Citat:
16) Föräldrar oroar sig för att deras barn sover för lite, drabbas av psykisk ohälsa, eller hamnar i mörka kaninhål framför sina skärmar – inte över att narkotikan är för svårtillgänglig.
Frågan handlar inte om legalisering och att göra narkotikan mer tillgänglig, utan istället om att inte kriminalisera själva bruket så att narkotikabrukare inte hanteras som brottslingar. Narkotikamissbruk är symptom på bakomliggande psykisk problematik och borde behandlas som något sjukligt istället som en brottslig handling.
Vårdnadshavare bör också vara brydda om ungdomarna blir dömda brottslingar, vilket de riskerar att bli när någon gång provar t.ex. cannabis. Ungdomarna borde då inte göras till brottslingar genom att kriminaliseras av en förseelse som inte behöver vara ett brott, vilket det inte var före 1988 och inte heller är i flertalet europeiska länder.
Vidare så förebyggs narkotikabruk med öppenhet och rätt information. Stigmatisering och kriminalisering leder tvärtom till att bruket döljs och fångas upp senare. Risken ökar då att det har blivit missbruk samt även lett in på en brottslig väg.
Inte heller har kriminaliseringen medfört ett mindre utbrett narkotikabruk. Efter 1988 har det blivit mer utbrett och idag anmäls årligen över 100,000 ringa narkotikabrott, vilket är fler än någonsin. Tiden före kriminaliseringen var bruket däremot på historiskt låga nivåer.
Sedan var det inte heller meningen att narkotikabrukare skulle kriminaliseras. FN:s narkotikakonventioner avser att det är tillverkning, distribution och försäljning av illegal narkotika som ska beivras. Faktiskt sågs missbrukare som offer en gång i tiden...