Tappat livslusten

Din psykolog har helt rätt, det finns alltid en gnista. Handlar bara om att använda den.

Nja har oroat mig för allt möjligt sen jag var barn, och lider av diverse "ångest sjukdomar" så att säga. Oroar mig för saker som är irrelevanta, tvångstankar osv. Mycket av det som tar upp min tid justnu är väl oro för att tjejen skulle få för sig att hon inte har några känslor längre helt enkelt.. Är inne i en lite tuffare period justnu och tror det är därför man oroar sig. Har börjat få för mig att hon inte känner som hon gjorde innan, om du förstår vad jag menar? Vet att det låter som något tonårsproblem, fjantigt som satan. Men man kan väl inte hjälpa vad man oroar sig för i guess :/ detta är dock bara en av många grejer..

Förstår precis vad du menar. Skulle mer eller mindre kunna säga att jag var i din situation strax innan det tog slut mellan mig och mitt ex. Njut så länge du kan min vän, och försök att oroa dig så lite som möjligt även om det låter långsökt.

Faktiskt 1 sak har jag funnit som får mig att koppla bort, och det är att måla. När det inte känns så tungt att jag inte knappt orkar sitta upp när jag är hemma så försöker jag måla så mycket det bara går. Och i dem stunderna när jag har ork att göra det så går det att koppla bort en liten stund från verkligheten. Mer finns det egentligen inte, förutom osunda sakerna som jag nu försöka trappa ner med.

Och vetifan om man kan kalla det en mening, det är en liten mini flykt från verkligheten egentligen. Mening saknas totalt.

Precis, det jag menade med att jag kunde relatera. Förstår vad du menar med "njut så länge du kan" men jag kan inte tänka så.. vill aldrig att det ska ske liksom, det som är "problemet". Vill inte se henne som något "tillfälligt".
Vill inte outa min ålder, men vi blev tillsammans när jag var 15. Har alltså varit ihop länge, man kan därför säga att vi "växt" som personer väldigt mycket ihop. Under den åldern sker mycket, och under den perioden var hon alltid med mig. Därför kan jag inte hantera tanken av att det kanske får ett slut.
Och ja jag vet, det är otroligt vanligt att det tar slut i ett förhållande när man är ung! Som sagt, må vara löjligt. Men jag kan inte hjälpa det.. ångesten är grov när jag tänker på det. "Det ska vara vi" liksom, låter förmodligen mer som en klängig tjej än en kille justnu men så är det :/

Edit: Glömde tillägga detta, men vad gäller dethär med dina självmordstankar förstår jag helt hur du menar. Men jag tror inte du vill dö, som du sa det finns en gnista. Jag tycker det är otroligt betryggande att veta att om allt skiter sig överlag finns det en plan B. Tyvärr är denna planen otroligt smärtsam mot alla runtom en. Jag tror alltså att det är en betryggande tanke, men att gå från tanke till handling i det fallet är ett stort steg. Ta inte det steget.

Måla är mening. En stor mening.

Men det finns inga konkreta saker som tyder på att det skulle ta slut? Känner att vi glider in mot relationsakuten här nu haha. Och jag förstår precis din oro, jag hade samma. Men väldigt lite, tänkte någon gång eller två att liksom vad fan ska jag ta mig till om hon inte gillar mig längre? Om det tar slut? Man blir nästan förblindad när man är riktigt kär, att man tror på sin partner när denne säger saker som "Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig" och blablabla. Fick flera gånger: "Tänk om du tappar känslorna, jag vet inte vad jag ska ta mig till". Din jävla hycklande slyna.

Självmordstankarna kom då det tog slut, då jag alltid haft en tattig syn på livet. Kände redan innan jag träffade mitt ex att livet bara var ett stort slöseri med tid. Sen träffade jag henne, och det vände 180. Jag älskade livet mer eller mindre, sen hade man ju några dagar då och då när ångesten kom tillbaka men för övrigt så var jag fruktansvärt glad. Jag fick en mening med livet igen, det jag alltid velat ha. Och när det sen tog slut så kan du säkert räkna ut själv hur det påverkade mig. Därefter tappade jag livslusten totalt, och varje dag har varit ett helvete. Då kändes liksom bara tanken av att ta livet av sig bra, att bara få ett slut på allt. Slippa allt jävla lidande, inget mer.




Sen som sagt så har jag aldrig klarat av att göra det, då jag tänker på min familj. Tanken av far och mors min när dom får beskedet, känns för jävligt om jag skulle utsätta dem för något sånt. Jag är ju en av deras meningar med livet, och att ta livet av sig själv och lämna dem och hela min familj med vänner och annat i ren misär hade jag aldrig kunnat göra. Så jag är liksom fast i skiten, vill inget mer än att dö men klarar inte av att göra det. Så nu ligger allt hopp på psykiatrin och mina antidepressiva som jag ännu inte fått, något jag fortfarande är skeptisk till. Men det är det sista jag kan göra, sen om det funkar får vi se.

Roligt det där med tjejer Och om den hemska dagen kommer för dig också, börja lev efter samma motto som jag

Bitches ain't shit but hoes and tricks- Ghandi.

Haha känner också att vi börjar glida off topic Nej inga direkta anledningar, för nån månad sedan tog vi en liten paus där vi funderade på våra känslor osv. Och bestämde oss för att fortsätta, så detta bör ju va något positivt. Annars hade hon väl passat på att göra slut redan då.

Jag förstår dig, ett tips - lägg inte för mycket hopp på ssri och psykiatrin. Det är en krycka, men dem lär inte vända ditt liv 180. Det handlar om dig, hur mycket det än suger att höra det för man har ju allt annat än hopp på sig själv i ett sånt läge. Sen samtidigt kanske du träffar en av de få riktigt bra psykologerna, sånt vet man ju aldrig men det är väl lättare att inte ha för höga förhoppningar

Om du vill får du gärna skicka iväg ett PM när som helst Ifall du vill prata eller mår dåligt osv

Föresten, var försiktig för dethär med alkoholen. Som du redan vet löser det inte problemen (och bla bla bla ), och psykiatrin kan bli tveksamma till att ge dig medicin ifall de vet att du missbrukar alkohol.

Det är ju galet positivt, mitt ex sa precis samma sak. Hon ville ta en paus, *host* paus. Och därefter bara dalade det. Att ni är tillbaka efter en paus är positivt om du frågar mig!

Och tyvärr måste jag säga att det ligger mycket på en själv, att ställa om tankebanorna, att börja se positivt och allt det där. Som du sa, tyvärr så kommer inte ssri att vara någon magisk lösning. Den kommer bara ta bort toppen av isberget så att säga. Alkoholen får dem inte veta något om haha, även om jag lyckats hålla mig borta från den ett tag nu som tur är!

Uppskattar det! detsamma gäller dig själv om det blir för mycket någon gång

Hej allihopa! Får i förväg be om ursäkt om detta ligger fel, flytta det gärna och daska till mig om så är fallet.

Jag vet knappt hur jag ska börja eller hur jag ska formulera mig men jag ger det ett försök iallafall. Som rubriken lyder så har jag tappat livslusten helt och jag har haft självmordstankar i ett par månader nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har haft ångest sedan jag gick i trean, vi snackar trean på lågstadiet. Jag är idag 19 år gammal, varit oerhört ångestfylld inför arbetslivet i många år. Sen kom vändpunkten för mig, jag träffade den mest underbara tjejen som vände mitt liv helt. Min ångest avtog något enormt, och jag kände att det faktiskt fanns en mening med livet igen. Jag var så lycklig man bara kunde bli, men när tredje året på gymnasiet närmade sig ett slut så kom ångesten tillbaka. Låg sömnlös natt efter natt, och denna hemska känsla med att det inte fanns någon mening med livet kom tillbaka. Och med lite fyndig tajming så förlorade jag henne drygt några veckor innan jag skulle börja jobba efter studenten. När jag behövde henne som allra mest. Hon hade tappat känslorna helt, det tog slut. Och jag dog inombords.

Efter det här så har jag aldrig mått så dåligt som jag gör just nu, jag trodde att jag hade känt på redig ångest när jag gick på gymnasiet och under tidigare år, men allt efter att det tog slut så uppnådde jag en helt ny nivå. Jag har sömnsvårigheter, har dålig aptit, missbrukar alkohol (Ja, jag vet att det är dåligt), kan inte ens fokusera på mitt jobb och har planer på att börja missbruka diverse piller inom en väldigt snar framtid. Valium verkar jävligt lovande.

Jag brukar istället för att cykla direkt till jobbet på morgonen cykla förbi tågspåret och sitta och vela fram och tillbaka, fantisera om att bara få ett slut på lidandet. Att sitta i toppen av 3G master med flaskan har även hänt. Samtidigt som jag inte hade velat något mer än att bara göra det så klarar jag inte av det, jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj och mina vänner. Så jag är fast i helvetet.

Det är så fruktansvärt tragiskt att jag bara har jobbat i 2 månader och redan har gett upp hoppet totalt, och tanken av att jag har hela livet framför mig är bara för mycket. Varje dag är ett levande helvete, från sekunden jag vaknar tills dess att jag ska försöka sova så går tankarna om att hoppa. Att gå runt med cementblocket i magen, att plöja vidare med vardagen trots att man egentligen inte orkar eller känner någon mening med det så gör man det. Att slå på den här fake-versionen av en själv när man kommer till jobbet och ska låtsas vara glad och socialisera sig med människor som jag inte bryr mig ett jävla skit om.

Allt är bara så in i helvete jobbigt, jag tror helt ärligt att jag inte klarar av det mycket längre. Och vad fan är lösningen? Att gå till vårdcentralen och få någon jävla Sertalin eller liknande utskrivet, att prata med någon? Som att det skulle hjälpa. Har redan pratat med psykolog, ett jävla slöseri med tid.

Var väldigt aktiv på gym innan, nästan 5 gånger i veckan, åt bra och sov bra. Jag vet att det hade varit bra och att det troligtvis hade hjälpt, men orken att börja igen är som försvunnen, har försökt att börja igen 2 gånger med misslyckande. Det finns inget mer jag skulle vilja än att bara rycka upp mig själv, smälla till mig själv i ansiktet och säga åt mig själv att sluta vara en svag jävla vekling. Att orka ta tag i mina problem och att sluta tycka synd om mig själv. Men psyket vinner varje gång, jag är för svag.

Så flashback, jag ber om Hjälp. Vad skulle jag kunna göra?

Snälla notera att jag inte söker några snyftpoäng här, jag ber genuint om hjälp och tips. Tänkte att det var värt ett försök att skriva av sig redigt också.

Mvh

Visserligen har denna tråden några år på nacken men hittade den på nåt konstigt sätt ändå. Blev väldigt berörd av vad du skrev och undrar bara hur du mår idag?

Ja jädrar jag läste trådstarten, jiss. Hoppas du mår bra idag TS

TS har fortfarande inte svarat men vi ändå hoppas att TS mår bra idag.