Är antroposofer verklighetsfrånvända (lever de i en bubbla?)

Efter att ha stött på ett antal antroposofer genom åren så måste jag erkänna att jag absolut inte kommer överens eller kan samspela med dessa individer, de verkar leva i någon fantasivärld utan någon bas i verkligheten som den är, alla dessa personer har varit utsvävande och saknat koppling till grymheten i världen, samtidigt som de antingen varit sjukt apatiska eller paranoida över resterande samhälle.
De verkar ha total saknad av vetenskaplig kännedom, varken om djur, natur, etnologi, filosofi, litteratur, politik, etcetera. Jag märker inte heller att de skulle ha någon form av intresse eller nyfikenhet kring det heller, allt kretsar runt deras egna liv och hur de ska leva det, utan att bry sig om det större. Antroposofer med barn måste nog ändå ses som de mest besvärliga individerna, aldrig nöjda, alltid oroliga, väldigt mycket daltande och micro-management i föräldraskapet.

Det är svårt att sätta fingret på dessa personer, men de verkar inte kunna se essensen eller den opartiska sanningen, de ser inget som ickerelativt. Intresserade av det är de inte heller.

De har alla varit fixerade vid olika typer av specialkost, veganism, glutenfritt, laktosfritt, m.m.

Hur uppfattar ni antroposofer? Vad har de gemensamt i personlighet och vad i deras skolor gav upphov till det hela?

Ja. Precis som alla andra vilsna religiösa själar.

Nu är jag inte troende själv, även om jag kan uppskatta symboliken och det esoteriska i olika religioner, samt att jag förstår behovet av riter och ritualer. Det här är däremot något som mer drabbar människor inom sekter och väldigt strikta och kunskapshämmande religioner, där viss information ses som syndigt eller förbjuden. Det är inget som religiösa med en mer vid och kunskapssökande del har.

Är de monoteister, är det anledningen? Är de Abrahamiter? Kan de vara orsaken? Endast kristna sekter är så verklighetsfrånvända, riktigt ortodoxa judiska sekter samt Wahabis-sunnimuslimer.

Zoroastrier, mystiker, hermetiska, polyteister, reformerade kristna, buddhister, sufis, etc har en vidare kunskap och ser världen mer nyanserat. Något måste vara orsaken till att de har skygglappar på sig.

Det hela handlar om att "hitta sin plats i livet",

Kanske vill de vara "hela"?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Antroposofi

Det liknar till viss del Stoikernas syn, även om de inte tror på liv efter döden. Även Carl Jungs syn, men även här verkar de sakna mycket. Ingen av dessa, varken ifrån Grekernas Stoiker, Ciceros romerska tolkning, eller Carl Jungs syn vilka alla delar element skapar en person lik en Antroposof.

Är det deras syn att det ska vara direkt erfarenhet snarare än via andras läror och kunskap som orsakar det?


Detta är nästan på pricken likt Carl Jung, trots det saknar Antroposoferna intresse av någon form av traditionalism, intresse för naturen, klassisk bildning, m.m. De verkar nästan alltid bli någon sorts vänsterflummare om än mer åt den nyktra sidan och av mer timid och naiv karaktär utan bildningsintresse.

Det här är lite av en motsägelse, vad får just antroposoferna, till skillnad ifrån andra personer med samma influenser att mer likna en apatisk sekt som enbart är intresserad av konst, pedagogik och kost till skillnad ifrån andra som haft samma influenser?

Hur många är "ett antal"? I vilka sammanhang träffade du dessa människor?

Antroposofins ursprungliga intention är att stå med båda fötterna på jorden, med fullt intresse för omvärlden. Det finns många spännande frön att forska i och den stora frågan handlar om människans frihet, så långt ifrån sekterism man kan komma (som ju i allra högsta grad binder människor och gör dem ofria).

Jag tror inte att Steiner var ofelbar, men det är inte hans fel att antroposofin har havererat och förvrängts.

Fyra stycken, alla i olika sammanhang, en ingift, en barndomsvän till familjen, en via arbete, en via vänner.

Har du lust att ge konkreta exempel, för var och en, som gör att du kallar dem för just antroposofer?

1. Barndomsvän
2. Ingift
3. Arbetskamrat
4. Vänners vän

Alla har gått i antroposofiska skolor, sedan lågstadiet. Därav antagandet, om de sedan är aktivt engagerade eller självidentifierar som det kan jag inte svara på.

Samtidigt kan det ju vara bra att inte alla är så likriktade som i dagens samhälle utan att det finns utrymme även för andra sätt.

Varför kallar du dem antroposofer om det enda kriteriet är att de har gått i waldorfskolor? Waldorfskolor utbildar inte antroposofer. Det finns mängder med personer som har gått i alla möjliga andra skolor som också:


– är apatiska eller paranoida över det resterande samhället.

– saknar vetenskaplig kännedom och nyfikenhet eller intresse för djur, natur, etnologi, filosofi, litteratur, politik, etcetera.

– är fullt upptagna med sina egna liv och hur de ska leva det.

– är missnöjda, oroliga, "daltar" för mycket med sina barn.

– saknar förmåga till opartiskhet.

– är fixerade vid olika typer av specialkost, veganism, glutenfritt, laktosfritt, m.m.

– inte verkar reflektera över grymheter i världen.



Det låter i mina öron mer som insnöade newagepersoner än antroposofer. Min teori är att det beror på vilka familjer de här personerna vuxit upp i, och vad som hänt dem under uppväxten (eftersom de verkar utstråla otrygghet och ointresse för omvärlden).

Hur stor del av waldorfelever som senare i livet blir otrygga individer, enbart för att de har gått i waldorskola, vore ett intressant område att forska i. Jag tror att det finns både för- och nackdelar med de utbildare som kallar sig waldorfskolor. Likväl som det finns för- och nackdelar med andra skolor.

Det är möjligt att det handlar främst om deras utbildning, jag har inte mött denna typ av nisch inom någon annan utbildningsform.

Det är klart att deras föräldrar kan vara orsaken, det kanske är någon gemensam nämnare bland föräldrarna som gör att dessa personer dras till att sätta sina barn i Waldorfskolor.