Entartete Kunst

Man kan ju förstå logiken i det, att låta impressionism vara godkänd konservativ konst. För impressionism är ofta lika med "realism".

Vissa random, senare verk av Renoir, Monet och Pissarro är ju högst banala rent formellt. Det är mer eller mindre inspirerade avbildningar av verkligheten, det är ingen formupplösning, "fantastiskt ljusspel" eller så där inte.

Och på vilket sätt skulle detta innebära att alla betraktare samfälligt "kräver en förklaring innan man ens uppfattar det som konst" (citerar dig).

Och av vilken anledning skulle inte god konst kunna kräva en förklaring, förresten? Många saker här i livet framstår som mer begripliga då vi blir medvetna om fler aspekter.

Dessutom är mycket västerländsk konst fulladdad med symboler. Tror du inte att sådan konst blir mer begriplig och även njutbar då du lär dig mer om dessa innebörder.

Bevare oss för kulturkommisarier som på lösa, ideologiska grunder skall försöka definiera vad som är acceptabel konst.

Skillnaden är att traditionell konst i första hand är beroende av estetik och i andra hand arketyper och traditionell symbolik som alla med delad kulturell bakgrund förstår.

Menar du att allt som inte är traditionell konst, är "degenererad" konst?

Jag tror inte ens du kan definiera "traditionell" i det här sammanhanget, och än mindre ge mening åt uttrycket "beroende av estetik". Estetik är ett gigantiskt omfattande ämne och inget som politiker ska blanda sig i.

Det du säger om "delad kulturell bakgrund" håller jag med om. Men självklart får man töja på gränser och även gå utanför de egna kulturella perspektiven, utan att för den skull vara "degenererad".

Det är såklart inte så svartvitt att en hel strömning nödvändigtvis är dålig eller bra. Var gäller NSDAP:s kulturpolitik så fanns det olika hel- och halvesoteriker med teorier om vad som var rätt väg framåt för tysk kultur, som trendade och försvann i omgångar, olika låsningar skapade ur specifika situationer, gensvar på provokationer och så vidare. Exempelvis var Goebbels överlag positiv till expressionismen, men stilen var komprometterad av tidsandan och rök därmed ändå. Nya sakligheten var inte nödvändigtvis urartad, Christian Schad t ex omfamnades, men rörelsen hade många äckel i sina led och fick därför ett skamfilat rykte.

Ett annat exempel är att Matthias Grünewalds Isenheimaltare, ett av den tyska konstens absolut mest storslagna verk, inte erhöll någon hög status - inte för att det var nåt fel med den, utan för att expressionisterna hade gillat den, så det blev omöjligt att omfamna den i stunden, innan dammet hunnit lägga sig. Hade saker fått rulla på så skulle den såklart ha plockats fram vad det led.

Weimartyskland var ett riktigt vidrigt samhälle som möttes av en kraftig motreaktion, och det ligger i sakernas natur att skoveln som följer inte alltid blir 100% finkalibrerad. Man reagerade på fienden och var tvungen att kontra helt enkelt. Det fascistiska Italien och Vichyfrankrike hade som redan sagts inte samma omedelbara motvilja mot modernism, utan såg möjligheter till moderna uttryck för ett klassiskt synsätt. Samma sak med imagisterna och vorticisterna i anglosfären: modernism till formen och klassicism till världsåskådningen.

Nazisternas kulturpolitik var som sagt ett komplext mönster, i stort sett förståeligt på sina premisser men det fanns anomalier. Eller skenbara anomalier. Som att man inte höll Goethe så högt, han var ju något av kosmopolit, han hade iaf inte så stark tysknationell glöd. Då gillades hans samtide Heinrich von Kleist bättre, hans drama Prinz von Homburg var preussisk nationalism i teaterform, gefundenes fressen för nazi-nationalism (och inte bara den för pjäsen spelas än idag, t.ex på Salzburger Festspiele 2012).

Sant var iaf att Goethe (och kollegan Schiller) inte var så nationalistiska och därför ej hölls så högt av nazismen. Inte så att de förbjöds men regimen var lite ljumen emot dem.

Lite OT nu men.

Läste nyss nordfronts artikel berörande denna dekadenta "konstnär" https://www.nordfront.se/konstnar-me...-stockholm.smr

Läste sedan vidare om "Entartete Kunst" och olika konstinriktningar som NSDAP förkastade.

Men tycker det är luddigt. Denna artikel i ämnet listar olika konstriktningar som ansågs dekadenta: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst

Impressionism är t.ex med där, såhär kan en impressionistisk målning se ut: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Impr...nt%2C_1872.jpg

Ser inte vad som är direkt dekadent med den, tillskillnad från Marina Abramovićs konst.

Nu tror jag iofs inte att impressionismen generellt stämplades som "entartete". Det fanns olika åsikter om expressionism också för den delen. Primärt var det grotesk och extremt abstrakt konst som stämplades som "entartete". Som exempelvis dadaism och kubism. Man ska nog inte stirra sig blind på detaljer på den tiden utan försöka se det holistiskt och inse att det är ett sluttande plan man ska undvika. Ett som leder till pissoarer, förgyllda skitkorvar och annat obscent och sjukt á la Abramovic. Jag tycker själv om impressionism och även Dalis surrealism. Samt även en hel del expressionism. Minst lika viktigt är förresten att ifrågasätta varför funktionalismen ska vara den enda inriktning som numer godkänns av den vänstervridna arkitektmaffian.