Flashback bygger pepparkakshus!
Bara för att en sak är sann så måste inte det motsatta vara falskt.
Absolut och det är ju här som man först vänder sig till filosofin för att få svar på frågor om meningen med livet och varför människorna ska ta sig an alla dessa åtaganden och allt detta arbete som de åtar sig under solen. Man vänder sig till de stora tänkarna, de människor som har haft ett stort hjärta att känna med inför detta existentiella dilemma och ett stort snille att reflektera över situationen med, så att de inte blott agerade likt den stora massan utan eftertanke.
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
Jag förstår tanken om att de som funnit insikten som du nämner vänder sig utåt och söker svaren i kosmos/stjärnorna. Det är ju nästa logiska steg.
Däremot är det ju tanken om syfte som lurar oss. Det som har drivit vår utveckling framåt, från våra primitiva förfäder till dom vi är nu, är att vi människor är menade för något större. Vi har ett syfte och för att nå det måste vi utvecklas och ta oss till nya platser för att finna svar. Är inte då rymden nästa steg i den förutbestämda snurran? Lurar inte Elon Musk sig själv lika mycket som alla andra? Han ser inget syfte i de dagliga livet med jobb, sex osv men han tror bestämt fortfarande att vi har ett syfte. Även fast vi kommit överens om att syftet existerar inte utan bara är produkten av en viss kemisk reaktion vår hjärna utför undermedvetet. För utan syfte finns ingen anledning att leva därmed skulle hjärnan begå självmord om den slutade lura sig själv.
Om vi bortser från det jag precis skrev och går på linjen att vi måste söka svaret ute i universum. Så blir ju det människans syfte, eller hur? Vårt syfte/mål blir att hitta vårt syfte. Redan där inser man ju vilken paradox det är. För när vi väl hittar nirvana/universums mittpunkt etc etc så når vi ett antiklimax där vi insett att vi faktiskt hade ett syfte men nu när vi hittat det så har vi inget längre?
Det är ju dock en trevligare tanke än det destruktiva tanken att vi människor egentligeb bara är knarkare. Vi vill stå i en grupp, berätta ett skämt och få folk att skratta, vi vill ha sex, vi vill äta för att i dessa situationer ger vår hjärna oss en dos och vi mår bra, jävligt bra. och om man kollar hur tragiskt det ser ut när heroinpundare söker efter nästa hit. Desperat och eländigt. Är det så vi ser ut om nån skulle iaktta oss?
Söka efter nästa lina med sex, nästa knapp med skratt eller nästa spruta med syfte?
Fast har du mening? Beror inte meningen du känner när ditt barn skrattar, när din fru ler eller när du åstadkommer nåt på att din hjärna undermedvetet drogar dig?
Varför skulle vi kunna älska mer än djuren?
Det är så en Buddha ser på de övriga människorna och på djuren. I brist på medvetenhet rinner sinnet hos de levande varelserna likt vattnet ned till sin lägsta punkt, att gå mot strömmen kräver visshet och ansträngning: i brist på insikt fylls den världsligt sinnade alltmer av tomma begär, av avund, av lust, av hat och av förbindelser till det som inte kan tillfredsställa. Hur kan man inte känna medlidande med de levande vid denna insikt?
Ändpunkten kan föreställas som en varelse med en knappnålsstor mun, men med en mage stor som ett berg. Vilken hemsk tanke för den hungrige! Men den som tämjt sin hunger går fri och är tillfreds oavsett. Till vilken gagn är oss då begären om de enbart förslavar oss och gör oss sårbara? Detta är viktiga saker att fundera på i dessa tider där allt tycks gå ut på snabb tillfredsställelse för den som rycks med i samhällsströmningarna utan att tänka med eget huvud.
För att fundera förnuftigt över den fråga du ställer tror jag att det är nödvändigt att vi både tar oss ur de blinda begären till den grad att vi kan se med större klarhet men också att vi tar oss ur den blindhet som kan födas ur uppgivenhet, frustration och depression. Frågan kräver av oss ett vaket och klart öga, som kan överväga saken noga utan att låta sig luras av den ena eller andra slutsatsen utifrån omedvetna tendenser. Då kan vi leva nöjda med att vi har trängt så djupt in i tillvaron som det tillåter sig för en människa - och om vi ändå blivit lurade eller förledda, må så vara, vi levde ändå gott och drack djupt ur visdomens källa. Och när det är över faller vi med gott mod i drömlös sömn.
Jag förstod ärligt talat inte hur du landade i slutsatsen att det är just bögar och barnlösa som "kommit någonstans". Du menar att dessa två grupper inte är djur, och att de därför har ett syfte? Eller?
Skulle du vilja utveckla?
Vill bögar inte ha bra jobb? Vill bögar inte skaffa barn? Går bögar inte på dagis? Vill barnlösa inte ha bra jobb?
I så fall tror jag att detta syfte utsträcks till djurvärlden.
När jag ser en hund som gillar sin matte ser jag kärlek. Så frågan om att älska kan inte vara någon skillnad, som jag ser det. Nu kan förvisso den skeptiska säga att hunden inte alls uttrycker kärlek utan kanske tillgivenhet. Men varför skulle tillgivenhet inte vara kärlek?
Jag fick med åren veta att den jakthund vi hade hemma när jag var liten accepterade att jag behandlade den hårdhänt, vilket kanske är vanligt att vissa hundar gör med barn – men om någon vuxen gjorde samma sak så försvarade den sig aggressivt. Visade hunden mig kärlek, älskade den mig? Kanske visade den mig sympati eller så förstod den att jag var en liten valp som borde ges omtanke och tolerans? I så fall, är inte alla dessa egenskaper en form av kärlek?
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Förutom att homosexuella som väljer att inte skaffa barn skulle vara "en bit på vägen", jag tror alla är lika "lost".En tanke jag fått är att människor har samma primitiva mål som djur har.
När man kollar planet earth eller liknande tänker man hur sjukt det är att alla djur lever sitt liv utan nåt syfte. Om och om igen gör och strävar de efter samma sak, att få tillräckligt med föda, undvika rovdjur samt hitta nån att fortplanta sig med. De strävar efter att skapa så bra förutsättningar för sin avkomma de kan, det är deras mål.
Tidigare har jag tänkt hur sjukt jävla trist ett sånt liv vore men det är ju exakt samma liv som människor har. Enda skillnaden är att vi tror på en illusionen att vi har ett syfte och mål som sträcker sig förbi de primitiva mål djur har.
Vi börjar livet med att leka och lära oss det essentiella sakerna som att gå/prata. Efter ett tag börjar vi på dagis (detta är ju egentligen ingen skillnad från när djur lekar och lär sig kommunicera). Efter ett tag börjar vår utbildning. Syftet med att utbilda oss är att få möjligheten att skaffa så bra jobb som möjligt.
Varför ska vi ha så bra jobb som möjligt? Den enda anledningen är för att vi i fråga om boende, mat, utbildning etc ska skapa så bra förutsättningar för våra barn som möjligt. Men vår hjärna lurar oss och får oss att tro att vi är speciella.
Så de enda som egentligen har kommit nånstans på vägen är homosexuella och de som inte vill ha barn.
Vi söker efter lycka, glädje och kärlek men alla dom känslorna är illusioner som bygger på att vår hjärna utsöndrar dopamin, seratonin eller liknande för att lura oss och få oss att må bra.
Nån som tänkt samma?
När man kollar planet earth eller liknande tänker man hur sjukt det är att alla djur lever sitt liv utan nåt syfte. Om och om igen gör och strävar de efter samma sak, att få tillräckligt med föda, undvika rovdjur samt hitta nån att fortplanta sig med. De strävar efter att skapa så bra förutsättningar för sin avkomma de kan, det är deras mål.
Tidigare har jag tänkt hur sjukt jävla trist ett sånt liv vore men det är ju exakt samma liv som människor har. Enda skillnaden är att vi tror på en illusionen att vi har ett syfte och mål som sträcker sig förbi de primitiva mål djur har.
Vi börjar livet med att leka och lära oss det essentiella sakerna som att gå/prata. Efter ett tag börjar vi på dagis (detta är ju egentligen ingen skillnad från när djur lekar och lär sig kommunicera). Efter ett tag börjar vår utbildning. Syftet med att utbilda oss är att få möjligheten att skaffa så bra jobb som möjligt.
Varför ska vi ha så bra jobb som möjligt? Den enda anledningen är för att vi i fråga om boende, mat, utbildning etc ska skapa så bra förutsättningar för våra barn som möjligt. Men vår hjärna lurar oss och får oss att tro att vi är speciella.
Så de enda som egentligen har kommit nånstans på vägen är homosexuella och de som inte vill ha barn.
Vi söker efter lycka, glädje och kärlek men alla dom känslorna är illusioner som bygger på att vår hjärna utsöndrar dopamin, seratonin eller liknande för att lura oss och få oss att må bra.
Nån som tänkt samma?
Bara för att en sak är sann så måste inte det motsatta vara falskt.
Absolut och det är ju här som man först vänder sig till filosofin för att få svar på frågor om meningen med livet och varför människorna ska ta sig an alla dessa åtaganden och allt detta arbete som de åtar sig under solen. Man vänder sig till de stora tänkarna, de människor som har haft ett stort hjärta att känna med inför detta existentiella dilemma och ett stort snille att reflektera över situationen med, så att de inte blott agerade likt den stora massan utan eftertanke.
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters
fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
solen?
4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
kvar.
5. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
att komma till den ort där hon går upp.
6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
den åter sitt kretslopp.
7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
åter.
8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke
av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så
har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
före oss.
11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola
uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
leva ännu senare.
12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
med.
14. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
kan ej komma med i någon räkning.
16. Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
hjärta inhämtat i rikt mått.»
17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
var ett jagande efter vind.
18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som
förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
__________________
Senast redigerad av Frigjord 2017-01-07 kl. 23:37.
Senast redigerad av Frigjord 2017-01-07 kl. 23:37.
Det här var faktiskt det finaste inlägget jag läst på FB. Tack för det!
Citat:
Absolut och det är ju här som man först vänder sig till filosofin för att få svar på frågor om meningen med livet och varför människorna ska ta sig an alla dessa åtaganden och allt detta arbete som de åtar sig under solen. Man vänder sig till de stora tänkarna, de människor som har haft ett stort hjärta att känna med inför detta existentiella dilemma och ett stort snille att reflektera över situationen med, så att de inte blott agerade likt den stora massan utan eftertanke.
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters
fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
solen?
4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
kvar.
5. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
att komma till den ort där hon går upp.
6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
den åter sitt kretslopp.
7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
åter.
8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke
av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så
har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
före oss.
11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola
uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
leva ännu senare.
12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
med.
14. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
kan ej komma med i någon räkning.
16. Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
hjärta inhämtat i rikt mått.»
17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
var ett jagande efter vind.
18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som
förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
Vi är djur. Vi bär på illusioner om bl a syften.
Svaret på rubrikens fråga får därmed bli JA.
Svaret på rubrikens fråga får därmed bli JA.
Personligen har jag ingen illusion om ett syfte med min existens. Den är en logisk följd av biologiska förlopp, evolutionen, naturlagarna och andra människors beslut att skaffa barn.
Meningen med mitt liv avgör jag själv genom att skapa den.
Meningen med mitt liv avgör jag själv genom att skapa den.
Alla djur och människor strävar väl efter att förverkliga sig själva. Det som eventuellt skiljer människor från djuren är kanske vår förmåga att älska. Så syftet för människor är kanske just detta.
Citat:
Absolut och det är ju här som man först vänder sig till filosofin för att få svar på frågor om meningen med livet och varför människorna ska ta sig an alla dessa åtaganden och allt detta arbete som de åtar sig under solen. Man vänder sig till de stora tänkarna, de människor som har haft ett stort hjärta att känna med inför detta existentiella dilemma och ett stort snille att reflektera över situationen med, så att de inte blott agerade likt den stora massan utan eftertanke.
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
Det finns faktiskt djup filosofisk visdom med litterär slagkraft förborgad i Bibeln på ämnet, i Predikaren står det nämligen:
Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters
fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
solen?
4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
kvar.
5. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
att komma till den ort där hon går upp.
6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
den åter sitt kretslopp.
7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
åter.
8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke
av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så
har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
före oss.
11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola
uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
leva ännu senare.
12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
med.
14. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
kan ej komma med i någon räkning.
16. Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
hjärta inhämtat i rikt mått.»
17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
var ett jagande efter vind.
18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som
förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Om man inser att de flesta människor inte drivs av annat än begär, inpräntade idéer i huvudet om att uppnå framgång, törst efter det luxuösa o.s.v. och ställer sig utanför alla dessa drivkrafter eller åtminstone rannsakar dem, samt reflekterar över hur dessa begär, ens om de uppnås, inte har förmåga att ge långvarig tillfredsställelse, så är det ju inte längre den samhällsfrånvände eremiten som tycks så tokig längre, utan det stora folkflertalet. Varför ila omkring än hit och än dit istället för att sitta under ett träd och meditera på de begär vilka de jäktande människorna lyder under?
Många av de som jäktar har ju inte ens relativt talat en särskilt engagerande målsättning. Men det finns ett fåtal som man kan respektera något oerhört utifrån den grund att de åtminstone skapar målbilder som kan få den mest stoiske att darra lite på manschetterna inför sitt val att avsäga sig det världsliga levernet och det är personer som, likt den geniale Elon Musk, vill att mänskligheten ska "vara där ute och utforska stjärnorna". Och man kan ju tycka att om vi ändå ska finnas till och existera, så kan vi gott ge oss hän de stora äventyren! Varför gräla om småsaker när man kan undersöka och färdas ut i det kosmos vi befinner oss i? Att utöka vår förståelse för världen är ju just det vi måste göra för att bättre kunna avgöra denna svåra fråga huruvida livet alls går att tillskriva ett syfte av tillräckligt djup för att tillfredsställa den ifrågasättande.
Ska mänskligheten med sin begynnande självmedvetenhet gå till historien som att kosmos skrev en storslagen hjältesaga om sig själv? Eller ska vi vända oss bort från detta och vänligt men bestämt tacka nej till den last som existensen innebär för de levande? Eller ska vi aldrig nå ett skede där vi kan fatta ett fullt medvetet beslut om detta? Ska du, jag och alla andra helt enkelt återvända in i våra egna liv och stanna där, med blicken fokuserad på det mer jordnära och enkla - ska vi var och en för sig själv under detta korta liv få nå våra egna slutsatser och insikter som vi behåller för oss själva, samtidigt som vi i möten med varandra blott talar om väder och vind?
Jag förstår tanken om att de som funnit insikten som du nämner vänder sig utåt och söker svaren i kosmos/stjärnorna. Det är ju nästa logiska steg.
Däremot är det ju tanken om syfte som lurar oss. Det som har drivit vår utveckling framåt, från våra primitiva förfäder till dom vi är nu, är att vi människor är menade för något större. Vi har ett syfte och för att nå det måste vi utvecklas och ta oss till nya platser för att finna svar. Är inte då rymden nästa steg i den förutbestämda snurran? Lurar inte Elon Musk sig själv lika mycket som alla andra? Han ser inget syfte i de dagliga livet med jobb, sex osv men han tror bestämt fortfarande att vi har ett syfte. Även fast vi kommit överens om att syftet existerar inte utan bara är produkten av en viss kemisk reaktion vår hjärna utför undermedvetet. För utan syfte finns ingen anledning att leva därmed skulle hjärnan begå självmord om den slutade lura sig själv.
Om vi bortser från det jag precis skrev och går på linjen att vi måste söka svaret ute i universum. Så blir ju det människans syfte, eller hur? Vårt syfte/mål blir att hitta vårt syfte. Redan där inser man ju vilken paradox det är. För när vi väl hittar nirvana/universums mittpunkt etc etc så når vi ett antiklimax där vi insett att vi faktiskt hade ett syfte men nu när vi hittat det så har vi inget längre?
Det är ju dock en trevligare tanke än det destruktiva tanken att vi människor egentligeb bara är knarkare. Vi vill stå i en grupp, berätta ett skämt och få folk att skratta, vi vill ha sex, vi vill äta för att i dessa situationer ger vår hjärna oss en dos och vi mår bra, jävligt bra. och om man kollar hur tragiskt det ser ut när heroinpundare söker efter nästa hit. Desperat och eländigt. Är det så vi ser ut om nån skulle iaktta oss?
Söka efter nästa lina med sex, nästa knapp med skratt eller nästa spruta med syfte?
Citat:
Fast har du mening? Beror inte meningen du känner när ditt barn skrattar, när din fru ler eller när du åstadkommer nåt på att din hjärna undermedvetet drogar dig?
Citat:
Varför skulle vi kunna älska mer än djuren?
Citat:
Det är ju dock en trevligare tanke än det destruktiva tanken att vi människor egentligeb bara är knarkare. Vi vill stå i en grupp, berätta ett skämt och få folk att skratta, vi vill ha sex, vi vill äta för att i dessa situationer ger vår hjärna oss en dos och vi mår bra, jävligt bra. och om man kollar hur tragiskt det ser ut när heroinpundare söker efter nästa hit. Desperat och eländigt. Är det så vi ser ut om nån skulle iaktta oss?
Det är så en Buddha ser på de övriga människorna och på djuren. I brist på medvetenhet rinner sinnet hos de levande varelserna likt vattnet ned till sin lägsta punkt, att gå mot strömmen kräver visshet och ansträngning: i brist på insikt fylls den världsligt sinnade alltmer av tomma begär, av avund, av lust, av hat och av förbindelser till det som inte kan tillfredsställa. Hur kan man inte känna medlidande med de levande vid denna insikt?
Ändpunkten kan föreställas som en varelse med en knappnålsstor mun, men med en mage stor som ett berg. Vilken hemsk tanke för den hungrige! Men den som tämjt sin hunger går fri och är tillfreds oavsett. Till vilken gagn är oss då begären om de enbart förslavar oss och gör oss sårbara? Detta är viktiga saker att fundera på i dessa tider där allt tycks gå ut på snabb tillfredsställelse för den som rycks med i samhällsströmningarna utan att tänka med eget huvud.
För att fundera förnuftigt över den fråga du ställer tror jag att det är nödvändigt att vi både tar oss ur de blinda begären till den grad att vi kan se med större klarhet men också att vi tar oss ur den blindhet som kan födas ur uppgivenhet, frustration och depression. Frågan kräver av oss ett vaket och klart öga, som kan överväga saken noga utan att låta sig luras av den ena eller andra slutsatsen utifrån omedvetna tendenser. Då kan vi leva nöjda med att vi har trängt så djupt in i tillvaron som det tillåter sig för en människa - och om vi ändå blivit lurade eller förledda, må så vara, vi levde ändå gott och drack djupt ur visdomens källa. Och när det är över faller vi med gott mod i drömlös sömn.
Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air:
And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capp’d towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep.
― William Shakespeare, The Tempest
__________________
Senast redigerad av Frigjord 2017-01-08 kl. 14:07.
Senast redigerad av Frigjord 2017-01-08 kl. 14:07.
Citat:
Jag förstod ärligt talat inte hur du landade i slutsatsen att det är just bögar och barnlösa som "kommit någonstans". Du menar att dessa två grupper inte är djur, och att de därför har ett syfte? Eller?
Skulle du vilja utveckla?
Vill bögar inte ha bra jobb? Vill bögar inte skaffa barn? Går bögar inte på dagis? Vill barnlösa inte ha bra jobb?
Jag funderade lite mer på saken och vill köpslå mig fri från tidigare inläggs överdrivna fokus på avhållsamhet. Min tanke är att man kommer vidare i sådana här frågor genom sokratisk dialog, men då krävs det ju en motpart, i vilkens avsaknad jag nu utvecklar mina tankar vidare på egen hand.
Jag tror att det enda svaret i frågan alltid är en kliché. Sanningen kan bara vara en kliché. För den kommer sig från ett sökande sinne som helt plötsligt finner sig i sitt rätta element. Efter att ha plöjt igenom alla filosofier och alla spirituella läror, efter att ha sökt invändigt och utvändigt, efter att ha rört sig genom land och rike, så finner man plötsligt sitt rätta element och hittar hem. Och detta är så pass personligt att den som själv söker livets mening enbart kan bli förargad över alla svar på frågan som ges!
Jag tror att det enda svaret i frågan alltid är en kliché. Sanningen kan bara vara en kliché. För den kommer sig från ett sökande sinne som helt plötsligt finner sig i sitt rätta element. Efter att ha plöjt igenom alla filosofier och alla spirituella läror, efter att ha sökt invändigt och utvändigt, efter att ha rört sig genom land och rike, så finner man plötsligt sitt rätta element och hittar hem. Och detta är så pass personligt att den som själv söker livets mening enbart kan bli förargad över alla svar på frågan som ges!
Citat:
I så fall tror jag att detta syfte utsträcks till djurvärlden.
När jag ser en hund som gillar sin matte ser jag kärlek. Så frågan om att älska kan inte vara någon skillnad, som jag ser det. Nu kan förvisso den skeptiska säga att hunden inte alls uttrycker kärlek utan kanske tillgivenhet. Men varför skulle tillgivenhet inte vara kärlek?
Jag fick med åren veta att den jakthund vi hade hemma när jag var liten accepterade att jag behandlade den hårdhänt, vilket kanske är vanligt att vissa hundar gör med barn – men om någon vuxen gjorde samma sak så försvarade den sig aggressivt. Visade hunden mig kärlek, älskade den mig? Kanske visade den mig sympati eller så förstod den att jag var en liten valp som borde ges omtanke och tolerans? I så fall, är inte alla dessa egenskaper en form av kärlek?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
