Ärligt vad är det för fel på mig?

Jag har haft 3 "riktiga" förhållanden i mitt liv, och några flörtar där emellan. Är mellan 30-25 i skrivandes stund.

När jag var yngre brydde jag mig inte nämnvärt om jag sårade tjejer. Jag kunde/kan fortfarande stänga av mina känslor och inte visa ett dugg utåt. Efter någon vecka var allt som bortblåst och nya tjejer hägrade. När jag blev lite äldre insåg jag att fan såhär vill jag inte vara som person. Därmed slutade jag knulla runt och skaffade mitt första förhållande istället.

Dessa 3 förhållanden har ett samband. Alltid jag som har gjort slut. Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag stöter bort dom efter ett tag. Ena veckan kan jag sakna henne jättemycket och veckan efter vill jag knappt ses. Liksom det är toppen-tjejer så jag förstår fan inte alls varför det blir såhär.


Senaste förhållandet sprack i förrgår typ. Fick knappt fram ett jävla ord varför jag inte ville vara tillsammans längre. Hon tog det jättehårt och jag satt iskall och visade ingenting hur jag kände. Men innerst inne vet jag att det är nått som inte stämmer med mig. Detta känns oerhört jobbigt att inte kunna visa hur man känner. Egentligen ville jag ju inte göra slut!

Mormor ligger för döden och min bästa polare har cancer, så det är lite tungt just nu men inte visar man det för någon. Visst det kan bli jobbigt när man ska sova, alla tankar bara snurrar omkring men tillslut somnar man ändå. Känner på mig att när mormor väl går bort kommer jag bryta ihop.


Har hittat en gammal tråd som jag känner igen mig rätt mycket i (FB) Stänger ute folk/borderline? .


Har även hittat detta på hemsida som stämmer till 100%. http://www.psykologiguiden.se/rad-oc...ner/anknytning

Otrygg - undvikande
Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

Skrämmande bra beskrivning på hur jag är som person. Gillar även att vara ensam.

Helst av allt skulle jag vilja visa denna post för mitt ex så hon förstår hur jag mår innerst inne.

Tack för mig. Stavfel bjuder jag på!

Det sista du tar upp kan ju vara verkliga svaret. Kollade inte länken men ser att den troligtvis handlar om anknytningsteorin?

Hur var din uppväxt? Stämmer anknytningsteorin med hur du upplever dig själv idag?

För i så fall är ju hälften vunnit bara genom att kunna sätta fingret på problemet och börja jobba därifrån.
Men frågan är om du vill förändras eller bara förstå dig själv?

Har läst en del om Anknytningsteori och tror jag är något på spåren. Klistrar in stycken som stämmer på mig.

Mitt uppväxt var väldigt normal så där finns det inget att klaga på. Inga otrevligheter alls utan bara bra minnen. Var väl kanske lite tystlåten, fick ofta höra på tex utvecklingssamtal att jag borde prata mera. Hade bra betyg utan att behöva lägga ner allt för mycket slit.


Givetvis måste jag förändra mig annars kommer det sluta som det alltid gör. Men för att kunna förändras lär jag förstå varför det blir såhär.

Nu ger jag troligtvis inte dig de "svar" du vill ha:

Tvekar om det är ett problem enligt anknytningsteorin du verkligen har även om du tycker du stämmer in på hur du är idag som vuxen.
Grejen är att jag själv klockren otrygg-undvikande men det är välgrundat i anknytningsteorin som bygger på hur banden mellan barn (redan som spädbarn) och förälder präglar hur man blir som vuxen. Och för mig som växte upp med föräldrar som inte "svarade" alls på mina uttryckta behov fick jag extremt tidigt lära mig att klara mig själv. Med självklar och naturlig närhetsproblem till följd

Upplever du din barndom som ok och trygg kan vi nog bortse från att det är en barndomsskada.

Dock..ditt problem finns där ju och ett svar på varför du har svårt för närhet finns garanterat. frågan är om du är hjälpt av någon diagnos eller om du är mer hjälpt av att hitta modet att förändra dig själv?

Har du funderat på att söka proffshjälp?
Även om du gärna analyserar allt inom dig (jag är likadan) så är inte alltid lösningen att vrida,vända och försöka förstå. Det är väldigt lätt man hamnar i tankeloopar och kommer ingen vart!
Då är det bättre att utmana sina "fobier".

Jag tänker terapi typ KBT kunde vara bra för dig? Tror nämligen du redan har vridit och vänt på det mesta och har stenkoll på hur du är att traditionell "prata ut" - terapi skulle vara bortkastad. Du skulle troligen ge psykologen en rad analyser långt innan halva frågan har hunnit ställas.
Har jag fel?


Man kan faktiskt kbt:a sig själv och spara pengar

Du verkar ju faktiskt tycka om och bry dig om den här tjejen.
Vad tror du är det värsta som skulle kunna hända om du bara mailade henne och förklarade hur du känner?
Ungefär "Förlåt Jag tycker så mycket om dig men har problem med närhet och får lätt panik när någon kommer för nära.....osv
Antingen får du ett "dra åt helvete" (vilket säger att hon är helt fel för dig ändå)
Eller så svarar hon inte alls.
Eller så förstår hon dig och ni kan påbörja en väg som sakta tar dig till den du vill vara. Det är nämligen omöjligt att stötta någon om man inte vet "felet"

Vilket fall så lär du iaf bespara henne tusen tankar om vad HON gjort för fel.

Jag lovar dig.Skickar du mailet så kommer inte himlen fall ner och allt liv dör ut.

Hur det här mailet än slutar så har du tagit första steget från den du inte vill vara!

Så..även om det känns ruskigt skitläskigt sätt dig ner och maila henne nu.

Typ alla killar jag träffat är som du: (FB) Män och deras problem med att hantera känslor
Har du berättat om din mormor och kompisen med cancer för ditt senaste ex?
Börjar undra om killar som beter sig såhär skyller på "problem med känslor" istället för att rakryggat säga att man inte är kär etc längre. Problemet verkar ofta vara att man både vill ha kakan kvar och äta den och att det inte finns i princip någon tjej som går med på detta.

Ja har berättat om det. Dock berättade jag inte hur mycket det egentligen tär på mig.

Grejen är att med henne ser(såg) jag verkligen en framtid med. Hade liksom gjort upp en plan hur vi skulle bo om ex antal år. Även börjat sneglat mot barnhållet som var helt otänkbart innan vi blev tillsammans.

Sista stycket kan jag inte hålla med om, inte för mig iaf.

Nej har ingen diagnos.

Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig gått i tankarna om att söka hjälp. Brukar allt som oftast lösa allt själv men det känns som jag nådde min gräns när jag gjorde slut. Jag vill inte vara såhär längre.

Kul är väl fel ord men det känns bra att du är likadan. Tex en sådan simpel sak som att boka en tandläkartid kan ta mig 10 min. Går igenom olika scenarion: om hon hälsar så svarar jag si. etc Förut vågade jag inte ringa men genom att tvinga mig själv ex antal ggr så försvann rädslan. Är detta typ KBT?

Jag analyserar verkligen allt.

Håller helt med om Prata-ut terapi skulle nog vara helt bortkastat haha. Hur utmanar jag mina problem/fobier nu? Det hade varit en helt annan femma om jag tog upp det här när vi gjorde slut. Ångrar mig så förbannat. Skulle för en gång skull lagt fram alla kort på bordet istället för att sitta paralyserad och inte få fram ett jota.


Jo jag gör det tro mig! Hon har kommit mig betydligt mer nära än någon annan gjort, bara det är för mig något jag verkligen inte vill kasta bort. Alltså min största rädsla är att hon tror att allt är något patetiskt skitsnack för att få henne tillbaka. Förstår till 100% om hon inte pallar med mig längre men jag måste få berätta så hon inte tror att det är hennes fel. Det är det viktigaste.

Mail är sista utväg tar det hellre face 2 face.

Desorganiserad anknytning är inget anknytningsmönter utan personer som tillhör denna typ av anknytning är oftast uppväxta i sociala riskfamiljer (Soc-familjer). Jag tror att du drar snabba slutsatser av att du tillhör denna typ av anknytning.

Fast jag har väl inte påstått att jag har tillhör denna kategori? Rätta mig gärna om jag har fel. Nu copy pastar jag friskt från 3 olika sidor.

Det som stämmer in på mig är följande:


Det är exakt såhär som det är. Helt sjukt......

Jag är nästintill exakt likadan. Jag har dock ett par diagnoser, om än preliminära. Jag har också funderat kring det där med anknytningsproblem, men jag tvekar på det av just den anledningen att jag har svårt att se att jag p g a min barndom fick den typen av problematik. Som jag förstår det bygger ju anknytningsteorierna på att dessa anknytningsproblem uppstod just under barndomen.

Intressant. Vilka då om man får fråga? Har du haft några förhållanden? Hur slutade dom?

Jag är äldst av mina syskon och fick väl rätt tidigt inpräntat av farsan att man inte visar sig svag och att det är bäst att lösa saker och ting själv. Frågade tex aldrig om hjälp i skolan/läxor etc. Var annars ett riktigt snällt barn.

GAD och ADD. Men jag tror inte så mycket på det där. Foliehatt som jag är tror jag att det är diagnoser läkare ställer för att kunna ge något svar. De kan visa ett resultat liksom. Lite hittepå och sälj mediciner.

Visst, min uppväxt var förvisso rätt macho. Det var bara en kvinna i familjen och det var mamma. Annars var det en mansdominerad miljö och det var en macho-attityd till livet och dess prövningar. Möjligen kan det ha med det att göra, men jag ställer mig tveksam. Visa känslor är iofs i stort sett omöjligt för mig, och just det kan nog mycket väl ha med det att göra, men mina anknytningsproblem vette fan.

Jag vet dock inte om du är särskilt hjälpt av en diagnos, oavsett vad den består i, om du inte vill medicinera. Du vet ju om vari din problematik ligger. Du behöver nog till viss del acceptera dig själv, men samtidigt jobba med dina svagheter. Du är av någon anledning otrygg i dig själv. Osäker på vad du vill. Frågan är hur du förändrar det.

Jag har haft en riktigt lång relation, ett par ganska långa, och en drös korta (mindre än ett år). Efter den riktigt långa relationen, som jag avslutade för att jag fick panik, kände mig instängd och bla bla bla, så har det uteslutande varit destruktiva relationer som jag innerst inne vetat inte skulle funka.