Stänger ute folk/borderline?

Jag är en tjej, snart trettio år. Jag har aldrig haft ett fungerande förhållande. Har haft tre långa förhållanden, alla har varit med folk jag inte varit kär i, eftersom det är tryggt (man slipper bli sårad). De jag haft känslor för har det aldrig blivit nåt med, för jag stöter bort dem. Jämt. Samtidigt är jag en romantiker som vill ha äkta kärlek och allt det där, mer än det praktiska, men när jag hittar det så beter jag mig som en barnunge.

Har fått diagnosen borderline, men jag vet inte om den stämmer. Eller, den mesta fakta som står stämmer in på mig, men jag är ju fullt medveten om mitt/mina problem, så egentligen skulle jag väl kunna göra nåt åt dem istället för att gömma mig bakom en sjukdom? Känner mig ju inte speciellt "sjuk", utan mer dum i huvudet liksom .

Har även ett barn, och även där har jag fått "jobba med" att kunna älska honom, har så lätt att stänga av när det blir allvar. Nu är vårt förhållande bra iaf, och jag har accepterat att jag "måste" våga älska honom.

Iaf, har nu träffat en man som jag tycker väldigt mycket om, jag vill absolut inte bli av med honom, men jag känner att ju allvarligare det blir desto mer stänger jag honom ute.

Är det nån som känner igen sig i detta?

Du kanske inte vågar visa vem du verkligen är för en person du verkligen älskar i rädsla för att du ska bli sårad om han lämnar dig(precis som du skriver). Därför tar du första steget i att avslutaförhållandet. Varför är det då på detta viset?

Du kanske har en skev självbild på något sätt där du har en mask eller flera masker på dej. Om du skulle ta av dig masken, känner du dig blottad och kanske skäms för din partner som du vill ska älska dig. Kanske har du haft en relation tidigare (Inte nödvändigtvis kärleksrelation) där din kompis/älskare/familjemedlem har tagit avstånd från dej pga något drag/beteende som verkligen är du. Därför har du lärt av dina erfarenheter och du gör allt för att inte få dessa obehagskänslor igen. Bränner man sig på plattan så aktar man ju sig för att sätta handen där.

Jo, jag har blivit sviken/sårad rätt rejält när jag var liten - men jag tycker ändå att jag borde kommit över det nu? Jag kan se på allt som hänt med öppna ögon, jag skyller inte på nån etc etc, så därför har jag svårt att se varför jag inte skulle kunna vara "normal" nu?

Jag har inte berättat om min s.k diagnos/problem för min pojkvän, dels skulle han förstora upp det och dels så skäms jag väl, antar jag. Jag har faktiskt ingen aning om han skulle förstå. Och en del av mig vill inte att han ska förstå. Jag vill ha en problemfri, glad, gullig pojkvän - inte nån som vet hur det är att må dåligt... Och om jag berättar att jag mår dåligt ibland så skulle han inte se på mig på samma sätt, och det sista jag vill är att bli sedd som nåt offer - för det är jag inte! Jag blir lite knäpp ibland bara, men den personen är inte jag . Om ni fattar vad jag menar?

När man talar om borderlinepersonlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det också kallas brukar man ofta beskriva just hur det fungerar med närhet och distans i relationer.
En teori är att de som har denna diagnos inte kunnat få en normal anknytning till sina föräldrar. Oftast för att de själva haft psykiska besvär eller pga övergrepp, missbruk hos föräldrar osv.

Man brukar kalla det "desorganiserad anknytning" vilket i princip innebär att man växlar mellan att söka närhet och att söka distans. Ett sätt att söka distans är att bli kylig, att dra sig undan eller skapa konflikter. I olika diagnoshjälpmedel frågar man ex "Brukar du ibland känna dig väldigt beroende och nära en person för att senare känna dig besviken på vederbörande och i behov av distans?".

Idén är att ett beteende som gör att man mer eller mindre ofta distanserar sig till de som är nära handlar om att skydda sig själv. Skydda sig från att bli angripen, bli sviken, bli lämnad.
Att bli medveten om vad som händer i sådana situationer är ett första viktigt steg. För många av dem som får samtalsterapi så hjälper det också.
I både dialektisk beteendeterapi och mentaliseringsbaserad terapi, två av de behandlingar som visat ge förbättring vid borderlinepersonlighetsstörning, så jobbar man med att bli bättre på att förstå hur andra tänker, känner och varför de beteer sig som de gör. Blir den förmågan bättre minskar också laddningen i ex konfliktsituationer. Då minskar ilska, ångest och behov av distans.

jag är kille och lider av borderline(ska tydligen vara flera kvinnor än män som lider av detta). Och jag känner såväl igen mig i det lilla du skrev/berättade.

Jag personligen har blivit sviken allt för många gånger av nära och kära(otrohet etc), har ett allderles för stort kontrollbehov(som förmodligen har uppkommit efter otroheter), generaliserar personer och beter mig som ett riktigt jävla spån. Jag insåg aldrig hur jag betedde mig förrens det var försent. Folk man verkligen älskar lämnar en osv.

Mitt tips till dig är faktist att berätta för din partner om dina problem, hur svårt de än må vara. Jag gjorde aldrig det, och det ångrar jag grovt. En person som stog mig mycket nära försvann. Det är så här i efterhand när jag ser tillbaka på det hela, som jag insåg vad jag gjorde fel, och vad jag hade behövt jobba på/med. Men men, som föregående talare kan jag rekomendera dbt - Dialektisk beteendeterapi.De har hjälpt mig. Jag kan tyvärr inte säga att det har gjort något mirakel för mig, de handlar otroligt mycket om vad man själv vill, och är villig att göra. men ja, det är ett steg på vägen.

Har du nån gång känt att du inte varit sjuk, om du förstår vad jag menar?

jag har haft tre läkare som ställt diagnosen borderline, ändå tvivlar jag på dem. Även fast jag läst en massa om det och känt igen mig så tvivlar jag på att jag är sjuk, eftersom jag känner att jag kan se mitt problem utifrån, vara objektiv etc.

Har träffat ett antal, mer eller mindre begåvade terapeuter, kuratorer och läkare men alltid känt det som att jag är smartare än dem. Eller inte smartare kanske, mer att de inte kommer lösa min "gåta" hur mycket de än försöker.
När jag var inlagd på psyket så gick jag omkring och lekte amatörpsykolog, och personalen höll på att bli galen på mig...

Enligt mig är psykiskt sjuka människor psykiskt sjuka om du fattar vad jag menar?

Äh, fuck it. Ibland tror jag att det aldrig kommer finnas en levande varelse som förstår mig... Och OM det finns det så ser jag ner på den... Har alltid hatat folk som är "svaga". Klarar inte gnäll och sånt. Mycket därför jag inte vill berätta hur konstig jag egentligen är, folk kanske skulle tro att jag gnällde.

En annan sjuk sak är att jag inte kan älska två stycken samtidigt. Vilket är jävligt jobbigt när jag har barn. Om min pojkvän och son är hos mig samtidigt så blir jag jättenervös, kan inte slappna av, och jag måste välja en av dem.

Jag kan inte känna starka känslor för två samtidigt, för då känns det som att jag sviker den ena. Det är ok så länge jag håller dem separerade, dvs att man inte ses ihop. Har även svårt att kombinera mina vänner - har så många olika vänner och att föra ihop dem tillsammans skulle varea en katastrof, för vem skulle jag vara då?!! Jag har ca tio olika personligheter känns det som...

Faan, vad rörigt det här blev.

Borderlinepersonlighetsstörning är per definition en personlighet som avviker från "medelpersonlighet" och pga sina särdrag orsakar subjektivt lidande. På engelska kallar men det "disorder" på svenska "störning" och i Sverige hamnar det i gruppen "psykiska sjukdomar".

Så i en bemärkelse så kan man se det som en lite "extrem" personlighet snarare än en sjukdom som man drabbas av och som sedan försvinner, som ex depression eller förkylning.

Å andra sidan så har neurobiologisk forskning visat åtminstone små tecken till att just personlighetsdrag faktiskt hänger ihop med hur det fungerar i hjärnan. T ex har personer med borderline, på generell nivå, svårare än medelsvensson att skilja på ett neutral och ett hotfullt ansikte. Det finns också tecken på att anknytningssituationer (läs relationssituationer) orsakar mer aktivitet i hjärnans "arousalsystem", dvs det som aktiveras vid fara.

Borderline är inte relaterat till IQ. Du kanske är smartare än dina behandlare. Å andra sidan kan det inte vara så ovanligt och det kanske mer är en psykologisk hållning som gör att du antar att de då inte kan hjälpa dig. Kanske beror det mer på att du inte tror folk bryr sig "på riktigt" eller att du ser dina problem som olösliga. För de personer som i sin person har mycket självförakt brukar det dessutom bli så att man ser sig som ett hopplöst fall trots att man inte är det.

Som en del i min utbildning har jag gått i psykoterapi. Jag brottades också ett tag med upplevelsen av att vara smartare än, mer kompetent än min terapeut. Det släppte dock då jag helt enkelt accepterade att jag inte kunde vara min egen terapeut och att min terapeuts största värde var just hans äkta utifrånperspektiv.

För övrigt så kan man vara jätteduktig på självanalys trots att man har borderline. Problemet brukar vara att den analytiska förmåga, att kunna mentalisera kring sig själv och andra, försämras eller upphör i laddade situationer. Man kan också hamna i hypersmentaliserande där man är otroligt upptagen med att tolka beteenden och ord men hamnar helt fel.

Ett annat fenomen är "psykisk ekvivalens", att under press hamna i ett läge där man instinktivt utgår från att andra är som man själv är. Känner likadant, tänker likadant, förstår situationen likadant. Så som barn fungerar under ganska lång tid.

Det finns bara några vinster med att ha en diagnos: Man kan bli berättigad till viss vård (i detta fall DBT, MBT, KBT eller överföringsfokuserad terapi). Det blir lättare för vårdpersonal och en själv att planera vården ("undersökningar visar att den här behandlingen har effekt vid borderline men inte den här"). Det kan för en del bli ett sätt att skilja på det friska/sjuka, funktionella/dysfunktionella så man kan odla det funktionella och försöka förändra det dysfunktionella.

Bordelinediagnos ska ställa utifrån en god utredning som inbegriper bla SCID-II intervju för personlighetsstörningar, MINI eller annan screening för psykisk sjukdom överhuvudtaget, gärna ngt specifikt diagnosverktyg för borderline samt i regel labprover för att utesluta ex skäldkörtelrubbningar och liknande.

Jag har absolut känt att jag inte är sjuk.Det är först när jag börjar granska mina handlingar objektivt som jag inser att fan, jag kanske inte är så jäkla frisk endå? Precis som du beskriver har även jag otroligt svårt att älska två personer samtidigt, det kan vara allt ifrån att man är med flera goda vänner, till att man hälsar på släktingar osv. Jag måste välja ut en! Det funkar helt enkelt inte annars. Jag tycker det är synd. Min föredetta partner fick utstå otroligt mycket just pga av detta. För att inte tala om hennes vänner...Men jag insåg aldrig det där. Jag var ju frisk!?

Jag har även drag åt det paranoida hållet. Detta förmodligen pga att jag har betet mig riktigt underligt,vilket har medfört att otrohet har varit vanligt hos mina tidigare flickvänner. Vilket har resulterat i ett starkt kontrollbehov, nästintil maniskt. Känner du också att du har ett kontrollbehov? att du står över din partner?Detta tycker jag är det värsta för min del. Det här är det som har förstört mest i mina förhållanden. Ursäkta om det blev lite rörigt...

Alltså, på tal om kontrollbehov - jag är ju rätt så svartsjuk... även om det antagligen inte märks utåt. Eller svartsjuk kanske inte är rätt ord, men jag vill veta vad han gör. Jämt. Inte så att jag frågar, ringer och tjatar utan mer att jag blir ledsen och osäker om han inte berättar vad han gör/gjort.

Ett exempel: han var och badade häromdan, vi snackade på kvällen. Han sa inte att han varit iväg på dan, utan jag läste det senare. Alltså, jag frågade ju inte vad han hade gjort och det här var ju inget konstigt - men ändå blev jag jättearg inombords för att han inte berättade det. Helknasigt, jag vet - men det kändes som att han svek mig på nåt sätt.

Kan du inte berätta mer om det där med att inte kunna älska, ge uppmärksamhet till mer än en? Jag håller på att bli galen av det och undrar vad det beror på egentligen?

Tack så mycket. Det kanske verkar som att jag är sjuk då... Men jag vill ju inte vara det

Personer med borderline har problem med STARKA känslor, man har svårt och hantera det för man har svårt och dämpa känslor med andra känslor. Normalt är att människor är mer neutrala, blir man förbannad på en kompis så kommer man ändå ihåg tidigare situationer där kompisen varit trevlig vilket dämpar känslan man har just då. Men hos en borderline person så blir aktuell känsla helt dominerande och det är väldigt svårt och resonera med en person där känslan styr så totalt.

Kärlek är en stark känsla och det blir då mycket problematiskt hos en borderlineperson.

Blir en person med borderline full så kan helvetet dyka upp rätt snabbt får då finns knappt några spärrar alls. det kan givetvis gå åt andra hållet med, personen blir överdrivet positiv/glad eller vad det nu kan vara.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Jag kan bara tala om mina personliga erfarenheter. Som föregående talare har nämnt så handlar det om starka kännslor, så som kärlek (men även för den delen hat). Min hypotes är att jag med borderline ofta söker kontakt med personer just för att få uppleva dessa (då syftar jag på kärlek och glädje). Och att jag i fråga gör allt för att undvika att kännslan försvinner. Ständigt ha personer runt omkring mig som jag kan växla mellan, i fall att jag nu skulle känna mig "otrygg" med någon. Detta i sin tur gör ju att man måst spela en viss "roll" beroende på vilken person man är med. Vilket i sin tur gör att jag har svårt att vara med flera olika personer samtidigt. - jag vet inte vilken roll jag ska "spela"...känns som att det här blev väldigt luddigt skrivet, men jag hoppas du förstår lite?

Det hela blir inte bättre av att jag generaliserar peroner jag träffar, och ser allt i svart eller vitt. Antingen tycker jag om en människa redan från början, eller så ogillar jag honom/henne. När detta sker tar jag återigen på mig någon roll. Antingen som den snälla trevliga waaaH_5 som intresserar sig för den nya bekantskapen. Eller så blir det den otrevlige waaaH_5 som gör allt för att psyka "motstånadaren". Eller som i de flesta fallen, "motståndarens" vän, som allt för ofta är min flickvän. Och det kan ta sig i uttryck att jag trycker ner personens utseende, personens politiska läggning till personens sätt att tala. You name it... känner du igen dig millioncollin?