Att kunna förlita sig på varandets kontinuitet

När man, t.ex. går ned i vikt, pluggar en jobbig utbildning, avvänjer sig från rökning etc. Ja då gör man en reellt jobbig grej. Poängen är dock att livet blir lättare i längden om man genomför vissa initialt tuffa grejer. I någon mening kan man säga att den faktiska mest "enkla och behagliga vägen" kanske börjar med en del utmaningar man måste ta i vägen.
Alltså vi väljer att investera i framtiden... men man måste tro på framtiden.

För mig generellt har jag mått dåligt en längre tid, och jag har alltid haft ursäkter, kanske dessa ursäkter kommer av att man mått dåligt, men ja. Jag kom till insikten att jag måste investera i framtiden... ungefär då började jag bli hypokondrisk över mitt hälsotillstånd, det ordnade sig.
Sedan började jag oroa mig för den större världen. Vad som började när jag läst om futurism utvecklade sig till en stor oro för nya farliga uppfinningar, AI, virusutveckling etc. Även om jag genuint tycker att människor borde skänka mer eftertanke vad gäller nämnda ämnen så finns det en insikt i att min oro även är en faktor av ett dåligt mående.

Har ni andra erfarenhet av att vid dåligt mående, när man enträget tvingar sig att beakta värdet av framtida investeringar i livet, ja då börjar man betvivla själva varandets kontinuitet, dvs man kommer dö/världen går under, inom en snar framtid?

Tacksam för perspektiv!

Att livet är kort och att det barkar åt helvete ändå är ju en ganska sund och realistisk analys som man inte behöver vara särskilt deppig för att göra.

Däremot så går det inte åt helvete med allt och det går att finna ro och glädje i både det lilla och stora och att lyfta fram detaljer och saker i livet som verkligen betyder något.

Men för att svara lite mer konkret på din fråga. Ja, det tror jag alla som reflekterar över livet har erfarenhet av. Inte bara de som mår dåligt. Däremot är det vettigt att inte bar se mörker och även om Stig Dagerman tog livet av sig när han var 31 så tog sig Strindberg faktiskt igenom sitt Inferno.

Att begrunda livets slut kan vara svårt. De flesta i vuxen ålder har förståelsen över livets förgänglighet, även om man väljer att inte tänka på det hela tiden.

Problemet för mig är att ibland när jag ska göra något jobbigt och behöver övertyga mig själv att eftersom detta är en investering så är det värt i längden, ja då tvivlar jag på "längden".

Om jag kunde få en försäkran att livet skulle fortsätta 30 år eller 60, eller så. Eller iallafall 95% chans till detta, ja då känns det som man skulle orka sig igenom fler tuffa grejer som man får utdelning för i framtiden.