Jag tänkte jag skulle vilja puffa lite för nedanstående artikel. Det är en intervju med en Stockholmsjournalist som arbetar på en av de fyra stora tidningarna. Han eller hon är dessvärre helt anonym i intervjun, då för att personen i fråga har barn, huslån och en karriär att sköta och är rädd för följdverkningar.
https://jensganman.wordpress.com/201...-vid-min-barm/
Citat:
I maj 2016 blir jag kontaktad av en journalist på en av våra största dagstidningar. Hen har sett mina skriverier på nätet och vill uttrycka sitt stöd, framför allt när det gäller mina teser kring media (galna rants skulle vissa kalla det). Personen ifråga känner sig uppgiven över tillståndet på sin egen arbetsplats och över svensk media i allmänhet; hen kallar det ett ‘intellektuellt och moraliskt haveri’.
Jag och journalisten har därefter regelbunden kontakt via sociala medier och pratas vid i telefon vid ett antal tillfällen. Ju mer vi diskuterar desto mer känner jag att jag skulle vilja intervjua den här personen på djupet. Hen har många års erfarenhet av svensk dagspress och god insyn i hur den svenska mediaeliten resonerar och tänker (eller snarare – inte tänker) – en ‘confidant’ på insidan av systemet.
”Det går absolut inte”, blir svaret när jag för ämnet på tal första gången ”Jag skulle få sparken direkt. Jag skulle aldrig få jobba i Stockholm igen.”
Jag frågar om jag får göra intervjun anonymt och efter mycket tjat går journalisten med på detta
Så till frågeställningen. Är det bara jag som snappat upp en artikel som bekräftar min världsbild eller är det verkligen så här illa ställt med vårat svenska journalistväsende?