sonen har ångest över att börja på högskolan

Har en 20-årig son som tycker att det är dags att börja studera, men han verkar inte vara helt glad över det. Han har mått ganska dåligt sen i tredje ring, när han tog studenten kunde han inte hitta något fast jobb utöver telefonförsäljning, men han slutade som tur är efter tre månader. jag skulle ju för fan skämmas om han slutade som 35-årig hal o flottig försäljare.

För det första har han väldigt medelmåttiga betyg, D i de flesta ämnen men inget över B. Självklart gör han högskoleprovet men ingen av oss väntar sig något bra resultat. så det verkar ganska osäkert om han ens kommer bli antagen... fö läste han media.

Grabben verkar ju inte ha några ambitioner alls, så som far kan man ju inte hjälpa att känna sig lite misslyckad. Vad som gör saken värre är att han uppenbarligen mår dåligt av att inte ha kunnat hitta nåt bra jobb. När jag försöker prata med honom om att läsa vidare eller jobba blir han arg, undviker ämnet och ibland tydligt upprörd. Förra veckan sa han själv att han tvivlar på att han ens kommer klara att plugga i ett år, att det inte är värt det osv. Frugan tror det har gått så långt att han blivit deprimerad, då ångest och depression går i hennes släkt.

Måste erkänna att en del av mig skäms för honom, då jag själv är ingenjör medan sonen inte ens kunde fixa ett taskigt jobb som diskare eller städare. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva gå runt och må dåligt hela tiden. På grund av dessa skillnader så tycker han inte riktigt att jag förstår hans situation (klassikt ungdomscitat där: "du fattar ingenting!" eller hur? ) men jag vill såklart hjälpa på något sätt.

Så har någon av er fb:are gått igenom något liknande? hur löste ni det?

Be honom rycka upp sig själv och sluta gnälla, han är inget barn längre. Fan och hans moster lider av depression och ångest idag, han är inte speciell på något sett.

Om du verkligen är förälder som du utger dig för att vara, så vet du att det är betydligt svårare att få bra betyg och jobb i våra dagar än när du tog studenten.

Förklara för honom att han får plugga 3 år till en kandidat. SEN kan han nog få jobb som diskare i varje fall.

Usch ja, tror inte jag behöver genomlida detta. Har tack och lov barn med ambitioner (tror jag), men förstår din frustration och oro. Har varit noga med att tjata på ungarna om vikten av utbildning. Tror problemet hänger samman med skolans och samhällets rosamosiga budskap om att "du kan bli vad du vill [utan motprestation]". Har aldrig köpt resonemanget och således indoktrinerat barnen om vikten av flit och mål. Har dock haft många utmaningar på vägen, med argument typ "hur många i min klass tror du pluggar inför proven?". Svensk skola? Eller bara dålig råvara?

Låt honom gå i terapi, se till att han får ordentligt med endorfiner och käkar bra. Motverkar depression, vet av egen erfarenhet. Försök peppa honom, boosta hans självförtroende istället för att kväva det, se honom för den han är istället för att jämföra honom med andra eller dig själv. Han är din son och just nu verkar han behöva ditt stöd.

Psykolog, motion, hälsosam kost, stötta honom och hjälp honom klura ut vad han vill göra så ska det nog gå alldeles perfekt ska du se.

Kanske kolla igenom alternativ för att läsa upp betygen också, eller hjälp honom att plugga inför högskoleprovet?

Han är inget misslyckande. Han är din son, be there for him ffs...

Han, till skillnad från dig, kanske inte lägger någon nämnvärd tyngd på social status och att ha mycket pengar.

Har inget förslag på någon bra lösning tyvärr, men det är sån utbildningshysteri nuförtiden. Förr kunde man börja från grunden som lärling och jobba sig uppåt. Alltså jag förstår att "fina" titlar som läkare, ingenjör och advokat kräver utbildning. Men vafan det borde ju gå att skaffa sig ett vanligt enkelt kneg utan att det ska krävas utbildning.

Någon KY-utbildning kanske där det är brist på arbetskraft?

Om han vill komma in på framtida utbildningar men inte har betygen så kan ju ett omdöme från en folkhögskola vara en plan. Högre utbildningar har kvoter på hur många de ska ta in av folk med gymnasie- respektive fhs-omdöme, så har han både fhs-omdöme plus ett högskoleprov så finns chanser att slinka in på bananskal..

Men ärligt låter det som att din grabb mår skit och skulle må ännu sämre på en högskola.

Det är inte värt att börja plugga om du inte verkligen brinner för ämnet. Spelar det inte någon roll vad man jobbar med, finns det många yrken som inte kräver långa utbildningar men som ändå genererar hög lön inom ex. industrin och bygg. Jag pluggar till jurist och inom de flesta juristyrken är ingångslöner ett skämt i jämförelse med den tid och de pengar jag lägger ned för att få min examen. Jag pluggar för att jag tycker det är intressant och ett ämne jag har fallenhet för. Om jag inte hade haft det, hade jag utan tvekan jobbat inom industrin eller ännu hellre gruvnäringen där man kan få en rätt trevlig lön.

Fetade är det du behöver jobba med. Din inställning, dina fördomar och ditt dömande sätt. För den skiten kan jag lova dig att han känner av.

Du skriver att du "går igenom detta". Vad tror du då att din son gör?

Du uppger att du "skulle skämmas om han slutar som en hal och flottig försäljare". Du skulle skämmas över din son om han valde ett yrke som du inte tyckte var okej? Fördomsfullt as fuck. Och dessutom ett inslag av otroligt negativt laddad press som du hivar över på din son. Lågt.

Du skriver att "ingen väntar sig" att han ska skriva ett bra resultat på Högskoleprovet. Fin tilltro, not. Han lär känna av den. Hur skulle det vara om du förutsättningslöst hjälpte honom? Inte gav upp förrän du fick hjälpa till? Handling visar omtanke och omsorg.

Påståendet "grabben verkar ju inte ha några ambitioner alls" och kort därefter en insikt kring att att han "uppenbarligen mår dåligt" säger mig att du inte förstår att ambitioner och framåtanda dippar rejält om man är nedstämd eller deprimerad. Eller...om man har en far som uppvisar noll tilltro till ens förmåga, dömer ut en, dömer ut yrkesgrupper och serverar en sina tyckanden.

Du erkänner att du skäms för honom. Han lär känna det och han lär känna det hårt. Det är inte en sak som går någon förbi och antagligen har det redan haft stora effekter på honom. Antagligen har det skapat en känsla i honom och därtill en känsla i honom inför dig som du svårligen kan reparera.

Du behöver ta dig samman och granska dig själv för att inte förstöra mer för din son. Och du behöver fundera på varför du upplever det så svårt att du går igenom detta. Varför du ens formulerar dig så. Jag hoppas innerligt att du är tillräckligt stark för att göra det.

Jag hoppas det för din, men framförallt för din sons, skull.

Get a grip.