Det är med stigande förvåning jag läser Kerstin Weigl's granskande artikel i Aftonbladet om den afghanska gruppvåldtäktsvågen utförda av våra nya vänner från Afghanistan.
15 dömda för gruppvåldtäkter på pojkar
Några citat:
Alltså under 1990 talet blev 4 st barn per år gruppvåldtagna. Om vi antar att samtliga våldtäktsoffer under 90-talet var pojkar och om vi räknar högt och antar att det rörde sig om 4 förövare per våldtagen pojke så blir totalen 16 gruppvåldtäktsmän per år i hela landet.
Några ingångsvärden:
Vi var i snitt 8.700.000 invånare i Sverige under 90-talet. (Källa: SCB)
Detta ger att det fanns 0.18 gruppvåldtäktsmän per 100.000 under 90-talet, knappt mätbart.
Vidare så skriver hon:
Antalet stämmer (men promillen är något högre) inte heller jag hittar fler än 15 stycken afghanska gruppvåldtäktsmän i min genomgång av 2016. (Men dom hittar även på mycket annat bus och våldtar även en och en, vilket jag redogör för i denna tråd (FB) Samlingstråd: Afghanernas sexuella våld - Socioekonomiska pojkstreck eller hot?)
Låt oss titta närmare på dessa siffror som hon tycker är så få.
Alltså under 2016 blev 5 st pojkar gruppvåldtagna av 15 afghaner i en population på 23.480 (hennes siffror).
Detta motsvarar isf att det fanns 64 afghanska gruppvåldtäktsmän per 100.000 under 2016, denna siffra är astronomisk i jämförelse med 0.18 per 100.000 på 90-talet (355 ggr högre (64 / 0.18 = 355)).
Om vi skulle gruppvåldtagit pojkar i samma omfattning under 90-talet som afghanerna praktiserar detta i Sverige idag så skulle invånarantalet i Sverige behövt vara drygt 3 miljarder (355 * 8.700.000 =3.088.500.000).
Ställer man detta i relation till varandra, vilket är precis det gemene man gör (och upplever), kan man inte annat än konstatera att hon gör sig skyldig till en mycket grov relativisering och medverkar till att normalisera denna nya vidriga företeelse. Kerstin Weigl har av oklar anledning valt att inte ställa detta i relation till varandra trots att hon själv tar sitt resonemang med utgångspunkt i en rapport från Brå.
Men hon fortsätter att göra konstateranden och vifta med rasistkortet:
Hon avslutar med att lyfta fram polisen Mustafa Panshiris resonemang om friktion:
Friktion är alltså avslutningsvis det vi ska kalla gruppvåldtäkter av barn och är något vi ska acceptera då det inte är någon 'stor brottsvåg' och att brotten 'är få'.
Är detta ett gott journalistiskt hantverk eller bara ett ytterligare exempel på relativisering inom MSM?
/Provokatör
15 dömda för gruppvåldtäkter på pojkar
Några citat:
Citat:
Inga fakta finns om gruppvåldtäkter i Sverige mellan unga killar. Hos Brottsförebyggande rådet, Brå, hittar jag en liten studie av anmälda gruppvåldtäkter från 90-talet. Brotten hade minskat. Omkring fyra barn varje år utsattes.
Alltså under 1990 talet blev 4 st barn per år gruppvåldtagna. Om vi antar att samtliga våldtäktsoffer under 90-talet var pojkar och om vi räknar högt och antar att det rörde sig om 4 förövare per våldtagen pojke så blir totalen 16 gruppvåldtäktsmän per år i hela landet.
Några ingångsvärden:
Vi var i snitt 8.700.000 invånare i Sverige under 90-talet. (Källa: SCB)
Detta ger att det fanns 0.18 gruppvåldtäktsmän per 100.000 under 90-talet, knappt mätbart.
Vidare så skriver hon:
Citat:
Brotten är få (relativt till vadå? Min anmärkning). 23 480 ensamkommande flyktingbarn kom från Afghanistan under 2015. Femton dömda för gruppvåldtäkt mot pojke känner jag till. Långt under en promille, snarare en halv.
Antalet stämmer (men promillen är något högre) inte heller jag hittar fler än 15 stycken afghanska gruppvåldtäktsmän i min genomgång av 2016. (Men dom hittar även på mycket annat bus och våldtar även en och en, vilket jag redogör för i denna tråd (FB) Samlingstråd: Afghanernas sexuella våld - Socioekonomiska pojkstreck eller hot?)
Låt oss titta närmare på dessa siffror som hon tycker är så få.
Alltså under 2016 blev 5 st pojkar gruppvåldtagna av 15 afghaner i en population på 23.480 (hennes siffror).
Detta motsvarar isf att det fanns 64 afghanska gruppvåldtäktsmän per 100.000 under 2016, denna siffra är astronomisk i jämförelse med 0.18 per 100.000 på 90-talet (355 ggr högre (64 / 0.18 = 355)).
Om vi skulle gruppvåldtagit pojkar i samma omfattning under 90-talet som afghanerna praktiserar detta i Sverige idag så skulle invånarantalet i Sverige behövt vara drygt 3 miljarder (355 * 8.700.000 =3.088.500.000).
Ställer man detta i relation till varandra, vilket är precis det gemene man gör (och upplever), kan man inte annat än konstatera att hon gör sig skyldig till en mycket grov relativisering och medverkar till att normalisera denna nya vidriga företeelse. Kerstin Weigl har av oklar anledning valt att inte ställa detta i relation till varandra trots att hon själv tar sitt resonemang med utgångspunkt i en rapport från Brå.
Men hon fortsätter att göra konstateranden och vifta med rasistkortet:
Citat:
En stor brottsvåg är det inte. Samtidigt är den starkt uppmärksammad av personer som är emot invandring.
Hon avslutar med att lyfta fram polisen Mustafa Panshiris resonemang om friktion:
Citat:
– Vi har trott att vi kan få en lyckad integration utan friktion. Det är naivt, för friktion är del av processen. Jag välkomnar friktion. Det är så vi kommer framåt.
Friktion är alltså avslutningsvis det vi ska kalla gruppvåldtäkter av barn och är något vi ska acceptera då det inte är någon 'stor brottsvåg' och att brotten 'är få'.
Är detta ett gott journalistiskt hantverk eller bara ett ytterligare exempel på relativisering inom MSM?
/Provokatör
__________________
Senast redigerad av Provokatör 2017-03-08 kl. 17:56.
Senast redigerad av Provokatör 2017-03-08 kl. 17:56.
