Dottern ska bli storasyster. Tabu att bli ledsen?

Jag har ovanan att skriva walls of text så jag ska försöka fatta mig kort. Det är helt enkelt såhär att jag har en dotter som fyller sex i sommar, jag och hennes far separerade när hon var ett år gammal och har haft en hyfsat friktionsfri och fin relation som fokuserat på att samarbeta som föräldrar isär istället för att vantrivas tillsammans.

Vid separationen flyttade vi båda till hans gamla hemstad där hans föräldrar och vänner finns men jag inte har någon annan än just honom och hans föräldrar. Detta gjorde vi dels för att det inte gick att hitta boende i staden vi bodde i, för att få närmare till hans föräldrar som har mycket fritid och möjlighet att ställa upp till skillnad från mina som har många barnbarn och jobb att fördela tiden mellan och för att han behövde komma ifrån den staden för att bryta gamla mönster.

Sedan dess har mycket hänt, gott som ont, men vad som än hänt har vi förblivit vänner med fokus på vår dotters bästa och hon mår bra och är världens goaste gladaste unge som vi har växelvis. Skillnaden är att medan jag bor ensam och lever på rehabiliteringspenning och inte har familj och vänner nära till hands har han ett välbetalt jobb, föräldrar och vänner inom promenadavstånd och numera en sambo som verkar vara en jättefin tjej, tyvärr har jag inte lärt känna henne något närmare vilket jag gärna skulle göra med tanke på att min dotter bor med henne hälften av tiden. Hon verkar inte vilja detta dock och det respekterar jag.

I helgen fick jag veta att hon väntar barn och min dotter alltså ska bli storasyster. Hon har tjatat om småsyskon så länge jag kan minnas och är såklart jätteglad, och jag är glad för hennes och deras skull, men samtidigt drabbades jag av en enorm sorg och panik mest kretsande kring tanken att min dotter inte kommer vilja bo hos mamma (mig) lika mycket längre när där utöver allt det materiella jag inte kan erbjuda också finns det ljuvliga småsyskon hon önskat sig.

Jag skulle gärna vilja höra från andra som gått igenom detta, att barnets förälder får nya barn med en annan och hur det förändrat saker. Vill bara höra lite exempel från verkligheten som kan ta död på mina domedagstankar om att min dotter som är mitt allt inte kommer vilja vara hos mig längre.

Det är ju glada nyheter att ett önskat barn och efterlängtat småsyskon är på ingång så jag är inte stolt över att känna såhär... men jag kan inte rationalisera bort min oklädsamma jävla ångest.

nix helt ok

Innan alla troll slår till, jag tror de flesta normala människor skulle känna som du om de var i din situation.
Och att känna som du gör är ju inte i sig själv ett problem, problemet kommer först när man agerar på det. Eller om man försöker förbjuda sig själv att ha vissa känslor, det är ett sjukt mycket större problem.

Kan tänka mig att sex-åringen kommer tycka det är kul att vara ensam med dig också, när småsyskonet pockar på uppmärksamhet hos pappa.
Sen kommer hon så klart försöka ta reda på vad denna förändring innebär för hennes liv hos pappa och hos dig. Det vore inte helt omöjligt att hon försöker öva utpressning etc, komma med mer krav på eftergifter från dig. Upp till dig att välja om du vill ge efter för det eller inte.

Ditt barn har sin bas hos dog och kommer med all säkerhet finna sig till ro hos dig som alltid.
Det kommer att vara skoj med lillasyster ett tag kan du tro.
Skoj att dadda med 1 litet barn men vänta det kommer en annan tid när barnet skriker'ofta man får inte sova som vanligt.
Då lär din dotter säkert tänka ooooo mamma barnet är sååååååååååååååå jobbigt.
Jag vill inte ha 1 lillasyster mer
Du behöver absolut inte oroa dig för jag har ett barn som var i samma sits som du är i just nu.
Det är skoj i början sen ebba det ut till 100%

Dina tankar känns som helt rimliga, det är väl de flesta föräldrars oro att bli klassad som den andre så att säga. Du kommer dock alltid att förbli mamman och det tror jag din dotter även kommer att tycka. Hon har trots allt varit i din närvaro ett bra tag nu.

Känns som helt logiska och sunt att du funderar över om det är ok eller inte (vilket visar att du inte är en självisk person i grund och botten).

Men, dina tankar är helt normala och som tidigare postare skrivit så kommer nog nyhetens behag lägga sig tämligen snabbt hos din dotter när verkligheten med ett småsyskon faktiskt visar sig (skrik, gråt, blöjor och allt som hör småbarn till).

Slappna av. När jag och mitt ex separerade för 7,5 år sedan hade väl ingen av oss planer på att vare sig skaffa ny partner eller fler barn, men så blev det ändå. För min del. Mina och exets gemensamma döttrar är numer ytterst stolta storasystrar till två yngre bröder.

Har däremot aldrig någonsin varit några problem whatsoever. Är nog mest din usla självkänslas ångest som spelar dig ett taskigt spratt att du inte är omtyckt och kommer vara ensam resten av livet. Den rösten måste du lära dig ta kontroll över, för den snackar ärligt talat bara skit. Men den är envis. Mycket envis och du måste gaska upp dig för att besegra den!

Det kan vara så att din dotter kommer att tycka att det är extra skönt att få fara till dig efter att ett syskon kommit till världen. Hos dig kommer hon att vara i centrum hela tiden, men hos sin pappa kommer det att vara delat fokus? Så du behöver inte vara orolig! Lycka till

Har man delat någonting så intimt som sex som har också skapat ett nytt liv -är det okej att sörja när de hittar någon annan och sedan får barn med. Det är ett till avslut på det avslut ni redan har. Att du är rädd att förlora din dotter och att hon ska föredra andra, är dessa känslor som självklart okej att ha. Du ska dock aldrig glömma att du är hennes mor och kommer därför alltid komma först i hennes liv. Även om dagar och veckor kan vara svåra och man får inget tack - håll bara ut. Det nya barnet kommer vara intressant då och då, men din dotter kommer märka hur tråkigt det är med nyfödda och hur hon själv blir åsidosatt emellanåt då det handlar mer om det nya barnet än henne. Då är det upp till dig att vara där för din dotter. Du kommer se att ni två har och kommer alltid att ha ett band som aldrig kan förstöras eller tas ifrån er. Oroa dig inte så mycket!

Jag var mer orolig för att vårt barn skulle glömmas bort till förmån av det nya, av den andra föräldern. Nu blev det olika kön, och mitt/vårt har sin plats ändå.
Dessutom lyckades jag bättre som förälder, än partnerns nya gjorde. Med facit i hand.
Och nej, jag är inte skadeglad alls. Jag tror att jag har mer koll på det nya småsyskonet, än vad de själva har. Jag är familjemänniska, de är karriärister.
Barnen har kontakt med varandra ibland, men de är inte jättetajta. "Min" unge är mer jordnära, och den andra har formats efter sina föräldrar, men är lite vilsen som många unga blir när allt är yta och pengar. (och till FB-idioterna: NEJ, vi är inte fula och fattiga).

Köp xBox One

Jag tycker du har rätt till dem känslorna och att de flesta kan förstå dem.

Jag tror dock inte att du behöver vara speciellt orolig. Självklart blir det roligt för din dotter med ett syskon. Men ett syskon kommer också att kräva mycket tid och uppmärksamhet från föräldrarna, och åtminstone för ett tag framöver göra vissa typer av utflykter och aktiviteter besvärliga. Tror nog att min son på sätt och vis hade uppskattat att kunna "fly" från den nya situationen med ett syskon till en förälder som har all fokus på honom särskilt den första tiden när småsyskonet kom.

Tror nog din dotter kommer att njuta av situationen att både få träffa sitt roliga lillasyskon och att få komma hem till dig där hon fortfarande är den lilla bebisen med allt fokus och där aktiviteter är anpassade mest efter henne istället för mest efter en riktig liten bebis. Se till att ge din dotter det som ditt ex med den nya kommer ha svårt för när de får en ny liten att se efter, så tror jag knappast du behöver oroa dig för att hon inte ska vilja komma till dig mer.