Tråden för diskussioner om dissociativa störningar

Dissociation beskriver ett psykologiskt tillstånd där en individ i någon grad eller aspekt
avskärmar sig från sina upplevelser. Det kan ske genom att individen hanterar konflikter
eller påfrestningar genom mentalt undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av
vanligtvis integrerade funktioner som mental
närvaro, medvetande, minne, perception och motorik. Svår dissociation är dels ett symtom
vid akut stressreaktion, dissociativa störningar, borderline
personlighetsstörning eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer
permanent psykisk störning. Vid svår stress eller traumatiska upplevelser kan allvarligare
dissociationer uppträda, där den allvarligare formen är en strukturell dissociation som
yttrar sig i en uppdelning av personligheten, vilket ofta kan leda till amnesi inför traumat.

Dissociation, såsom en passiv livshanteringsstrategi, Jaak Panksepp har framlagt en teori
om att detta är en biologiskt styrd och medfödd överlevnadsmekanism, som kan leda till
bland annat fobier för sådant som påminner om traumat, och förlust av kroppsmedvetande
(såsom sensoriska intryck). Benägenheten för att reagera med dissociation kan möjligen
härledas till psykiska försvarsstrukturer som utvecklas under barndomen. Detta försvar
kan aktiveras på grund av övermäktig ensamhet och isolation under barndomen.

Dissociativa störningar har till skillnad från enkel dissociation, som är
en försvarsmekanism inom normalpsykologin en mer långvarig och påtaglig effekt på den
psykiska hälsan och fungerar funktionsnedsättande.

Symtomen på dissociativa störningar förekommer ibland som symtom av kroppsliga
sjukdomar eller drogmissbruk. Diagnos får inte ställas förrän sådan sjukdom eller missbruk
uteslutits. De dissociativa störningarna uppstår alltid till följd av en extrem stress eller
ett trauma. Sådan erfarenhet är nödvändig för att någon ska få en diagnos. Barn som blivit
utsatta för traumatiska händelser kan utveckla dissociativa störningar, som ett sätt att
skydda sig från de traumatiska händelserna.
Den mest kända gruppen dissociativa störningar är dissociativ identitetsstörning, vilken
många felaktigt tror är en form av schizofreni.

De dissociativa störningarna utlöses av ett psykiskt trauma eller svårlösta livsproblem, och
varar ofta inte mer än någon vecka, men kan bli kroniska. Liksom somatoforma
störningar har personen fysiska symtom som inte kan förklaras organiskt, till
exempel förlamningar. De dissociativt orsakade symtomen orsakar inte någon smärta och
individen söker sällan kontakt med sjukvården för sina fysiska symtom. Den dissocierande
Individens likgiltighet inför sina egna fysiska åkommor beskrevs av Freud som La belle
indifférence.

Av de dissociativa störningarna blir ofta perceptionen och sinnena påverkade.
För samtliga varianter dissociativa störningar, är en långtgående dissociation ett
framträdande kännetecken. Dissociation kan yttra sig
i derealisation eller depersonalisation. Med derealisation avses att händelseförlopp
upplevs vara overkliga, som i en film. Depersonalisation handlar om att den egna
identiteten upplevs overklig, som om det händer någon annan. Båda dessa symtom
handlar om att avskärma sig från det som är traumatiskt.

Gränserna mellan formerna av de dissociativa störningarna är diffusa, och i de flesta
former ingår minnesförluster, sänkt medvetande- eller närvarograd och en förändrad
motorik. Gemensamt för samtliga former är att de utlöses plötsligt i reaktion på
psykisk stress eller en livskris eller i respons på något som påminner om ett
tidigare trauma, och att tillståndet är långvarigt.

Symtomen beror inte på droger, en
annan psykos eller på organiskt betingade funktionsbortfall (hjärnskada, endokrin
sjukdom, etc). De funktioner som drabbas är i samtliga fall knutna till identiteten och dess förutsättningar, och även för andra former än multipel personlighetsstörning finns tecken
på identitetskriser.

Självskadebeteende är vanligt vid dissociativa störningar, och förekommer i mellan 20 och
50 % av fallen beroende på diagnos. Självskadebeteende är vanligare bland kvinnor än män. En teori är att självskadandet fungerar som en återupplevelse av traumat och
en identifikation med förövaren; återupplevelse av traumat är ett för övrigt vanligt symtom
hos kvinnor.

Personer med grav dissociativ störning har ibland tankestörningar i form av ologiska
resonemang och förvrängda tankemönster angående sådant som påminner om traumat
eller om människocentrerade ämnen. Detta kallas "traumatisk tankestörning". Traumatisk
tankestörning är mer utpräglat vid dissociativa störningar än vid posttraumatisk stress eller depression, och oberoende av förekomst av psykos.

Det finns flera former av dissociativa störningar, däribland dissociativ amnesi, dissociativ fugue, dissociativ stupor, transtillstånd, dissociativ motorisk störning,
dissociativa konvulsioner, dissociativ anestesi, dissociativ identitetsstörning, skymningstillstånd, och NOS (not otherwise specified). Vad som skiljer
dessa diagnoser åt är vilken funktion som huvudsakligen drabbas, minnet, varseblivning, motorik, taktil känsel, identitet, med mera.
Dessutom räknas depersonalisationsstörning som en form av dissociativ störning, som
handlar om depersonalisation och derealisation.

Ungefär 10 % av befolkningen drabbas någonsin av en dissociativ störning, och ungefär 1 % av en multipel personlighetsstörning. Av intagna på psykiatrisk klinik (ej öppenvård) lider ungefär 16 % av en dissociativ störning.Det finns en korrelation mellan dissociativa störningar och barndomstrauman (fysisk misshandel och sexuella övergrepp).

Dissociativa störningar av olika svårighetsgrad kan finnas i samsjuklighet med många
andra psykiska störningar, däribland posttraumatiskt stressyndrom, ätstörningar, impulskontrollstörningar, drogmissbruk, affektiva störningar, personlighetsstörningar och ångeststörningar. Det finns ingen korrelation mellan förekomsten, eller graden, av dissociation och utvecklingsstörning eller
hög intelligens.

Personer som dissocierar har förändrad aktivitet i temporalloben (symtomen kan påminna om temporallobsepilepsi), prefrontala cortex och limbiska systemet (däribland amygdala). Kvoten dehydroepiandrosteron/ kortisol är lägre än normalt. Det tycks finnas en stark korrelation mellan dissociation och prolaktin.

Dissociation har av senare teoretiker kopplats till psykologiska funktioner som perception,
beteende/ vilja, affekter samt minne och identitet. Därför kan indoktrinering/ hjärntvätt/
motsv kan leda till bristande identitetsupplevelse och i sin tur dissociation.

Prognos:
En person med dissociativ störning/ problematik kan gå ifrån att ha starkt nedsatt funktion i vardagen, allvarlig symptomatologi och ett stort lidande, till att vara en person med god funktion och integrativ förmåga, med hjälp av adekvat behandling.


Läs mer:

Funktionella neurologiska tillstånd Av Anders Lundin
.
funktionellasymptom.se

Ja, samma här. Det känns också eventuellt som en försvarsmekanism, för om man lever ett konfrontativt liv bland människor så är risken för att få starka känslor som river upp trauman större.

Jag kan känna igen mig i detta, iallafall att ha blivit mobbad av både vuxna och barn sedan jag var liten. Eller hur, till slut vill man bara vara ifred.

Detta kände jag igen mig i. Att vara tyst, passiv och overklig. Skrev mycket dikter om den känslan som barn och tonåring. Det känns helt overkligt att man har fortsatt att ha dysfunktionella relationer och låtit sig förnedras, mobbas och utnyttjas långt upp i vuxen ålder. Det är nog en kombination av att man alltid varit sån här och de extrema trauman som skett som gjort att det blivit svårare och kronisk dissociation.

Skulle tro att det har liknande orsaker som vad som kallas NPD och BPD mm. Brister i identitetsskapandet, så att säga. Detta faller ju på föräldrar, identitet börjar formas redan första dagen i livet. Har inte detta lyckats så känner sig individen som att dom inte har att stabilt jag. Enklast förklarat....

Personer med tex DID har ofta flera år av sexuella övergrepp i barndomen.

Mina tankar om detta och alla mentala sjukdomar som har en identetsstörning är att föräldrarna inte förstått hur ett barns identitet skapas, och att dom har misslyckats. Ibland har föräldrarna egna problem, och klarar inte av att ge barnet allt det behöver.


Det är väl i korta ordalag vad jag har för funderingar.