- Substans: ALD-52
- Dos: 400 ug
- Ålder: 33
- Kön: Man
- Vikt: 100 kg
- Tid: 5+ timmar
- Beskrivning: Efter att haft tråkiga resultat på 100 ug ALD-52+ 100 ug ETH-LAD och vid ett annat tillfälle 150 ug ETH-LAD bestämde jag mig för att testa 400 ug. Det blev en spännande resa med OEVs, CEVs, bra känslor och lite roliga tankegångar. Jag tog det sent på kvällen och somnade senare när peaken var förbi.
- Utvärdering: 5/5
Det var en vanlig onsdag. Jag hade mått ganska bra under dagen, med vissa humörsvängningar som gjorde att jag tvekade till o från om jag skulle trippa idag. Halv tio på kvällen lägger jag 300 ug på tungan och lägger mig i sängen för att lyssna på musik. Tio minuter senare lägger jag ytterligare 100 ug på tungan eftersom jag kände mig glad och äventyrslusten. Vad som händer, får hända, noterade jag.
T+30m
Jag låg och vilade med stängda ögon när det plötsligt började blinka i mitt synfält. Jag hade varit med om detta de andra två gångerna och tog det lungt. Första gången det hände blev jag lite rädd, men nu har jag varit med om det och det hade ju gått bra så jag varvar ner mig. Ett tecken på att något håller på att hända. Musiken har känts djup. Lyssnade på musik jag inte hört förut från 60-talet. Fötterna är kalla men jag har redan förberett mig med att ha ett extra par strumor på mig. Jag känner mig lite annorlunda, men ännu har inget särskilt spännande hänt.
T+1h
Känner definitivt att någonting håller på att hända. Känner mig "spaced out" och kall, noterade jag. Behöver gå på toa för att kissa. Vad jag förstått så är det ganska urindrivande. Väl på toaletten så ser jag att golvet svajar och böjer sig. Texturen liksom känns flytande. Den morphar till olika mönster och tar på sig ett annorlunda utseende än normalt. När jag kommer tillbaka till sovrummet lägger jag mig på mage och tittar ner på det blå, spräckliga golvet. Till min förvåning ser det ut som vatten! Javisst, det rör på sig, det går vågor på det, det reflekterar och bryter ljuset. Vid närmare titt så såg det ut som att mönstret kristallerade sig, som om det blev fraktaler med dess mönster. Det blev mer detaljer än vad det normalt har. Jag känner mig lite slö och seg i kroppen och knoppen och börjar ifrågasätta vad som kan göra en sån tydlig förändring som helt klart ser väldigt realistisk ut.
T+1h 30m
Allt känns som det smälter, ekar, är ur fokus, som om det fanns ett slags "medvetande-essens" som flyter med varenda aspekt av allt jag upplever. Vad jag menar är att tankar, ljud, bilder, känslor - allt har en slags otydlighet till det. Min kropp känns som den knappt finns längre. Kallt och varmt reduceras till en slags jämförelsefunktion och känslorna själva är inte längre skrämmande, varma eller kalla på något sätt. Mina fingrar känns som gele, särskilt lillfingrarna. Det är så konstigt, det är som att vara inlindad i en ullig höstack av mjukhet deluxe. Mina rörelser känns inoljade, nästan laggiga. Det känns som det finns en slags tröghet i allt jag gör, som ett eko till mina avsikter, som ett slags reverb. Det är högst underligt. Som många andra har sagt förut är det också väldigt stimulerande. Mina fingrar skriver nonstop. Ingenting känns hotfullt men allting känns främmande. Min skärm ser ut att ha projektioner som kommer fram bakom skärmen, i regnbågens färger. Som ett prisma.
T+2h
"Det känns som jag har spenderat en evighet med att bara varit ett höstacksproblem." har jag noterat. Jag minns att jag skrattade en hel del åt det för att det var så absurt och inte riktigt betydde något särskilt. Kanske har jag lekt nålen i höstacken och gömt mig en längre tid?
T+2h 30m
Jag blev kontaktad av moderatorer på en community jag nyligen lämnat och de ville gärna att jag kom och hälsade på dem lite. Jag förklarade vad jag gjort och vad jag upplever och blev inbjuden till en särskild chat för de som gillar att prata om lite djupare saker. Gesten kändes väldigt vänlig och jag tackade ja och kände en viss tillhörighet. De accepterade mig för den jag var, vad jag gjorde och vi hade roliga samtal.
T+4h
Öppnade aftonbladets hemsida och stängde ner den igen efter några sekunders bläddrande. Gillade inte att läsa nyheterna. Varför ger man grova brott uppmärksamhet? Det slog mig att vi nästan bara ser tråkiga nyheter som färgar vardagen därefter. Allt som vi har gett oss ut för att göra har vi fått bak och fram, skrev jag, så vi får gå baklänges för att gå antibaklänges framlänges. Men vem bestämmer riktningen hur som helst, nu är jag bara förvirrad. Det känns som om trippen börjar svalna lite och att det börjar bli dags att komma ner från tivolit. Såg en hel del CEVs med fraktaler, röda tunnlar, blå domes, tecknade platta kablar som dansade i olika färger, trappor som gick neråt med gradvis ändrade färger för varje trappsteg. Ja, det var mycket som syntes när jag låg ner.
T+4h 30m
I en chatt med en vän beskriver jag, jäklar, det här känns toppen. Precis som, hmm, jag vet inte
Det är så lungt, lekfullt och glatt. Vem det än var som sa att de ville ha LSD som deras sista önskan på deras dödsbädd var en legend. Han måste ha gått vidare så fridfullt. Det började lite skumt men nu är det som ett tivoli här
Its like the longest expression of love.Känner mig bara så salig och fridfull. Det finns ingenting kvar att vara rädd för, det finns vara den djupaste lycka och glädje. Sann glädje. För att det kräver ingenting förutom sin egna existens. Så jag valde att kalla den "sann". Jag antar vi skulle kunna kalla den "genuin" men det har också detta slags ordlek över att det ska vara bevisat. Vad jag menar är den där saftiga härliga känslan i magen, typ, "jag bara vet det". Och magen är typ; "Hej, vill du osta? Visst skinka. Låt oss pizza."
It goes past words, emotions,
It's a kind of safety feeling
Like home. It's alright.
Jag spelade en hel del musik med The Doors och Tame Impala. Det var någon låt som fick mig att tänka lite, det handlade om någon som klagade sig över att vi alla skulle dö. Och det kändes som att livet håller på för fullt och det finns den här stackars killen som säger "men vi kan inte neka att vi alla kommer att dö", ja, han verkade inte fatta hur jag mådde iallafall
Vad finns det för motsats till upplevelse verkligen? Ingen som jag kunde komma på iallafall. Därför att, om människor säger att det är som att vara medvetslös eller som att sova... Jag menar, jag gör det ju varje dag. Jag är Bahaltzor, överlevaren av sömn! Jag gillade att hitta på olika slags fantasifulla äventyr.
Jag var i en slags konstig sinnesstämning, där du kan föreställa dig ingenting som standardsättet, och i detta ingenting gjorde sinnen och känslor "avtryck" på det. Jag såg detta ingenting som absolut fixerat, med "verkligheten" skapad som att den hängde fast vid detta ingenting. Det är så svårt att förklara. Kanske skulle man tänka sig högre dimensioner för jag kunde se det både som ett slags slöja och ett slags "allt". Det är ungefär som tomheten är som en byggställning för "allt". Utan tomrum, vad skulle allt hänga fast i?
Jag började fundera på att likt byggnader som vilar på backen så vilar backen i rymden. Och senare började jag fundera på vad våra känslor och upplevelser vilar på.
T+5h
Ju mindre tecken, digitalisering, abstraktion, desto mer kan vi se oss göra varandra meningsfulla, memorabla och värdiga handlingar för varandra, hade jag spaltat ner. Jag hade en slags insikt i att ju mer personligt och jordnära vi behandlar varandra, desto närmare ofullkomlighet kommer vi. Det ger oss saker att minnas för var de är. Om allting var likadant (vilket var min syn på perfekthet) skulle vi till slut bli trötta på att se samma gamla saker om och om igen.
T+6h
Massor av mönster, väggar som andas, platsbaserade visuella effekter. När jag tittar på en vägg så ser jag vissa mönster. När jag rör på mig så skiftar mönstren något. Från en programmerarbakgrund som jag kommer ifrån så upplevdes hallucinationerna att vara vy- och platsberoende. Går jag ifrån väggen så ser det ut som en portal eller tunnel öppnas. Texturen verkar ta ljuset i beaktning likaväl som mönstren tapeten redan hade, som att liksom multifraktalisera den bilden på ytan. Gav mig känslan av att väggen var gjord av munnar med garn eller silk som kantade öppningarna. Väldigt svårt att beskriva. Jag känner mig viktlös, något kall. Vill återigen utforska byggställningen av ingenting som våra upplevelser verkar vila på.
Något senare somnar jag som vanligt och vaknar upp som vanligt utan några problem. Jag är nykter, känner mig som förut och har varken några negativa eller positiva känslor kvar. Vid tidigare trippar med svamp har jag känt i flera dagar efter att livet kändes ljusare, att naturen var skönare och att humöret var bättre, men tyvärr inget sådant för mig på ALD-52.
The favourite part was an experience, where.. It's so hard to describe. Imagine all your emotions and experience. Suddenly you have this vision and sensation that there is this invisible scaffolding holding it up. As like space has shape, and to that shape, emotions lump together and form pathways.
It came after being bombarded with sensory information (mostly music), and all my sensations were having this ghosting effect so after a while it felt like everything dissolved in face of the sensory information. Kinda like after heavily rubbing music against my experience, it revealed the bumps and lumps of a deeper scaffolding. Kind of like revealing something underneath.
In a sense, I felt I was that nothingness and that I experienced what vibrates through nothingness.
I was so calm and peaceful through it all. Very happy, it felt like a funfair. I just wanted to smile and dance and get confused with strange sounds that were backed with happy lyrics.
