Determinism i vardagen

Varför tycks folkflertalet, både inom pöbeln liksom hos intelligentian, negligera determinismens slutsatser samt riktlinjer? Tillvaron hade med stor sannolikhet varit en drägligare och mer angenäm ifall dessa principer först och främst talades om i det aktuella nyhetsflödet men även i mer specificerade kretsar, och även ifall det praktiserades av befolkningen som helhet.

Vad är det som stoppar dessa tankegångar från att spridas och utövas?

Jag är nog inte riktigt med på vad du syftar på. I allmänhet grundar sig även deterministiska slutsatser på en teoretisk bas. Om man inte håller med om den teoretiska grundstommen på vilken en slutsats bygger så är det väl inget annat än rationellt att inte hålla med om slutsatsen. Bara för att en slutsats är logiskt härledd innebär det inte nödvändigtvis att man måste hålla med om den.

Jag kan hävda att det saknas belägg för mycket av den sociala forskningen. Man antar exempelvis att människor gör rationella och medvetna val i alla situationer. Det är ett antagande från forskarnas sida. Måste det stämma? Nej. Man antar även att orsak och verkanssamband går att isolera från ett mindre sammanhang samt att det är möjligt att extrapolera dessa på större grupper och dra en generell slutsats från det. Måste det stämma? Nej.

Du kan axiomatisera en teoretisk bas på vilken du deterministiskt kan dra slutsatser som inte alls överensstämmer med hur verkligheten ser ut. Med deterministisk slutledning menar jag att argumenten är upptäckbara och bygger på varandra (eller följer av varandra).

Frågan besvarar sig själv. Antag att hård determinism råder, ur detta följer att alla fenomen existerar på så vis som de gör (mänskliga tankeinfluenser inkluderade) eftersom det är så rumtid-kontinuumet ser ut. Din uppgift för att besvara frågan noggrannare banar ut i studier om universum på valfri nivå av komplexitet: fysik, kemi, biologi, kognitionsvetenskap, antropologi, sociologi, historia och idéhistoria etc.

Övertygelse om determinism är direkt farlig för liv och hälsa, då vi tenderar att ta sämre beslut om vi inte tror att vi kan påverka vår egen situation. Det skapar en evolutionär drift att avfärda determinism, och därav en medfödd övertygelse om att världen inte är deterministisk. Och i valet mellan känslor och logik vinner känslorna. Vi tolkar känslor som oemotsägliga bevis och blir omotiverade att ta till oss motargument.

Samhället styrs till exempel av moraliska normer. Moral är känslomässigt betingad. Vi försöker påtvinga moralen genom juridik. Men juridiken är logiskt uppbyggd och ibland kommer domstolarna till slutsatser som vi anser är moraliskt felaktiga. Vi betraktar då domstolarna som inkompetenta eftersom vi har en medfödd övertygelse om att våra moraliska slutsatser är logiskt riktiga. Att domarna vid närmare granskning visar tvärtom vill vi inte ta till oss.

Moraliskt ansvar kräver fri vilja. Fri vilja är inkompatibel med determinism. Därför kan inte världen vara deterministisk.

Det beror kanske på att det är förutbestämt att det ska vara så? Försöker du ändra på det, fast det inte går?

Att något är förutbestämt innebär inte att det är oförklarligt. Vi kan förklara varför Jorden snurrar runt Solen, även om vi inte kan ändra på det.

Det sa jag inte heller. Däremot innebär det ju att man inte kan ändra på saker som redan är förutbestämda att hända.

Detta är något som ständigt dyker upp i diskussioner om fri vilja och är sannolikt en delorsak till varför många kategoriskt avfärdar determinism. Jag har kortfattat skrivit om det tidigare i en annan tråd: (FB) Fri vilja existerar inte. Jag bevisar.

Jag håller inte med om att moral är inkompatibelt med determinism, även om man genom determinismen bryter sig loss från mer kristliga föreställningar om mänskligt agerande och ansvar och även om jag genom andra människors attityd till frågan kommit till slutsatsen att många är eniga med den bild du här framställer.

Det tål att anmärkas att det bevisligen existerar människor som helt anammar determinism och genom detta påvisar att det är fullt möjligt att leva ett fullgott och ansvarsfullt liv med en sådan föreställning likafullt som de människor som gör detsamma utifrån övertygelsen att fri vilja existerar. Något mer esoteriskt och utifrån subjektets utkikspunkt i tillvaron kan jag även flika in att det finns kontemplativa traditioner där en del av den inre utvecklingen innebär att bryta upp med uppfattningen att det existerar en "medvetandets operatör" med fri beslutsförmåga och istället leva utifrån den direkta förnimmelsen att medvetandets händelseförlopp utvecklas spontant utan ingripande från något enhetligt jag-objekt som ligger på lur i varseblivningen och drar i spakarna.

Om verkligheten sådan en människa upplever den schematiskt skulle beskrivas som uppbyggd kring en "verklighetsmodell" och en "jag-modell" som spelas upp i hjärnans inre, så innebär ett sådant skifte i perceptionen att denna dikotomi upphör att existera och att "verklighetsmodellen" istället direkt kan upplevas som genomsyrad av sig själv, varpå den kontemplativa människan febrilt och full i skratt, som någon som precis insett något uppenbart som länge existerat i dunkel skugga, utbrister: I come to realize that mind is no other than mountains and rivers and the great wide earth, the sun and the moon and stars." – Dogen Zenji (1200 – 1253)

Som jag ser det har människor ingen fri vilja utan rätt kunskap. Fri vilja är något vi "kan ha" men som de flesta i praktiken inte har.

Precis, och det är just det som jag är intresserad av att dyka ned i; frågor som möjligtvis har skylade eller ostuderade svar. Jag vågar t.ex. påstå att determinism i praktiken leder till mer empati och förståelse hos allmänheten och diverse grupper sinsemellan. Då uppkommer frågeställningen ifall det finns krafter som tjänar på stigmatisering etc.

Om *alla skulle må bättre av en annorlunda världsbild, varför inte anamma den isåfall? Dock, med tanke på vad som förefinns i populärmedia är det kanske inte allt för radikalt att påstå att världen inte är redo för ett paradigmskifte inom detta område.

Tycker inte att du har svarat på min invändning som också är mitt svar på din fråga givet din premiss om determinism. Dvs att svaret är att ingen kan göra något annat än de gör. Hur menar du att de ska kunna ändra på det, oavsett hur bra skäl du tycker att du har? Givet din premiss skulle detta också kunna relateras till faktaresistens.

Dock tror jag inte själv på din premiss. Världen är inte deterministisk, och jag tror att vi har en fri vilja. Därför är det meningsfullt för mig att försöka övertala andra att tänka som jag. Men på vilket sätt är det meningsfullt för dig? Det finns ju precis ingenting alls som du kan göra som faktiskt kan ändra på något, om din premiss är sann.

Precis som den moralfilosofiska debatten som ofta mynnar ut från diskussioner om fri vilja, vill jag mena att detta på samma vis är något som helt åsidosätter den grundläggande debatten om fri viljas ontologiska status eller icke-status. Det blir en slags skendebatt om oväsentligheter som inte hör sakfrågan till, utan som existerar på en "lägre nivå" (inte som en pejorativ kategorisering, utan visavi den hierarkiska ordningen av begrepp).

D.v.s. i debatten föreligger denna prioritetsordning, då (1) helt styr huruvida (2) är i grunden indeterministiskt eller deterministiskt beteende:

1. Den ontologiska eller metafysiska aspekten av fri vilja.
2. Hur kunskap eller annat kan omforma människans förmåga att fatta adekvata beslut.

Det finns nog ingen som menar att en människa inte kan odla sin förmåga till insyn och beslutsfattande genom att lära sig mer om den situation vari ett beslut ska fattas.


På individnivå föreställer jag mig att de flesta har uppfattningen att de kan fatta beslut utifrån sin tidigare beskrivna jag-modell och att ett anammande av determinism leder till kognitiv dissonans, varför hypotesen om fri vilja är mer lättmottaglig och intuitiv. Att revidera ingrodda uppfattningar är ofta svårt och jobbigt, särskilt om de är djupt rotade i ens identitet (även om identiteten enbart består i ett flöde av språk och abstraktioner som uppstår i medvetandet utifrån determinerade (eller i vilket fall bortom jag-modellens kontroll) elektriska avfyrningar som sänder omkring flera tusen miljarder miljarder natrium-, kalium- och kalciumjoner och den övriga aktivitet som ständigt försiggår i hjärnan).