Vilken skada tar barn med skilda föräldrar?

Beror på till stor del hur föräldrarna kan kommunicera. För egen del, som har barn men separerat går det hur bra som helst. Min son har växelvis boende, varannan vecka. Nu kan jag och mitt ex prata otroligt bra. Vi firar jul ihop utan problem, har högt i tak och så vidare. Från skolan säger man att det är lite ovanligt.

Barn förstör för sig själva oftast. Känner många som har haft skilda föräldrar under uppväxten och har klarat sig fint.

I praktiken är det sällan det blir 50/50. Någon drar alltid kortaste strået. Oftast mannen om det är kvinnan som tagit initiativet till separationen. Har många kompisar som inte träffar barnen så mycket som de önskar sen är det ju lite upp till barnen vart de helst bor. Kanske roligare hos mamma i Vasastan än hos pappa i Rågsved. Tror barn klarar sig fint det är värre med de vuxna. Måndag självmord sker ju just efter separation.

Barn härmar. Det är så dom lär sig.
Om pappa tittar på fotboll och hejar på ett visst lag så är det mycket troligt att sonen kommer att bli intresserad av fotboll, och antagligen heja på samma lag.

När man säger det så brukar folk förstå. Men när man använder samma logik på familjen så blir det taggarna utåt.
Glor mamma på mobilen hela tiden så kommer dottern glo på mobilen. Men om mamma tränar mycket så kommer dottern att träna mycket.

Pojkar söker en manlig förebild, tjejer söker en kvinnlig förebild. Finner man det inte hemma så hittar man en utanför hemmet. Någon vän till familjen, en lärare etc. För barnen försöker bara överleva i en svårbegriplig värld, och behöver föredömen.

Visst; det är kul att man kommunicerar bra med sitt ex, det är kanske skönt att ha var annan vecka för sig själva. Men barnen lär sig att
- Mamma älskar inte pappa
- Mamma och pappa har ständigt nya främlingar som dom kallar "älskling"
- Sonen och dottern har bara hälften av tiden att lära sig av sin mor/far hur en tjej/kille skall vara.

Om man har för avsikt att göra ett stort avtryck i sina barns liv så är inte skilsmässa optimalt, även om en massa barn klarar sig bra ändå.
Men "familjen" som konstruktion är inte till för att "man älskar varandra för evigt". Det är ett kontrakt för att uppfostra de gemensamma barnen. Det är otur för barnen om föräldrarna inte klarar det jobbet, men dom lär sig ändå: Att man skaffar barn och se'n skiljer sig; det är också en lärdom. Och barnen lär sig genom att härma ...

De flesta som skiljer sig lever inte i relationer som präglas av kärlek, ömhet och ömsesidig respekt. Barn som växer upp i hem utan dessa komponenter blir nog mer lidande av att de vuxna håller ihop än tvärtom.

Menar du före eller efter skilsmässan i din första mening?

Hur många lyckliga par som bestämt sig för att skiljas när allt är bra känner du?

Tror nog de flesta som skiljer sig ger upp för lätt, man lever i en föreställning som präglas av att en relation ska likna det man sett på hollywoodfilmer.

Riktigt skamligt av vuxna människor att inte ha sina barns uppfostran som första prioritet.

Att leva som ensamstående förälder fungerar idag pågrund av alla skyddsnät och bidrag, och det säger väl det mesta? För 50 år sedan var det en mycket svår situation att leva som ensamstående förälder, vilket är meningen.

Tror definitivt det är stor, stor fördel om föräldrarna inte separerar och är tillsammans under hela barnens uppväxt - kan tala av egen erfarenhet att jag mådde hur bra som helst och var en svärmorsdröm fram till 14 typ, men då mina föräldrar skildes när jag var 12 så kände jag att det gick lite "åt fel riktning i min utveckling" för varje år som gick efter det typ. Började skolka väldigt mycket, vilket jag verkligen inte gjorde när mina föräldrar var tillsammans, ingen brydde sig ändå. Började med weed när jag var 18 vilket ingen hade förväntat sig tror jag (ångrar det dock inte då det är medicin på alla plan, ångrar bara att jag rökte lite för ofta för mitt eget bästa) - men 1-2 år senare började jag med tjack vilket verkligen, verkligen ingen hade kunnat tro om mig som barn, tog det nästan varje dag när jag var 21 i ett års tid innan jag insåg vilken horribel människa det förvandlade mig till. Har även haft problem med spel (betting) och utvecklat lite autistiska drag skulle jag säga. Inte så många vänner t.ex. Kanske skyller ifrån mig på skillsmässan nu, men tror den hade stor negativ inverkan på mig ärligt talat även fast jag inte tänkte på det så mycket som barn. Hade jag haft två föräldrar som älskade varandra hade jag troligtvis blivit mer kärleksfull och "godartad" människa av också, och jag tror det är likadant för alla oavsett vad de säger.

Det är väl ingen självklarhet att föräldrarna sitter hemma ensamma resten av livet bara för att de skiljer sig?

Gissar på att det blir som att nånting saknas, sedan hur mycket det är, är upp till föräldrarna.

Vadå meningen?