Obotlig depression. Fortsätta eller avsluta livet?

Hej Bullen!

Jag är en kuf på strax över 30 och jag är deprimerad.
När jag var liten var jag med om en olycka. Denna olycka gjorde att jag fick en hjärnblödning. Jag är inte handikappad på något sätt och har full rörlighet och kan göra det som alla ”normala” människor klarar av. Men hjärnblödningen satte sig i dom delar som kontrollerar det psykiska måendet i hjärnan.
Enkelt förklarat har jag känt mig deprimerad ända sedan jag var väldigt liten. Jag var för liten för att kunna sätta ord på mina känslor, men jag kände mig håglös och att jag saknade energi, glädje, nyfikenhet och viljan att göra saker.
Skolan gick bra rent kunskapsmässigt, jag tog mig igenom både grundskola och gymnasium med godkända betyg. Dock var jag svårt mobbad, en riktig hackkyckling.
Daglig fysisk och psykisk misshandel var min vardag i minst nio år. Sparkar, slag, skitsnack och utfrysning hörde till det dagliga.
När jag kom ut i arbetslivet fungerade det bra till en början. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och tänkte att jag skulle skaffa mig ett nytt liv. Men det dröjde inte länge innan jag började få psykiska problem. Mardrömmar, flashbacks, stelhet i muskler och leder och en känsla av att alltid vara hotad.
Psykiatrin som jag nu kom i kontakt med är en lång historia, vi ska dock ta den korta versionen. Dom konstaterade att jag var deprimerad, men ingen behandling gav några resultat, vare sig terapi eller mediciner hade någon effekt.
Åren gick utan att något hjälpte. Efter fyra år kom dom fram till att jag lider av PTSD efter skolåren. Tyvärr har jag inte fått någon adekvat hjälp trots att detta är många år sedan. Man säger helt enkelt att psykiatrin saknar resurser för att kunna hjälpa till.
Hur som helst så tog jag på eget initiativ kontakt med en neurolog för att kontrollera om hjärnskadan kunde påverka mitt psykiska mående. Och det kunde det. Symptom som håglöshet, depression och aggressivitet hörde ihop med hjärnskadan och dom förklarade att det troligtvis är därför jag inte har reagerat på några mediciner.

Så nu står jag här. Jag vet att mitt psykiska mående är kroniskt. Jag vet att jag alltid kommer att känna mig nere och ha kroniska självmordstankar för att jag aldrig kommer att bli fri från denna ”depression”. Psykiatrin rycker på axlarna och tycker att det är ”bra” att jag har fått reda på vad som är fel. Dom tycker att jag måste lära mig att leva med detta och säger att dom inte kan göra så mycket mer.
Själv ser jag mitt liv som nattsvart. Jag kommer alltså ha det så här resten av livet och det finns inget jag kan göra åt det, förutom att själv förkorta livet avsevärt då.
Och det är just dom tankarna som upptar mer och mer av min tid. Varför ska jag ens fortsätta om inget kan förändras? En vanlig depression kan man tillfriskna ifrån, men det här är kroniskt. Jag kommer att ha det så här tills jag dör.
Människan letar alltid efter dom sista halmstråna, en anledning att välja livet före döden. Men mina halmstrån har tagit slut.
Jag orkar inte ta självmordstankarna med psykiatrin. Det finns inget dom kan göra åt det och jag är innerligt trött på deras KBT-flum som bara gör mig förbannad.

Är detta en ”acceptabel” anledning till att välja att avsluta livet? Kommer familjen kunna förstå och acceptera om jag väljer att avsluta livet? Hur hade du själv gjort om din psykiska ohälsa var konstant utan chans till förbättring?

Och nej. Droger är inget alternativ för att ”ge livet mening”.

Det finns hjärnimplantat som skickar ut svaga elektriska signaler för att kompensera sådana hjärnskador. Det har framgångsrikt botat permanenta depressioner.

Har du blivit presenterat för ett sådant alternativ någon gång? Jag tycker att du borde försöka se till att det händer, det kan förändra allt

Jag såg en dokumenrär för ett tag sen om en kvinna med allvarlig permanent depression. De opererade in implantatet. Sedan så ändrade de styrkan på signalerna medan hon var vaken. Hon fick själv beskriva hur hon mådde under tiden och vad som känns bäst.

En för hög styrka gjorde att hon genast kände hopplöshet och en enorm tomhet. Samma med för låg. Men det fanns lägen där hon mådde fantastiskt och började skratta av lycka eller bara helt normalt. Skiftningarna kom i princip omedelbart efter att de ställt in en annan nivå. Sedan ställde man in en nivå som motsvarade "normalt mående".

Om jag inte minns fel så filmades processen i dokumentären "Future of the Mind" med Michio Kaku. Men det var länge sedan jag såg detta, så jag kan minnas fel.

Det var mer än vad jag visste. Enligt neurologen finns det inga möjligheter att behandla denna diagnos. (minns dock inte vad själva diagnosen heter)

Ta 10 minuter av ditt liv och gör lite research om LSD och Psilocybin Cubensis och hur dom två sakerna kan bota din depression
Edit: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/...randra-varlden

Jag tycker att du borde nämna detta och fråga varför inte det skulle hjälpa. Begär gärma en vetenskaplig förklaring. Du borde också få en second opinion, och slutligen försöka få tag i någon forskare eller läkare som har direkt kunskap om behandlingen.

Det har faktiskt hänt att läkare har missat viss information, särskilt om det rör sig om nya behandlingar

Försäkringskassan kan betala för specialistoperationer utomlands om processen inte finns att tillgå i Sverige och det finns vetenskapliga belägg m.m

Hur länge då? Vad var det som gjorde att du börja må dåligt igen?

Sedan låter det som att du har ångest också, och det kanske inte är så konstigt när du har blivit behandlad som skit under din uppväxt.

Alltså, så länge din så kallade hjärnblödning inte har satt sig i intelligenscentrumet i hjärnan så ska de mesta lösa sig. Jag kom ur min depression/självmordstankar genom ren intelligens, slutsatser och logisk tänkande. Allt är inte så skit. Det låter dessutom som att du är schizoid.

Lycka sitter knappast i "inlärningscentrum". Specifika delar av hjärnan kontrollerar väldigt specifika saker.

Du blandar nog ihop det med att synapser ständigt växer, försvagas eller förtvinar. Det är detta som får hjärnan att ständigt förändras (oftast försvagas och förtvinas för att kunna filtrera bort irrelevant stimuli. Ett barn har extremt många fler synapser än en vuxen. Det sker en finslipning). Men delar kan fortfarande skadas på ett sätt om hjärnan inte klarar av att återhämta sig från


I normala fall så har du dock helt rätt i din huvudsakliga poäng. Depressioner är nästan alltid botningsbara med rätt levnadssätt. Men det finns ovanliga fall där hjärnan skadats till den grad att den inte kan återhämta sig själv

Jag har väl liknade problem, jag har asperger. Konstant ångest. Jag vet inte heller vad man ska göra, känns som hjärnan är trasig och det gör det hela ovärt att leva. Man når liksom inte upp till alla krav som ställs på en. Psykiatrin hjälper inte en, de vill bara ha en kortsiktig lösning så man drar därifrån. Självmord är ett alternativ, jag kan förstå det och jag tänker också på det. Jag vill egentligen bara säga att du inte är ensam.

Problemet är att vi talar om död vävnad i hjärnan. Då spelar det tyvärr ingen roll hur mycket ström man använder för att stimulera hjärnan med.

Minns inte exakt hur länge det fungerade, runt ett år skulle jag gissa. Men PTSD-symptomen fick jag tidigare.
Ångest, absolut. Mardrömmar där jag "återupplever" saker som har hänt tidigare, absolut. Men det finns tyvärr inte så mycket att göra. Psykiatrin vill inte satsa på någon behandling och man vill heller inte skriva ut beroendeframkallande läkemedel.

Schizoid? Verkligen? Intressant, vad grundar du dina misstankar på?