Hoppa av psykologprogrammet efter 4 terminer?

Hej!

Precis läst 4 terminer på psykologprogrammet och velar nu om det verkligen är psykolog jag vill bli
Börjar bli jobbigt att ständigt bli tilltalad till som psykolog och hjärnskrynklare och vänner runt omkring mig verkar känna sig osäkra i min närvaro.Känner också att jag är väldigt olik alla kufar i klassen.
Börjar också bli lite deprimerad av att läsa om allt elände med psykisk ohälsa.
Känns som om jobbet som psykolog ett helt liv kommer dra all livsglädje ur mig.

Funderar på att börja om på nytt och söka läkarprogrammet och då innan skriva ett bättre hp. Är dock 24 år gammal och CSN kommer inte räcka.

Tips och råd sökes för hur jag ska göra. För och nackdelar med att stanna kvar eller söka annat.
Tack!

av läsa på din text är solkart du ska hoppa av men jag tycker ändå du ska läsa vidare om du klarat tentorna än så länge för att ta ut en examen.

Förslagsvis så fortsätter du att läsa psykologprogrammet men lägger till lite roliga kurser vid sidan så att du inte tappar vettet helt (eller blir deprimerad). Sen kan du ju säkert hitta något passande och välbetalt jobb efter det.

Det gör du rätt i tror jag Du kommer förmodligen bli knäpp om du fortsätter på Psychologprogrammet, med tanke på hur du känner idag (både gällande själva utbildningen, och även hur du betraktas av din omgivning). Jag tycker du ska hoppa av, med tanke på det fetstilade i ditt inlägg

CSN-biten löser sig om du byter till Läkarprogrammet, för du kan t.ex. ta ut 75% av CSN varje termin så det räcker längre tid. Om du går med i SLÄFS (d.v.s. facket) under termin 1 så täcker de ditt studiebidrag om det tar slut under utbildningen. Sedan kan du extrajobba vid sidan om studierna. Det gör en hel del studenter, som t.ex. USK eller vak på sjukhus. Vissa drar sig till extrajobb inom butiker, med tanke på Handels OB-ersättning Pluggar själv till läkare och måste säga att extrajobb som USK ger mer praktisk erfarenhet på vissa fronter, och även mer insikt om hur avdelningar samt hur de andra yrkena inom sjukvården faktiskt fungerar, i jämförelse med vad själva utbildningen gör.

Om du byter till läkare kommer folk förmodligen få en aha-upplevelse, tror jag, i positiv bemärkelse Räkna dock med att Preklin-biten kan upplevas vara lite tung.

Lite besvärligt kan det vara att läsa med unga och eller udda typer. Finns det inte några äldre eller "vanliga" personer du kan umgås med?

Du är inte utbränd då? Studierna kan ha den effekten på en. Har inte du som student på programmet tillgång till psykologer? Någon form av terapi tycks nästan vara krav när man går utbildningen...

Studievägledaren bör du nog ändå prata med. Den har nog omfattande erfarenhet av att hjälpa studenter som har varit i samma situation som du.

Fyra terminer är inte så farligt att hoppa av, särskilt inte till läkarprogrammet. Risken finns förstås att du inte trivs att hjälpa sjuka människor.

Been there done that

Förstår precis vad du menar - många som kommer in på programmet är intelligenta "kufar". De som inte säger något och får maxbetyg på gymnasiet och överanalyserar sin omvärld.

Jag valde socionom istället efter en termin på psykolog - närliggande program, men bredare yrkesvägar. Om du känner för att läsa psykologi inom programmet kan du göra det och du kan alltid bli psykoterapeut efteråt i alla fall.

Jag tror att psykologer i framtiden kommer bli mindre och mindre värdefulla då psykofarmaka tar över mer och mer. I stort sett är det bara KBT-terapi kvar som psykologer klänger sig fast vid.

En psykologexamen räcker långt däremot i många sammanhang och du behöver inte bli "hjärnskrynklare" utan kan jobba med en massa annat.

Själv tror jag det är viktigt att undvika "haters" som håller på och är avundsjuka. Håller folk på att gnälla så kan du undvika dem eller skita i dem helt.

Om du går klart programmet tror jag inte du kommer ångra dig det finns alltid många karriärvägar.

Vad är det du menar med kufar? Är det folk som ser världen teoretiskt men inte förstår den praktiskt?

Läkare får chans att tjäna mer och ibland roligare jobb , men måste vara beredd till mycket lång slitperiod.
Kanske man inte känner för att hjälpa folk? Heller. Bli Ingenjör då.

hoppa in av förfan, alla känner någon gång under en lång utbildning osäkerhet men sånt brukar släppa. du har klarat av 2 år, det är mycket. psykologer har en fin lön och sen ska du komma ihåg att det finns roliga jobb och inte den bilden som många har av psykologyrket(man lyssnar på folks problem 7-17, 5 gånger i veckan)

Om du tycker att psykologi generellt är ett intressant ämne tycker jag du skall stanna. Du behöver inte arbeta med klienter efter din examen om det är den delen du ogillar. Det finns många andra vägar att gå som psykolog. Du kan exempelvis fortsätta med att specialinrikta dig för organisationspsykologi och arbeta som konsult, söka en doktorandtjänst för en forskarkarriär, eller något helt annat som du finner intressant.

Du har bara en termin kvar till din VFU, då kanske du får mersmak av hur klientbaserat arbete kan se ut. Om du tycker att VFUn var okej kan du fortsätta med att ta din examen, då kan du åter igen välja om du vill påbörja PTP för legitimation eller fokusera på annat inom psykologin. Så mitt tips är att åtminstone stanna till du har fått pröva på VFU och sen börja titta dig för vad som känns bäst för dig.

Kan du ta ut någon form av examen efter 3 år? I så fall, stå ut ett år till och gör det. Sedan om du känner då att du är intresserad av något annat kan du hoppa på det då istället. Du har så mycket mer värde av det du pluggade om du får det på papper. Då om du någon gång i framtiden skulle vilja söka dig ändå till det området efter att ha eventuellt ändrat dig igen, så kan du göra det.

Jag har ingen erfarenhet av varken psykologprogrammet eller läkarprogrammet, men jag får uppfattningen att du vacklar kring huruvida du ska fortsätta på psykologprogrammet därför att du är oroad över att möta patienters elände i framtiden?

I så fall så verkar det enligt min uppfattning underligt att överväga att byta till läkarprogrammet, med tanke på att du sannolikt kommer att möta en hel del elände hos patienter i läkaryrket också.