Börjar få panik över min framtid

Ja jag vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden egentligen, troligen bara skriva av mig.

Jo det är så att nu på senaste åren så har jag börjat få smått panik över hur mitt liv ska utspela sig i framtiden.
Om man börjar med relationer så har jag aldrig haft en riktig flickvän eller ens haft sex heller för den delen.
Inte ens nära att få någon flickvän, inte varit på någon dejt osv. under mina 21 år på denna jord.
Det tär så sjukt mycket på mitt psyke att jag börjar tro att jag aldrig någonsin kommer bli älskad på det sättet. Att jag alltid kommer vara ensam.
Vad största anledningen till det är nog mitt bottenlöst dåliga självförtroende som jag har haft så länge jag kan minnas. Beror mycket på mobbning och brist på framgång hittills i livet.
Sen har jag inte direkt attraktivt utseende och har dessutom social fobi. Det brukar inte gå hand i hand så bra.


Sedan när det gäller karriärmässigt, som nästan utger ännu mer panik, så har jag verkligen försökt hitta något intressant att plugga vidare till. Men hittar verkligen ingenting som verkar intressant. Och det har fått mig att inse att jag knappt har några intressen. Förutom sport då, men där är det lite svårt att skaffa sig en vettig karriär.

Denna panik börjar ge mig sömnlösa nätter och jag är rädd att min psykiska ohälsa ska börja eskalera ännu mer. För desto äldre jag blir, desto mer panik får jag. Speciellt nu på senaste tiden när mina vänner börjar bli vuxna med att flytta hemifrån, skaffa flickvän, börja plugga. Sen sitter man själv hemma, oskuld, ingen flickvän och arbetslös.

Du kan tycka synd om dig själv eller göra något åt saken. Jag känner folk som innan de fyllt 30 aldrig haft en flickvän, aldrig haft sex. Du kan gråta nu, eller så lägger du manken till och börjar kämpa.

Träna, fixa en kropp som du är nöjd med. Ta dig ut i solen, käka bra.

Vill du tappa oskulden ta dig till Danmark, finns många som åker dit för att tappa oskulden med någon fin escorttjej. Kolla runt på nätet så hittar du. Skriver du exakt som det är till någon escort agency så kommer dom säkerligen att ta hand om dig bra. Läs på lite, finns fakta här på forumet.

Plugga vidare? Jag är 26 år och jag vet inte ens vad jag ska bli ännu. Men hitta något du tycker om, vad gillar du att göra? Ekonomi, rita, spela flöjt.. Vad som helst? Hoppa för fan inte på ett program "bara för att". Vart är stressen? Du är 21 bast, ta det lugnt.

Kan du skriva lite mer KONKRET om ditt liv och varför det är så synd om dig så kanske jag kan hjälpa dig. Men du kommer från Sverige, vet du hur jävla bra vi har det? Res runt lite i världen så kommer du få perspektiv på saker och ting och det sista du kommer göra är att skriva en FB-tråd om hur ditt liv är piss. TRO MIG. Jag har varit i din sits gällande psykiskt mående, säkert efter jag var 21 år. Men det vänder, annars har du inte kämpat tillräckligt.

Just my honest opinion...

Det kommer att lösa sig. Försök tänk annorlunda. Just nu gör din ångest och allt det du känner bara att du blir totalt blockerad.

Börja med att hoppa på ngn utbildning eller sök jobb aktivt. Även om jobbet/studierna inte är det rätta nu så är du fortfarande ung och kan re-navigera kursen allt eftersom. Men du kommer ut och samlar på dig intryck och nya erfarenheter.

Vem vet kanske längs med vägen i studierna/jobbet ramlar oskulden bort också. Det är inte värsta saken, typ att doppa snorren i lite varmvatten. Så försök avdramatisera allt och försök prata lugnande tankar med dig själv.

Fokus ska ligga på hur att utveckas som individ. Vad menar jag med det då? Jo att ha bra vanor och rutiner som dels gör dig starkare som människa och dels bäddar för din framtid. Du känner dig själv bäst men våga bryt mösnter och våga allmänt i livet. Gå långa promenader varje morgon, börja träna, mindre tid bakom datan, läs 1-2 timmar varje dag. Se till att hitta saker som du finner intressant och utvecklande längs med vägen. Har du jobbiga dagar är det fullt naturligt, men ta tag i ångesten. sysslolösheten och att inte göra ngt är en del av boven. Du kommer förlora oskulden, det är bara en tidsfråga. I värsta fall får du väl åka någonstans och betala för det även om det inte är ngt jag personligen rekommenderar.

Vad ska man du ta med dig från min story? Jo...

Om du vill att ditt liv ska förändras för att du inte är nöjd med det är det bara du själv som kommer kunna förändra det. Ingen annan kommer någonsin kunna hjälpa dig förändra ditt eget liv.
Det är ditt eget ansvar. Vet du inte vad du ska göra så gör någonting.
Och gör någonting stort. Då kommer du i alla fall iväg från din pissiga
situation.

Du måste ta och coola ner. Jag är nitton och är i nästan samma sits. Har isolerat mig själv rätt länge, men det är dags att ge sig ut i världen. Leta på nätet efter föreningar som anordnar roliga aktiviteter och hobbies, kommuner brukar ha listor över det på sina hemsidor. Träna, läs böcker, sitt mindre framför datorn (just det här har jag svårt att bryta) och försök göra något kul varje dag som du kan se tillbaka på och minnas. Tro mig, jag har lyckats vända min depression till ett lite bättre läge, än så länge.

Det är en del av att vara 19, att ifrågasätta sin existens, mer eller mindre.
Knepet är att komma på att du inte måste prestera så jävla mycket; vem är det som ska imponeras på? Karriär? För vems skull?
Om du själv hittar något du riktigt gillar så kör på det, det är meningen att du ska vara nöjd med din situation, inte alla andra.

Jag vet att det suger att höra men du är "bara" 19, jag är nästan 20 år äldre än du och tacksam för att jag idag är långt ifrån den jag var när jag var 19. Dock minns jag självklart den perioden i livet då jag tyckte allt bara rann ifrån mig. Ta det lugnt, det gör det inte.

Det är så lätt att tro att alla andra är så jävla lyckade när man ser bilder på instagram, facebook osv men glöm inte att det är en ytterst polerad yta, alla bär på sin skit. Du är inte mer onormal än någon annan, alla knullar inte runt i sina tonår, alla skaffar inte familj och bra jobb tidigt.

Jag vet dock inte vad man ska säga för att det ska kännas bättre, vet inte direkta bra råd mer än att det kommer att ändra sig.
Hitta de små sakerna du uppskattar och kör på dem tillsvidare, skaffa ett okej jobb för att få mat på bordet och tak över huvudet; ingen mening med att plugga om du inte vet vad du vill göra alls. Ta det lugnt!

Fixa jobb, fixa pengar, då kommer kvinnorna fram och vill prata... Jag menar umgås med dig och dina pengar.

Om du har den här inställningen till vardags så bör du nog inte påpeka ditt utseende, folk märker att du inte värdesätter dig själv ens en gång och samtidigt så speglas världen beroende på hur just Du mår. Självklart blir livet en tristess dag ut och dag in.

Det gäller att omprogrammera hjärnan först och främst för att komma ur den onda cirkeln, sedan, har du ingenting alls som du är intresserad utav? Jag anser att träning är nyckeln till ett bättre liv eftersom om du inte är jätteattraktiv i ansiktet så ändras ändå flera faktorer vid styrketräning, hållningen för att nämna en sak.

Börja leva för någonting, okej? Jag har varit i samma fotspår, du vet innerst inne att livet kan vara så fruktansvärt mycket bättre än vad de är nu, och vad är det som konkret kan få dig att vilja leva det liv du saknar?

Förstår att det känns hopplöst på grund av ovanstående faktorer. Men din ålder är till din fördel. Du är 21. Knappt ur tonåren ännu. Du har alltså mycket tid på dig att vända allting till det bättre. Sluta fokusera på vad du inte har eller vad du har missat och börja bygga upp ditt liv härifrån och framåt. Skriv en lista på vad du vill uppnå med ditt liv. Men stressa inte. Ta en sak i taget. Du har tid på dig.

Absolut, jag vet att det finns folk som har det mycket värre än mig. Och när det gäller oskulden så är det inte själva oskulden som är det jobbiga, utan att man inte har lyckats ha sex ännu. Själva prestationen.

Men absolut, jag är bara 21 år. Men det är bara att jag inte gjort minsta framsteg i livet på 3 år och när man ser sina vänner börjar lyckas så känner man sig ännu mer värdelös.

Tack för uppmuntran!

Aa jag förstår att allting är upp till mig själv. Men mina stora osäkerhet sätter alltid stopp. Vågar knappt gå till gymmet för att jag skäms över mig själv.

Härligt att höra att du mår bättre!

Aaa, det är ju just att jag gjorde mycket sånt för några år sedan. Lirade handboll och fotboll och var hyfsat vältränad. Var liksom aktiv varje dag, så det är väl kanske en idé att börja lira fotboll igen.


Det är ju just att jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om vad andra tycker. Utan viktigaste för mig, är att jag är nöjd med mig själv och vad jag har åstadkommit.


Det är ju grejen. Har försökt tänka mig olika intressen. Men jag har ingen fantasi, inte särskilt bra tekniskt, inte språkintresserad, inte heller något vidare smart. Så har inte hittat något som intresserar mig, mer än sport då.


Aaa, jag har ju inte slutat hoppas på att det ska bli bättre. Men aa, jag får försöka se dagens läge som en vändpunkt!

De flesta vet inte vad de vill bli när de blir stora. Och det oavsett om de är 20, 40, eller 60.

Det är en massa skitprat att man ska utbilda sig o jobba bara med något man brinner för eller är intresserad av. Skitprat!

Man ska utbilda sig o jobba med sådant man klarar av och som är efterfrågat.

Sen ska man prova sig fram. Prova olika yrken.

Man kan normalt sett aldrig på förhand veta vilket yrke man passar inom eller är bra på, än mindre älskar att syssla med.

Och skulle man göra det så kommer det att förändras över tid. Människor förändras nämligen med åren. Sånt man gillar vid 21 kan man avsky när man är 31, men sedan återigen uposkatta vid 41.