platsen han pekat mot ser jag fyra kvinnor som på något vis är fastkedjade i bottnen. Alla har långt hår som liksom är böljande av vattnet. De sträcker sina armar mot mig och säger alla, med mycket lidande i rösten: "hjälp oss, ta bort oss härifrån".
Jag känner panik och hur hjärtat bultar (på riktigt säkert). Tänker, "hur ska jag hinna rädda alla"? Tar tag i den närmsta kvinnans händer och ska försöka dra loss henne. Då lossnar båda armar, skinn och hud, allt har mjuknat och flyter bort.
Ser i drömmen att de fyra kvinnorna redan är döda sen länge, är bara skeletten och deras hår kvar och tunga kedjor runt deras kroppar. Eller rättare sagt, det som var deras kroppar.
Ser en mörk skugga som närmar sig. Det är ubåten. Vaknar kallsvettig av att jag ropar NEJ.
Usch, det var nog den obehagligaste mardröm jag någonsin haft, drömmer sällan mardrömmar. Var så otäckt och kändes så verkligt så obehagskänslan satt kvar långt efter att jag vaknat.
Kändes som ett djävulskt Omen från Nemo.
Det finns fler kvinnliga offer, det är inte bara den hemska drömmen som säger mig det. Har länge tänkt på andra stackars kvinnor som blivit offer för hans sadistiska lustar och psykopatiska framfart. Det finns fler, kan nu inte tro något annat.