Är ni moraliska relativister eller objektivister?

Sålänge ingen ändrar sig, men det är ju din synpunkt.
En statisk tavla.

Anta att du har tre döende patienter som samtliga kan räddas genom transplantation av livsviktiga organ från varandra. Detta innebär att en av dem är dödsdömd. Anta vidare att deras prognoser att överleva efter transplantation är likvärdiga.

Hur avgör du objektivt vem av dem som får sätta livet till, givet alla möjliga parametrar - respektive livskvalitet, ålder, nytta för samhället, antal potentiellt sörjande anhöriga samt hur mycket de kommer sörja, och så vidare?

Du kanske anser att bara man resonerar tillräckligt långt så finner man på råd? Jag hävdar att man omöjligen kan väga dessa egenskaper och förutsättningar mot varandra objektivt.

Så har vi de som hävdar att allas lika värde är en objektiv sanning. Hur väljer du då i det givna fallet?

Vilket kallas subjektivitet.

Jag skulle nog också säga att dom alla är likvärdiga i ditt exempel. Därför bör alla får samma chans. Det riktiga vore att dra lott om vem som får leva och vem som får dö.

Så vart tog den objektiva sanningen vägen som skulle vara resultatet av att resonera tillräckligt långt kring alla möjliga dilemman?

Äh, vi kastar tärning istället.

Jag ligger på tanken att objektiv moral enbart existerar om tillräkligt många applicerar den, såpass många att den knappt existerar någon elller några med avikande åsikter. Men samtidigt tänker jag också att man inte bör luras av illusionen av samtyckandet, då den "objektiva moralen" har sitt ursprung ur subjektivt skapande, dvs tyckande och tänkande exempelvis.

Hittils kan vi inte observera verkligheten med alla sinnen utan åsikter och skåda en eller flera tolkningsbara regler på vad för handlingar man får ta och inte ta, om man kunde göra det så vore det en sann objektiv moral enligt min mening.

Det var precis den objektiva sanningen jag resonerade mig fram till. Jag kom precis som du fram till att patienternas livssituation inte är en tillräckligt tung faktor för att ta i beaktande. I det här fallet är det moraliskt riktiga att ge alla samma odds.

Jag säger inte att det behöver krånglas till i onödan.

Utifrån alla människors lika värde, menar du?

Ja, ett liv är väl värt lika mycket som ett annat liv? Och även om dom inte skulle vara det så klarar ändå ingen människa av att bedöma vilket liv som skulle vara värt mer.

De kan inte jag avgöra. Jag påstår att alla människors lika värde är ett godtyckligt postulat; en resignation inför det faktum att vi inte förmår en objektiv värdering.


Precis. Alltså resignerar vi inför en omöjlig uppgift, och väljer att luta oss mot en idé sprungen ur samma resignation.

Jag hittar inget objektivt här överhuvudtaget.

Det objektiva skapas ur det subjektiva; om det subjektiva delas med andra och är lika inför andras ögon så blir det objektivt. Och med evolutionen är vi mer eller mindre speglingar av varandra, så med hjälp av introspektivt tänkande kan det objektiva bestämmas a priori. Det här med religionens synder kan mycket väl ses som en enklare skildring av människans moral. Att moralen har förändrats med tiden (positivt får nog sägas) ser jag är på grund av störningar från sitt ego eller andras ego, samt brist på självinsikt. Att gå emot sin inneboende moral straffas du genom att må dåligt, knivmördar du någon och är neurotypisk lär du inte må toppen direkt. Idag är det mycket enklare att kringå sådana problem, t.ex. genom att skjuta någon från 1 km. Men faktum kvarstår även om distansen ökar.

Det som Psilosopher skrev är att det inte är objektivt för att det inte är sant eller falskt. Ja, men det finns mycket objektivt inom sannolikhetsläran som inte nödvändigt behöver vara sant eller falskt, utan snarare har en sannolikhetsgrad. Bara för att vi inte vet om det är SANT att det kommer åska idag, så vet vi objektivt inom rimliga systemgränser att chansen för åska är 80%. Risk för åska är knappast en subjektiv egenskap...

Lite tillspetsat kan man säga att människans objektiva moral säger att man inte ska döda i fredstid. Denna moral finns enbart för att alla tycker att det är jobbigt att bli mördade i onödan. Alla andra lagar i vår lagbok kan sägas vara förlängningar av denna lag för undvika att farliga situationer uppkommer.

Alla samhällen som funnits har mer eller mindre haft förbud mot att döda i fredstid och därför kan denna moral sägas vara objektiv. Sen är det olika hur långt man har till att bryta mot denna lag. Det är mest en bekvämlighetfråga. Ju närmare man är att bryta mot den ju mer behöver man oroa sig oftast. Det är ju mentalt ansträngande att vara beredd på att döda.