Citat:
Ursprungligen postat av
nextlife
Du förstod uppenbarligen inte betydelsen utav att vara apatisk inför livet? Aldrig. Aldrig, betonar (!!) ALDRIG haft ett riktigt intresse eller glädje gentemot livet någonsin. När jag var liten fick mina föräldrar muta mig att gå ifrån datorn och göra något. "*Namn* vill ju aldrig göra något, bara sitta inne. Detta mönstret höll i sig och är snart 30, förutom att jag tappade datorspelandet som mitt enda intresse i gymnasiet. Gymnasiet var okej, hänge med klasskompisar på fester och så man gör men så fort skolan slutade så har jag alltid haft en intensiv känsla av meningslöshet till den grad att jag i 22 års ålder började ta droger och fann hur opiater hjälpte mig med den biten. Har tagit körkort, har jobb men inget liv då jag inte har lust helt enkelt, aldrig haft. Opiater är det enda som ger mig någon form av glädje och mental ork i livet. Med sub får jag inte det någonstans. Allt den erbjuder är att jag inte är sugen på droger så mycket, men död inombords, extremt trött, osv, så vart fan ska en människa som mig hämta glädje ifrån? Aldrig velat ha barn eller fru så den idén är heller ingenting som är aktuell. Vill alltså inombords, rent genuint allt jag vill är att få vara ifred i min lägenhet med knark och god mat, en dator och ett headset.
Knarkade väldigt periodmässigt och så pass att jag aldrig fick fysisk at särskilt ofta men gravt psykiskt beroende sedan första gången. Det var heller aldrig av intresse att överdosera. Ville bara känna den psykiska lättnaden.
Kemisk glädje är enda möjligheten för människor som mig. Vi tillhör en klar minoritet, därför de flesta inte kan greppa vidden av det vi talar om. "Har du provat att X?" ÄR OFTA något man får höra. Ursäkta men lägg ner.
Jag säger inte detta för att vara vanskelig.
Du har en stark identitet som ett offer.
Det är väldigt vanligt att människor saknar mening, och det vanligaste är att man själv får arbeta sig till ett okej liv med meningsfullt innehåll.
I ditt fall så kanske du är skadad av uppväxten. Du satt vid datorn absolut hela tiden och dina föräldrar tillät det.
Och som en vuxen man så identifierar du dig som ett offer, det är synd om dig liksom.
Det är inte synd om dig, inte mer än någon annan. Du är inget offer, precis som de allra flesta.
Du har alla möjligheter att bygga upp dig själv, men du väljer att tycka synd om dig själv.
Ändrar du inte på det så blir livet inget annat innan du dör alltför ung i självmord eller överdos.