Har jag social fobi?

Jag är 40 år, gift och har två barn. Trodde min sociala osäkerhet skulle växa bort med tiden men nu sitter jag här och har ångest eftersom jag ska iväg på ett event med middag, övernattning och aktiviteter imorgon där jag inte känner en käft.

Jag hade svårt att sova i natt och känner mig nervig och uppjagad.

Jag är en sån som hatar att få uppmärksamhet. Går hemskt ogärna på stora fester där jag inte känner så många. Har jag en kompis eller min fru med mig så känner jag mig väldigt mycket säkrare. Det är när jag är helt ensam som mitt nervdaller kommer.

Varför är jag inte säkrare på mig själv vid det här laget? Det här borde ju vara enbart roligt.

Som tur är så brukar min nervositet släppa så fort jag väl är på plats. Men det är ändå jobbigt.

Hur brukar ni andra känna vid såna här tillfällen?

Mja, du kanske lider av socialfobi, men ett av dom simlaste sätt att "bota" det på är att utsätta sig själv för situationer där man känner sig otrygg. Om du utsätter dig själv regelbundet kommer detta försvinna. Om du inte utsätter dig själv utan sitter inne i din trygghet så utveklas det och blir värre.
Och det är fullt normalt att vara ängslig och nervös innan man vet att man ska träffa folk, speciellt som man inte känner.

Ett knep jag brukar ha då jag också leder av socialfobi (Som blivit mycket bättre då jag börjat utsätta mig själv) är att "låtsas" att jag inte har socialfobi. Brukar ta ett djupt andetag framför spegeln och säga till mig själv att jag duger som jag är, kan göra precis vad fan jag vill och att den sociala delen fan inte är ett problem.

Mvh och ha så kul!

Du bygger gärna upp ett scenario som du senare oroar dig över. När du väl är på plats så släpper oron eftersom scenariot du byggt upp inte var verkligt, då försvinner oron, som inte var på riktigt, eftersom att scenariot inte var på riktigt. När dessa känslor kommer, så fundera på varför de kommer. Du har redan fått svar här, men det viktiga är att du frågar dig själv, gå till botten med varför det kommer, när du sedan vet med dig varför, så kommer detta scenario byggande också att sakta men säkert förlora sin makt, eftersom den enda makten detta har, denna oro, är det du själv göder det med, du tillåter och accepterar det, tills då att verkligheten visar sig. Vill du även förenkla processen så upprepa proceduren att låta verkligheten visa dig hur fel du har, åter och åter, tills då att det är som en fluga som flyger förbi snarare än att flugan skulle flyga runt, runt dig och därmed störa. Dessutom, nervositeten, det är en träning för dina nerver, det är något bra, som stärker dig 'utifall att', men verkligheten visar sig alltid ändå och är sällan, om någonsin, som du tänkt dig. Må gott.

Många med social fobi som känner som du skulle oftast inte gå ens på dessa saker. Eftersom social fobi är en sjukdom som gör att du oftast väljer att inte utsätta dig för sociala sittuationer.

Det är ingenting som går att öva bort. då hade väll det redan försvunnit på dem åren du haft problemen? du verkar inte vara en person som isolerat dig totalt så du har ingen alvalig social fobi men du har nog en viss social fobi som du ändå kan leva med.

Alla tycker det är jobbigt att träffa nytt folk och alla är lika nervösa som du. Det är få som inte känner samma nervositet som du beskriver. För dem flesta släpper der också väl på platts när man börjar känna sig trygg med sälskapet.
Det är inte ens en sjukdom utan en mänsklig faktor som att gå på arbetsintervju då du måste prestera. Det är samma sak som händer när du träffar massa nya människor och måste prestera.

Sant. Tror inte min fobi är så stark. Men idealet i vår tid är ju att man ska ÄLSKA att träffa nya människor, vara öppen och social osv osv. Där hamnar man ju på minus jämfört med idealet.

Att jag ändå går på sånt här har ju att göra med att jag på tryggt avstånd tidsmässigt tycker det ska bli roligt. Men sen när det närmar sig kryper ångesten på. Att jag inte backar ur beror dels på att jag har en väldigt stark pliktkänsla och dels på att jag nånstans vet att det kommer bli roligt trots allt.

Är lite som resfeber. Upplever det lite likadant när man ska iväg på en flygresa. Är milt flygrädd så jag tror det har med det att göra. Har jag en flygresa inbokad så har jag möjligheten till att jag kommer dö i huvudet på ett sätt som gör det omöjligt för mig att planera in saker som ska hända när jag kommer hem. Livet är liksom bara säkert fram till resan. Allt efter är bonus. Flygrädslan släpper så fort jag kommer in på Arlanda så det är inget bekymmer alls egentligen.

I vilket fall så gick allt bra för mig. Märkte på flera att de nog var minst lika osäkra som jag var. Fick rätt bra kontakt med åtminstone 3 stycken tämligen omgående så redan vid middagen så kände jag mig "hemma" socialt. Efter det så var det lugnt.

Som du säger så kanske är det så de flesta fungerar.

Hade jag inte varit gift så hade jag nog blivit rätt isolerad skulle jag tro. Vet inte vad det är men jag är så bekväm av mig. Sitta hemma ensam en hel helg med mjukisbyxor och fryspizza låter deppigt kanske men för mig är det en frihetskänsla när jag känner att jag inte behöver anpassa mig till NÅGON eller NÅGONTING på flera dagar. Bara vara. Sova när jag är trött, äta när jag är hungrig... Nu händer det aldrig men om jag får en fredagskväll eller nåt för mig själv så kan jag känna närmast eufori när jag får rå mig själv en stund utan att nån lägger sig i.

Om jag ska vara lite amatörpsykolog så kan det bero på att jag inte har några syskon och att jag finner glädje och trygghet i det till synes långtråkiga eftersom det ofta var lugnt och långtråkigt hemma när jag växte upp. Pappa jobbade många kvällar och helger också och det fanns varken internet eller bra tv-kanaler.

Det är kanske det som varit tuffast för mig. Jobbar man heltid, är gift och har småbarn så är det ytterst sällan man äger min egen tid. Under vissa perioder har jag till och med haft svårt att komma ut och klippa gräset eller tvätta bilen utan att det är nåt annat som ska göras. Barn som ska matas, blöjor som ska bytas, pussel som ska läggas, fru som tycker jag ska plocka diskmaskinen eller göra nåt annat inne...

Jag känner mig ändå lyckligt lottad som får ett "normalt liv" trots vissa sociala begränsningar. Har t ex inte så många egna vänner utan vi umgås mest som familjer.

Skönt att det gick bra. Saker och ting kan upplevas mycket värre ibland än vad det verkligen är.
Men att vara rädd för social situationer ligger naturligt i hos alla sen är det olika grader på hur man reagerar och hur jobbigt det känns.

Det tror jag inte. Du har ju trots allt raggat upp en kvinna och gjort henne gravid utan att du fick nerv sammanbrott och prestationsångest i samband med det, så det känns inte så troligt att du skulle ha social fobi.

Du kanske är en introvert som försöker att leva som en extrovert, i tron att man ska vara så.
Meyers-Briggs används på många företag just för att finna olika typer att ha i team.
Testa https://www.16personalities.com/free-personality-test säg till om du tycker resultatet stämmer.

Det låter som att det skulle vara så på din beskrivning, och får du någon i-typ som svar i testet kan du gotta dig åt den här boken. http://www.bokus.com/bok/97891750329...-revolutionen/

En enkel fråga - skulle du helst tillbringa närmsta två veckorna själv, eller med sällskap dygnet runt om du måste välja? Där har du introvert resp. extrovert-svaret

Gjorde testet: ADVENTURER (ISFP-T)

86% introvert, 63% observant, 55% feeling, 59% prospecting, 83% turbulent

100% nut case!

Din sista fråga är svår. Jag mår ju jävligt bra i sociala situationer där jag är bekväm och känner de andra bra. Till exempel brukar jag åka på skidresor med ett gäng kompisar. Det är den bästa veckan på hela året och då umgås vi all vaken tid.

Jag var även full av energi efter eventet förra veckan. När jag åkte hem kände jag mig nästan hög. Var lycklig för att jag slapp ha ångest och för att allt gick så bra. Kände att jag växte.

Det är väl så enkelt att jag har dåliga nerver och är en orolig själ.

Hon raggade faktiskt upp mig. Jag kan inte ragga upp nånting. Är för blyg, feg, tafatt...

Vilken komplett sopa du är.

Med andra ord gifte du dig och skaffade barn med första bästa kvinna som var villig att göra hela jobbet åt dig, med att ragga upp dig och dona. Jämför det med en karl med karisma och sociala kunskaper, som kan se en kvinna han gillar och bara gå fram och ragga upp henne. En sådan har betydligt fler alternativ än vad du har. Och kanske är det hon som sätter på dig också medan du ligger som en död fisk i sängen? Helt jävla patetiskt i vilket fall som helst.

Faktiskt så led även jag av social fobi en gång i tiden. Men jag insåg i alla fall att jag skulle bli tvungen att göra någonting åt det då timida och blyga människor blir totalt överkörda av andra dominantare människor. Och jag gjorde det också, jag fick jobba otroligt hårt med det och "göra bort mig" så pass många ggr att all pinsamma situationer rann av mig.

Men du? Du är helt enkelt en pissvek och patetisk man som inte har tagit tag i det ännu vid 40års (!) ålder. Hur i helvete kan man låta det gå så pass lång tid? Vad fan vill du få ut av det här i livet egentligen, vill du få ut det mesta av det så bör du ju kolla upp ställen där man lär ut sånt här med karisma osv. Börja dra ut och aktivt utsätt dig för situationer där du får träna på det.

Bästa praktiska tips jag kan ge är fake it until you make it då det hjälpte mig att först låtsas vara någon social och dominant karl, vilket jag till en början inte var. Sedan efter något blev det faktiskt en del av mig.

+ Faktum med att ditt beteende är enormt avtändande för en kvinna. Att du inte kan gå på fester utan att känna att du måste hålla henne hårt i handen för annars klarar du inte dig själv...?
Om du inte gaskar till dig snart så kommer du bli en cuck och hon kommer knulla bakom din rygg med någon karismatisk och dominant alfahane (är väl i och för sig ingen högoddsare att hon inte redan gör). Sen kanske hon tar alla dina pengar och barnen och drar iväg och skilsmässan är ett faktum. Då är det lika bra att du skjuter dig själv.

Oj oj. En riktig tangentbordskrigare ser jag. Jag har nog lyckats bättre än dig här i livet. Jag är hellre mig själv än låtsas vara nåt jag inte är. Du låtsas ju uppenbarligen. Dig knäcker jag hur lätt som helst.