Obotlig depression. Fortsätta eller avsluta livet?

Cerebrolysin injektioner intramuskulärt. Ta 20ml per dag, 5 gånger i veckan i 4 veckor. Detta stimulerar ny tillväxt av hjärnmassa.

Har använt det själv. Fungerar.

20 ml per dag lät mycket för musklerna. Delade du upp den dagliga dosen på flera injektionsplatser?

Kör själv 5ml per dag och tycker det är nästan för mycket för en punkt i låret när jag sätter.

Vilka positiva effekter gav cerebrolysinet och känner du av dessa än idag ? Du skrev i tråden för över ett år sedan..

Jag körde 10ml. Se bara till att få tag i tillräckligt stora sprutor. Rekommenderade 20 till TS eftersom han har rätt stora problem.

Tyvärr hann jag inte med att göra klart min kurs (blev bara 12-13 dagar). Kände av rätt mycket de sista dagarna. Ju nu käkar jag lite mediciner som jag ej vill blanda med, men mycket troligt att jag kör en ny kurs snart.

Hur går det för dig? Hur länge har du injicerat och har du känt av några effekter ännu?

Hej Bullen!

Jag är en kuf på strax över 30 och jag är deprimerad.
När jag var liten var jag med om en olycka. Denna olycka gjorde att jag fick en hjärnblödning. Jag är inte handikappad på något sätt och har full rörlighet och kan göra det som alla ”normala” människor klarar av. Men hjärnblödningen satte sig i dom delar som kontrollerar det psykiska måendet i hjärnan.
Enkelt förklarat har jag känt mig deprimerad ända sedan jag var väldigt liten. Jag var för liten för att kunna sätta ord på mina känslor, men jag kände mig håglös och att jag saknade energi, glädje, nyfikenhet och viljan att göra saker.
Skolan gick bra rent kunskapsmässigt, jag tog mig igenom både grundskola och gymnasium med godkända betyg. Dock var jag svårt mobbad, en riktig hackkyckling.
Daglig fysisk och psykisk misshandel var min vardag i minst nio år. Sparkar, slag, skitsnack och utfrysning hörde till det dagliga.
När jag kom ut i arbetslivet fungerade det bra till en början. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och tänkte att jag skulle skaffa mig ett nytt liv. Men det dröjde inte länge innan jag började få psykiska problem. Mardrömmar, flashbacks, stelhet i muskler och leder och en känsla av att alltid vara hotad.
Psykiatrin som jag nu kom i kontakt med är en lång historia, vi ska dock ta den korta versionen. Dom konstaterade att jag var deprimerad, men ingen behandling gav några resultat, vare sig terapi eller mediciner hade någon effekt.
Åren gick utan att något hjälpte. Efter fyra år kom dom fram till att jag lider av PTSD efter skolåren. Tyvärr har jag inte fått någon adekvat hjälp trots att detta är många år sedan. Man säger helt enkelt att psykiatrin saknar resurser för att kunna hjälpa till.
Hur som helst så tog jag på eget initiativ kontakt med en neurolog för att kontrollera om hjärnskadan kunde påverka mitt psykiska mående. Och det kunde det. Symptom som håglöshet, depression och aggressivitet hörde ihop med hjärnskadan och dom förklarade att det troligtvis är därför jag inte har reagerat på några mediciner.

Så nu står jag här. Jag vet att mitt psykiska mående är kroniskt. Jag vet att jag alltid kommer att känna mig nere och ha kroniska självmordstankar för att jag aldrig kommer att bli fri från denna ”depression”. Psykiatrin rycker på axlarna och tycker att det är ”bra” att jag har fått reda på vad som är fel. Dom tycker att jag måste lära mig att leva med detta och säger att dom inte kan göra så mycket mer.
Själv ser jag mitt liv som nattsvart. Jag kommer alltså ha det så här resten av livet och det finns inget jag kan göra åt det, förutom att själv förkorta livet avsevärt då.
Och det är just dom tankarna som upptar mer och mer av min tid. Varför ska jag ens fortsätta om inget kan förändras? En vanlig depression kan man tillfriskna ifrån, men det här är kroniskt. Jag kommer att ha det så här tills jag dör.
Människan letar alltid efter dom sista halmstråna, en anledning att välja livet före döden. Men mina halmstrån har tagit slut.
Jag orkar inte ta självmordstankarna med psykiatrin. Det finns inget dom kan göra åt det och jag är innerligt trött på deras KBT-flum som bara gör mig förbannad.

Är detta en ”acceptabel” anledning till att välja att avsluta livet? Kommer familjen kunna förstå och acceptera om jag väljer att avsluta livet? Hur hade du själv gjort om din psykiska ohälsa var konstant utan chans till förbättring?

Och nej. Droger är inget alternativ för att ”ge livet mening”.