• 1
  • 2
2005-12-19, 14:28
  #1
Medlem
nachos avatar
I svenska filmer från mitten av 1900-talet eller äldre pratar de på ett speciellt sätt. Gällt, rappt, lite "burkigt". Det gäller också gamla radioinspelningar med t.ex. Sven Jerring. Pratade man så på den tiden? Eller har det något med den tidens ljudinspelningsteknik att göra?
Citera
2005-12-19, 15:11
  #2
Bannlyst
Kul fråga. Jag har för mig att fenomenet brukar kallas teatersvenska. Det lär ha funnits en diskussion på Susning där detta behandlats tidigare, men jag hittar den inte nu.

Tillägg. Susningartikeln funnen! Där står:
Citat:
Ursprungligen postat av http://susning.nu/TV-svenska
Svenska som är anpassad för att kunna förstås av så många i Sverige som möjligt. TV-svenska innebär inte ett utplånande av den som talars ursprungliga dialekt utan är enbart en anpassning för att göra sig förstådd. Ett bättre uttryck för TV-svenska bör vara normaliserad svenska.

Fenomenet var vanligare förr i tiden när den tekniska kvaliteten på televisionen var dålig. För att kompensera för detta var skådespelarna tvungna att ha mycket tydlig diktion?, vilket gjorde att språket lät konstlat. Idag är TV-svenska i stort sett samma sak som rikssvenska och kravet på att tala sådan i TV har luckrats upp betydligt.

Vill inte hålla med om att TV-svenska och rikssvenska liknar varandra. Tex Bert Karlsson talar TV-svenska när han är i TV -- jag tror inte att någon skulle komma på tanken att kalla det han talar för rikssvenska. Rikssvenska är anpassat för att skrift skall kunna läsas av människor med olika svenska dialekter; Tv-svenska är anpassat för tal skall kunna förstås av så många som möjligt.
Som jag förstår det blev alltså dåvarande skådespelare särskilt skolade i tydlig artikulation.

Google ger föga 28 träffar, där det bland annat påstås att Mikael Persbrandt "verkar ha fastnat i nån slags teatersvenska", kåseras litet fritt om teatersvenskan ("[...] här sitter vi nu samlade i den kungliga hufvudstaden anno 1964 i våra kostymer, och pratar ömsom teatersvenska med varann, ömsom diskuterar transistorspörsmål med Bob. *blixt!* Jörgens hypra pressfotografkamera bländar oss alla") samt konstateras att man i Ingmar Bergmans filmer talar "onaturlig teatersvenska".

Jag stötte också på något av mer värde. En referens till Svensk teater och teatersvenska på sidan 330 i Finlands svenska litteraturhistoria (2000) samt en Wikipedia-diskussion:
Citat:
Ursprungligen postat av http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipediadiskussion:Projekt_språk
Nja, det uttalas väl [...] i finlandssvenska (tror jag), men skillnaden är inte så så stor, det är en affrikata (alltså med t-föreslag), javisst. Den har funnits i rikssvenska också, försvann nog någon gång i mitten av 1900-talet. Om man tittar på gamla 40-talsfilmer (vilket jag iofs aldrig gör) kan man höra att det uttalas med t. Det är nog därför 'tj' användes till [...] från början och sedan har väl den transkriptionen bara hängt kvar. Lite dumt att NE bevarar den. Eftersom det är en vedertagen standard får den väl hänga kvar här på WP också.
När det gäller SAOB så förstår jag ingenting. Jag uttalar tjog helt utan t-ljud och jag talar nog ganska rikssvenskt (om jag får säga det själv). Kif har jag ingen aning om för jag har aldrig hört ordet förut. Och vad är det egentligen för ett tecken som ska representera det ljudet? Ogillar starkt okonventionell fonetisk skrift, det blir alltid fel. [...] 9 augusti 2005 kl.15.52 (CEST)

Jag är inte säker på att fytiotalsfilmer räknas som rikssvenska. Det är nog snarare teatersvenska. Sje-ljudet låter ju som [...] snarare än som [...], vilket är logiskt på en scen, eftersom den senare hörs betydligt bättre. [...] 22 augusti 2005 kl.22.40 (CEST)
Citera
2005-12-19, 15:26
  #3
Medlem
nachos avatar
Teatersvenska - intressant! Så det var alltså något man fick lära sig på teaterutbildningar att man skulle prata på det sättet? Det verkar som det upphörde på 1960-talet. Såg en Arne Mattsson-film ("När mörket faller") från just 1960 som gick vid lunchtid på SvT idag och där pratade man fortfarande på det sättet. Men några år senare var det borta.

Inom radion är väl Lennart Hyland något av en övergångsfigur. Hans tal var "teatersvenskt" i början men blev "normalt" senare.
Citera
2005-12-19, 15:32
  #4
Moderator
impieteers avatar
Har för mig att de pratade om det i "Värsta språket". För att folk skulle höra längst bak in salongen på en stor teater så var de tvungna att prata på ett väldigt högt och välartikulerat sätt, som låter lite konstigt idag. Eftersom de gjort så i hela sitt skådelspelarliv så tog de såklart med sig det till filmen.
Citera
2005-12-19, 16:13
  #5
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av nacho
Teatersvenska - intressant! Så det var alltså något man fick lära sig på teaterutbildningar att man skulle prata på det sättet? Det verkar som det upphörde på 1960-talet. Såg en Arne Mattsson-film ("När mörket faller") från just 1960 som gick vid lunchtid på SvT idag och där pratade man fortfarande på det sättet. Men några år senare var det borta.

Inom radion är väl Lennart Hyland något av en övergångsfigur. Hans tal var "teatersvenskt" i början men blev "normalt" senare.
Inte alls omöjligt, skulle jag vilja säga. Under sjuttiotalet var det ju flera "reformer" i svenskan (i mer eller mindre traditionell betydelse) och användningen av "dom" blev betydligt mer liberal samt välanvänd i många sammanhang (detta står att läsa i något debattinlägg kring de/dem gentemot dom).

För att än en gång citera Susning:
Citat:
Ursprungligen postat av http://susning.nu/Du-reformen
Du-reformen innebar att man i Sverige övergick från att använda tilltalsord?et ni och allehanda titlar till att använda du. Detta skedde på initiativ från socialstyrelsens chef Bror Rexed 1967 och sågs som en reform i demokratisk riktning. Tidigare ansågs det oartigt att säga du till någon överordnad (eller äldre) person, som man inte kände
samt
Citat:
Ursprungligen postat av http://susning.nu/Gammalstafning_f%f6r_invandrare
Det som hände under 1940-talet var att svensklärarna på gymnasiet slutade ge underkänt för elever som övergick till att använda enhetlig verbböjning (dvs avskaffade pluralformerna), men bara om eleven var konsekvent och alltid gjorde likadant. Så småningom valde fler elever den enklare formen, som följde talspråket, och år 1970 valde Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, att införa enhetlig böjning av verben. Redan 1953 hade dock statsrådsberedningen beslutat att kungliga propositioner till Riksdagen inte längre fick använda pluralisformer.
Läs mer:

http://susning.nu/Du-reformen
http://susning.nu/Gammalstafning_f%f6r_invandrare

Har inte förresten presentatören för klippen i 100 höjdare ett något teatersvenskt uttal, tycker ni?
Citera
2005-12-19, 16:19
  #6
Bannlyst
Intressant tråd! Jag har ofta funderat över detta fenomen.

Den där "teatersvenskan" passade möjligen in i komedier, men i thrillers så kändes det malplacerat. Men förklaringen låter ju rimlig.

Jag hoppas någon kunnig fortsätter att fylla i den här tråden så att man får full insikt i varför det lät så där på den tiden...
Citera
2005-12-19, 17:30
  #7
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av impieteer
Har för mig att de pratade om det i "Värsta språket". För att folk skulle höra längst bak in salongen på en stor teater så var de tvungna att prata på ett väldigt högt och välartikulerat sätt, som låter lite konstigt idag. Eftersom de gjort så i hela sitt skådelspelarliv så tog de såklart med sig det till filmen.
Då är det bara att slå på TV:n nu på onsdag. Värsta språket skall nämligen visas i repris:
Citat:
Ursprungligen postat av http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=1624
Del1 SVT2 tis 21/12 19.30
Del2 SVT2 tis 21/12 19.30
Del3 SVT2 tor 23/12 19.30
Del4 SVT2 mån 27/12 19.30
Del5 SVT2 tis 28/12 19.30
Del6 SVT2 ons 29/12 19.30
Del7 SVT2 fre 31/12 19.30
Del8 SVT2 lör 1/1 19.30
Citera
2005-12-19, 22:00
  #8
Medlem
prettygirls avatar
Frågan togs upp av Fredrik Lindqvist (heter han så?) i TV-programmet
Värsta Språket för några år sedan, då han reflekterade över det konstiga
språket man brukade i gammal svensk TV.

Han kom iaf fram till man inte använde ett sånt språk i vardagligt tal.
Det var en rad faktorer som bidrog till denna slutsats, som jag inte längre har i minnet.
Citera
2005-12-20, 11:03
  #9
Medlem
Jag har för mig att en gammal fysiklärare hävdade att det hade nånting med de gamla inspelningsapparaternas oförmåga att fånga upp en del frekvenser (eller vad det nu är, hyfsat obildad när det kommer till ljud) som gav det där speciella "I den kungliga hufvudstaden"-ljudet.
Citera
2005-12-20, 11:27
  #10
Medlem
Carpe Diems avatar
Visst, det ligger säkert en hel del i det ni säger, men kom ihåg att ett språk inte är något statiskt. Det förändras hela tiden.

Det kan knappast vara troligt att man medvetet skulle eftersträva att en dialog i en film skulle låta löjlig att höra på.
Citera
2005-12-20, 17:26
  #11
Medlem
Realizts avatar
Inte så få riktigt gamla svenskar, särskilt kvinnor, talar en mycket vacker svenska som är helt tydlig, nästan teatersvenska. De har också ett bra sätt att berätta saker, som att redogöra för ett händelseförlopp. Skolan måste ha varit mycket bättre på deras tid.

Det käcka hos gamla radiopratare var väl en del av showen. Lite som att man använder smilisar när man chattar på webben. Ett speciellt språkbruk för ett nytt media. Det gälla och snabba beror på mikrofontekniken helt enkelt!
Citera
2005-12-20, 17:57
  #12
Medlem
Bultmans avatar
Jag har fått en känsla av att folk talade så förr och inte bara skådespelare. I alla fall folk som var lite förfinade som till exempel politiker, höga tjänstemän och kulturpersonligheter. När man hör sådana intervjuas i gamla radioprogram och journalfilmer så talar på det här sättet.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in