Ursprungligen postat av
SandalVandalen
Hej allihopa! Får i förväg be om ursäkt om detta ligger fel, flytta det gärna och daska till mig om så är fallet.
Jag vet knappt hur jag ska börja eller hur jag ska formulera mig men jag ger det ett försök iallafall. Som rubriken lyder så har jag tappat livslusten helt och jag har haft självmordstankar i ett par månader nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har haft ångest sedan jag gick i trean, vi snackar trean på lågstadiet. Jag är idag 19 år gammal, varit oerhört ångestfylld inför arbetslivet i många år. Sen kom vändpunkten för mig, jag träffade den mest underbara tjejen som vände mitt liv helt. Min ångest avtog något enormt, och jag kände att det faktiskt fanns en mening med livet igen. Jag var så lycklig man bara kunde bli, men när tredje året på gymnasiet närmade sig ett slut så kom ångesten tillbaka. Låg sömnlös natt efter natt, och denna hemska känsla med att det inte fanns någon mening med livet kom tillbaka. Och med lite fyndig tajming så förlorade jag henne drygt några veckor innan jag skulle börja jobba efter studenten. När jag behövde henne som allra mest. Hon hade tappat känslorna helt, det tog slut. Och jag dog inombords.
Efter det här så har jag aldrig mått så dåligt som jag gör just nu, jag trodde att jag hade känt på redig ångest när jag gick på gymnasiet och under tidigare år, men allt efter att det tog slut så uppnådde jag en helt ny nivå. Jag har sömnsvårigheter, har dålig aptit, missbrukar alkohol (Ja, jag vet att det är dåligt), kan inte ens fokusera på mitt jobb och har planer på att börja missbruka diverse piller inom en väldigt snar framtid. Valium verkar jävligt lovande.
Jag brukar istället för att cykla direkt till jobbet på morgonen cykla förbi tågspåret och sitta och vela fram och tillbaka, fantisera om att bara få ett slut på lidandet. Att sitta i toppen av 3G master med flaskan har även hänt. Samtidigt som jag inte hade velat något mer än att bara göra det så klarar jag inte av det, jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj och mina vänner. Så jag är fast i helvetet.
Det är så fruktansvärt tragiskt att jag bara har jobbat i 2 månader och redan har gett upp hoppet totalt, och tanken av att jag har hela livet framför mig är bara för mycket. Varje dag är ett levande helvete, från sekunden jag vaknar tills dess att jag ska försöka sova så går tankarna om att hoppa. Att gå runt med cementblocket i magen, att plöja vidare med vardagen trots att man egentligen inte orkar eller känner någon mening med det så gör man det. Att slå på den här fake-versionen av en själv när man kommer till jobbet och ska låtsas vara glad och socialisera sig med människor som jag inte bryr mig ett jävla skit om.
Allt är bara så in i helvete jobbigt, jag tror helt ärligt att jag inte klarar av det mycket längre. Och vad fan är lösningen? Att gå till vårdcentralen och få någon jävla Sertalin eller liknande utskrivet, att prata med någon? Som att det skulle hjälpa. Har redan pratat med psykolog, ett jävla slöseri med tid.
Var väldigt aktiv på gym innan, nästan 5 gånger i veckan, åt bra och sov bra. Jag vet att det hade varit bra och att det troligtvis hade hjälpt, men orken att börja igen är som försvunnen, har försökt att börja igen 2 gånger med misslyckande. Det finns inget mer jag skulle vilja än att bara rycka upp mig själv, smälla till mig själv i ansiktet och säga åt mig själv att sluta vara en svag jävla vekling. Att orka ta tag i mina problem och att sluta tycka synd om mig själv. Men psyket vinner varje gång, jag är för svag.
Så flashback, jag ber om Hjälp. Vad skulle jag kunna göra?
Snälla notera att jag inte söker några snyftpoäng här, jag ber genuint om hjälp och tips. Tänkte att det var värt ett försök att skriva av sig redigt också.
Mvh
