Gravitation, detta ständiga gissel!
Det begav sig som så att tre vänner från Svea Rikes sydligare vidder bestämde sig för att bege sig mot fruktsamma vidder i norr.
Sagt och gjort, en grådaskig fredagseftermiddag i januari klev de in i sin automobil och begav sig norrut, mot Framstjärten, även kallad Göteborg av sina mer inhemska element.
Chauffören, vars namn man varken kan eller får nämna, då det inte är möjligt att göra så med ett mänskligt psyke, eller för den delen stämband, utan att för alltid falla ned i ett katatoniskt svart hål, hade en bror i denna sägenomspunna högborg för svarvare, byggare och 'goa gubbar'. Denna broder var målet för resan, och det var hos honom berättelsen skall komma att utspela sig.
Fredagskvällen började stillsamt med inmundigande av starköl, whiskey och Max Hardcore, samt en alldeles förträfflig mängd röka. Det var, på det stora hela, en mycket trevlig afton, förutom då den Onämnbares broder for illa av Domedagsbongen och dess ibland omänskliga effekter, vilket ledde till en kvick färgskiftning från en mänskligt grisrosa nyans, till en som liknade rökat i dess ej upprökta form. Han blev alltså grönare än ett mangroveträsk.
Sängledes för brodern, och natten fortsatte sålunda in i ett mjukt insomnande för vännerna, för att vakna pigga och krya till en ny dag. Denna nya dag inleddes otroligt nog inte med rusmedel, något som tog fart än senare på kvällen, då Domedagsbongen och HaschGrötOboy-ondskan åter igen halades fram.
Ungefär samma visa som förra kvällen, det vill säga ett soft rus, i goda vänners lag lade sig som en varm och gosig filt runt oss. Det var inte förrän långt in på natten som en ytterst märklig händelse drabbade undertecknad, er kära författare.
Klockan hade sedan länge klämtat midnatt, och det var tyst och lugnt i lägenheten. Alla inblandade hade somnat så stilla och lugnt, förutom Brodern, som med förnyade krafter vaknat upp från de (inte så) dödas rike, och beslutat sig för att förinta någon onämnbar fiende i ett psykadeliskt pang-pang-lir på sin KryssLåda. Då fick jag ett plötsligt sug efter en vanlig, hederlig fesen svensson-cigg (inget hokus pokus alltså). Tänkt och gjort försvann jag ut på balkongen där jag tog ett par bloss.
Det var under de inledande blossen som jag blev vämjeligt medveten om det vi kallar för Gravitation. Med ens kändes min lekamen oerhört tung, som om alla helvetets demoner drog i mina lemmar, nedåt mot avgrunden. Oron sådde sitt gift i mitt hjärta, och jag bestämde mig för att ta mig in i lägenhetens trygga famn än en gång. Cigaretten fimpades och de första, oändligt tunga stegen mot dörren togs. Väl framme vid dörren försvann min förmåga att över huvud taget förflytta mig medelst steg och jag kunde med nöd och näppe få av mig skorna, innan jag föll huvudstupa ned på golvet framför tv-apparaten (på vilken vi tidigare bevittnat bajsiga kukar och slappa sköten).
Nu låg jag alltså här, på golvet. Ur högtalarna strömmade ljud från tusen själar, som skrek och ylade ur sig alla känslor människan kan frammana och uppfatta, samtidigt som jag låg och försökte återfå kontrollen över mig själv. Trägolvet befanns en tid senare som alldeles för hårt, och mattan bakom den stora fotöljen i vilken Brodern satt och spelade blev mitt mål, halvt krälandes, halvt krypandes (Ja, det är en skillnad!) tog jag mig dit.
Här fortsatte ylen och ropen, och jag våndades ännu. Känslan av att inte ha någon kontroll över mig själv och fasorna från fjärran sänkte mig in i ett svart hål av desperation och panik när jag ur dimman, genom det hemska mörka hörde en vibrerande stämma, en bekant röst som med värme kallade mig tillbaka till livet.
Den sade: "Hehe, mår du bra?"
Med ett ryck drogs jag ur Helvetets käftar och tillbaka in i livet. Det var fortfarande snurrigt när jag reste mig upp, men jag anser nog, så här i efterhand, att det var en ytterst lindrig bieffekt av en tripp till Lucifers domän och tillbaka.
Så, hur var er helg?
Sagt och gjort, en grådaskig fredagseftermiddag i januari klev de in i sin automobil och begav sig norrut, mot Framstjärten, även kallad Göteborg av sina mer inhemska element.
Chauffören, vars namn man varken kan eller får nämna, då det inte är möjligt att göra så med ett mänskligt psyke, eller för den delen stämband, utan att för alltid falla ned i ett katatoniskt svart hål, hade en bror i denna sägenomspunna högborg för svarvare, byggare och 'goa gubbar'. Denna broder var målet för resan, och det var hos honom berättelsen skall komma att utspela sig.
Fredagskvällen började stillsamt med inmundigande av starköl, whiskey och Max Hardcore, samt en alldeles förträfflig mängd röka. Det var, på det stora hela, en mycket trevlig afton, förutom då den Onämnbares broder for illa av Domedagsbongen och dess ibland omänskliga effekter, vilket ledde till en kvick färgskiftning från en mänskligt grisrosa nyans, till en som liknade rökat i dess ej upprökta form. Han blev alltså grönare än ett mangroveträsk.
Sängledes för brodern, och natten fortsatte sålunda in i ett mjukt insomnande för vännerna, för att vakna pigga och krya till en ny dag. Denna nya dag inleddes otroligt nog inte med rusmedel, något som tog fart än senare på kvällen, då Domedagsbongen och HaschGrötOboy-ondskan åter igen halades fram.
Ungefär samma visa som förra kvällen, det vill säga ett soft rus, i goda vänners lag lade sig som en varm och gosig filt runt oss. Det var inte förrän långt in på natten som en ytterst märklig händelse drabbade undertecknad, er kära författare.
Klockan hade sedan länge klämtat midnatt, och det var tyst och lugnt i lägenheten. Alla inblandade hade somnat så stilla och lugnt, förutom Brodern, som med förnyade krafter vaknat upp från de (inte så) dödas rike, och beslutat sig för att förinta någon onämnbar fiende i ett psykadeliskt pang-pang-lir på sin KryssLåda. Då fick jag ett plötsligt sug efter en vanlig, hederlig fesen svensson-cigg (inget hokus pokus alltså). Tänkt och gjort försvann jag ut på balkongen där jag tog ett par bloss.
Det var under de inledande blossen som jag blev vämjeligt medveten om det vi kallar för Gravitation. Med ens kändes min lekamen oerhört tung, som om alla helvetets demoner drog i mina lemmar, nedåt mot avgrunden. Oron sådde sitt gift i mitt hjärta, och jag bestämde mig för att ta mig in i lägenhetens trygga famn än en gång. Cigaretten fimpades och de första, oändligt tunga stegen mot dörren togs. Väl framme vid dörren försvann min förmåga att över huvud taget förflytta mig medelst steg och jag kunde med nöd och näppe få av mig skorna, innan jag föll huvudstupa ned på golvet framför tv-apparaten (på vilken vi tidigare bevittnat bajsiga kukar och slappa sköten).
Nu låg jag alltså här, på golvet. Ur högtalarna strömmade ljud från tusen själar, som skrek och ylade ur sig alla känslor människan kan frammana och uppfatta, samtidigt som jag låg och försökte återfå kontrollen över mig själv. Trägolvet befanns en tid senare som alldeles för hårt, och mattan bakom den stora fotöljen i vilken Brodern satt och spelade blev mitt mål, halvt krälandes, halvt krypandes (Ja, det är en skillnad!) tog jag mig dit.
Här fortsatte ylen och ropen, och jag våndades ännu. Känslan av att inte ha någon kontroll över mig själv och fasorna från fjärran sänkte mig in i ett svart hål av desperation och panik när jag ur dimman, genom det hemska mörka hörde en vibrerande stämma, en bekant röst som med värme kallade mig tillbaka till livet.
Den sade: "Hehe, mår du bra?"
Med ett ryck drogs jag ur Helvetets käftar och tillbaka in i livet. Det var fortfarande snurrigt när jag reste mig upp, men jag anser nog, så här i efterhand, att det var en ytterst lindrig bieffekt av en tripp till Lucifers domän och tillbaka.
Så, hur var er helg?
Har återvänt till stället men ser inte ansiktet nu längre 
