Är ni moraliska relativister eller objektivister?

Det verkar vara väldigt vanligt idag att folk är relativister. Man anser att alla individer bär på en egen moralisk sanning.

Objektivister var väl kanske vanligare under den tid då religionen "härskade" över västvärlden men den typen av objektivism var väl kanske lite av en konventionalism egentligen om vi tänker att de enbart kunde hänvisa till en bok och att detta var en del av samhällsnormen?
Kanske är dock de sju dödssynderna egentligen ganska objektiva? De beskriver ju destruktiva mentala tillstånd som vi alla i mer eller mindre grad innehar. Och dessa tillstånd ligger ofta grunden för den ondska vi ser i världen där dessa mentala tillstånd gått till en extrem grad.

Men idéen går väl ut på att man generellt kan hitta ett objektivt generellt mönster som ger oss en idé på hur man bör uppföra sig i världen. Ofta där man genom observation och logiska slutsatser kan komma fram till svar som bör vara hjälpsamma för alla oavsett vart de lever i världen. Detta är alltså oberoende av kulturer.

Men jag är mest intresserad av vilken typ ni är?
Är allt relativt eller inte?
Är det mer komplext än så, är det både och?

Ärligt talat så fattar jag väldigt lite av vad du menar.
Kan du dumma ner det?
Vad är det du är ute efter?

Är allt relativt?
Till vad menar du?
Vilken typ jag är går vi inte ens in på.
Är det både och komplext... Vad menar du?

Säg det.

Det finns ingen objektiv moral.

Nej, men för dig själv eller för alla andra så finns det.

Finns det en moralisk sanning eller är all moral relativ på det sättet att det varierar från person till person?
Det må låta skrattretande enkelt. "HAHA DET ÄR KLART SOM FAN DET ÄR RELATIVT". Men jag tycker inte det är lika självklart och vill bara ha era fina synpunkter.

Finns visst. Den riktiga moralen är objektiv.

Det är ett diskussionsforum det här. Du får gärna motivera dina svar.
Flashback gör mig lite ledsen och besviken ibland, finns liksom ingen riktig vilja till att faktiskt vilja diskutera saker och ting. Säkra antydningar utan någon motivation gör väl kanske inte någon större nytta. Men du kanske bara väntade på reaktioner.

Objektiviteten är du och jag.
Tillsammans.
Ensam är inget alls i samtalet vi har.

Vi kan fortsätta evigt som ensam.
Tills vi vill göra något annat.

Hur skulle det kunna finnas någon objektiv moral? Moral handlar om tyckande.

Bara tillsammans får du det resultatet.

Moraliska utsagor är inte enbart emotiska uttryck utan har ett kognitivt innehåll och kan därmed vara sanna eller falska. Så är intuitionen när man begrundar särskilt extrema moralfrågor (så länge man inte säger att här är det filosofi vi pysslar med.) Jag tror skepticismen om moralen kommer indirekt från Descartes, men redan här är ju problemet med dennes substanslära om medvetandet.

Vilket är nästa steg?
Vad gör vi med kunskapen?