Citat:
Ursprungligen postat av
tjackarismyg
Jag låter mig fundera fritt.
Ponera att Edvin talar sanning om de två kompanjonerna.
I Rättegångspodden kan man höra hur han på karaktäristiskt vis monotont upprepar vissa fraser. Som "instruktioner". Samt hur han är mycket noga med att undvika att outa den tredje personen. Han väger orden på guldvåg. Han är inte yrkeskriminell. Han är definitivt inte medlem i någon kriminell organisation. Han är inte van att förhöras. Ändå undgår han att gola ner sina kumpaner på ett sätt som skulle göra vilken prospect som helst grön av avundsjuka.
Däremot visar han känslor när han erkänner att han har stulit pengar ifrån de två offren. Han dröjer ett ögonblick innan han klämmer fram "stulit". Samma sak när han berättar om att han "lurades och ljög" i de första förhören. Det känns som ett barn som har fått lära sig att det är fult att stjäla och ljuga och nu blir pappa arg och jag får skämmas.
Sedan beskriver han målande hur Mattias plötsligt bara fanns i trädgården, samt de hotelser som uttalades. Det här gav outplånliga intryck av rädsla. Särskilt att han bara dök upp samt Mattias sätt att stå hotfullt nära. Edvins känslor påverkas mest av att skämmas inför nära anhöriga.
I trädgården var det nog medfödda reflexer som gav en rädsla han inte var van vid.
Det kan vara så att Mattias noga inskärpte vad Edvin fick och inte fick säga i förhör. Annars....
En normal person i samma situation hade ändå försagt sig någonstans under alla dessa timmar av förhör. Samt troligtvis brutit ihop ganska snabbt. Om inte annat funderat på varför han ska sitta på livstid för ett brott han inte har begått.
Jag tror att Edvins hjärna bara ger honom ett alternativ. Det är att göra som Mattias har sagt och med Edvins autism är det inga problem att spela upp samma ord om och om igen. Upplevelsen i trädgården kan liknas vid fobi: Vad som helst är bättre än rädslan.
Jämfört med sitt vanliga kaotiska liv med jobb som aldrig funkar, pengar som inte räcker och alla som gör att han skäms, kan det lugna trygga livet i häktet med mat på bestämda tider, inga krav och bara snälla poliser som lyssnar intresserat passa Edvin bra. Här kan han vegetera i fred.
I bakgrund till detta kanske Edvin inte alls med näbbar och klor vill sätta dit de andra. Han har erkänt det han har gjort. Han är skyddad från Mattias och snart är det middag.
De flesta ”medhjälpare till mord” som har familj och små barn som älskar dem vill så snart det går komma ut och se dem växa upp och börja skolan och finnas för dem som förebild och trygghet. De brukar då i allmänhet be åklagaren att få ”gola” utan att det kommer till allmänhetens kännedom att så skett. Då händer det att trafikpolisen i stället ”springer på” några bovar när de rutinkollar ett fordon på vägen. Efter att ha bevakat deras soppåsar ett tag och hämtat dna. Som matchas mot fynd på BP. Om Edvins historia verkat trovärdig.
På så sätt åker de riktiga skurkarna dit bigtime och lille Edvin kan hoppas på kortaste möjliga livsstidsstaff eller mindre, för ”väldigt gott uppförande” och ”otroligt snabb rehabilitering”, eller vad man bedömer.
Skulle jag gissa.
Om inte försvaret föreslår sådan lösning så kan man gissa att åklagaren kanske sonderar terrängen med Edvins ombud om en sådan lösning.
Dyker inget av sådant slag upp inför allmänhetens blickar, dvs om inte kumpanerna plötsligt råkar gripas, så kan man sitta lugnt med förvissningen att några kumpaner ej existerar.
Edvin har i alla fall lite tid mellan bullintagen så att han hinner tänka över sitt eget bästa.
Hans utmaningar som far på längre sikt ligger nu som det ser ut i ett helt annat härad. Det är intressant i sig, men först av allt tragiskt och trist för en massa människor. ”Tragiskt och trist” är det ingen som gillar, och alla hade nog velat hjälpa till att få till en lösning där de riktiga skurkarna fick sitta inne, och Edvin kunde så sakteliga ”ställa om” till ett liv utanför murarna om femton-tjugo år eller så.