Har du uppnått "Jag har inget att bevisa" stadie i livet?

Jag har inget att bevisa för någon. Jag är äntligen trygg i mig själv, ödmjuk inför livet och för mina egna misstag.

Jag skiter inte i vad folk tycker om mig (för vem gör det egentligen?), men jag skulle i dagsläget aldrig kompromissa med vem jag är i sociala situationer eller ljuga för mig själv i olika sammanhang.

Jag har en stabil värdegrund. Jag är en god medmänniska , försöker erkänna mina misstag ber om ursäkt och försöker växa och utvecklas som person.

Jag kan klara av vad som helst, ingenting berör mig på samma sätt längre efter allt det som jag har gått igenom i livet. Jag har varit i helvetet på riktigt, jag är inte rädd längre.

Det är ungefär känslan som infinner sig i dagsläget när jag reflekterar över mig själv, men det har inte alltid varit såhär. Är det någon som känner igen sig? Isåfall när och hur kom du till det stadiet i livet?

Ja. Vilket var ditt helvete?

Jag har levt med känslan av att inte behöva bevisa något hela mitt liv, väldigt skönt och rogivande.
I Did IT My Way!

Du missförstod nog frågan.

Du verkar ha fötts som idiot, men ts däremot utvecklats genom livet till en trygg människa.

Har upplevt några stycken tyvärr. Ett av dom utspelar sig i en isoleringscell på ett fängelse och det var tragiskt nog inte ens själva vistelsen där som utgjorde helvetet i sig. Det är dock bara en liten komponent i det hela.

Om du vill gå djupare in på det eller något annat är du välkommen att PMa mig (jag har ingenting att dölja eller skämmas för) eller varför inte läsa om det i "boken om mitt liv" som jag planerar att skriva någon gång i framtiden.

600 inlägg! Wooooop woop

Är inte religiös eller så men vill påpeka att det handlar om "jesus på korset" typ av helvete. Sån skit som får en att ändra syn på livet för all framtid. Jag har varit där och sett det.

Vad är det du försöker bevisa?

Ingenting, det är det som är hela poängen.

Och trådens syfte är att?
Bevisa hur lite du har att bevisa.



Jag vill inflika att jag inte tycker det är fel att bevisa sig.
Man försöker ofta visa upp något man själv tycker är viktigt.
Nästan hela tiden i en livlig diskussion.

Konsten är att välja rätt bevis för sig själv.

Jag är väl att beteckna som skapligt prestigelös antar jag, om än långt ifrån 100% vilket jag tror kan vara lite vanskligt att vara ärligt talat, allt med måtta heter det ju som bekant hur tramsigt det än må verka.

I vilket fall så tror jag inte det är några speciella händelser som lett fram till det, en kompott av dåliga beslut, bra beslut, en gnutta slump och en smula naturlig bångstyrighet och oanpassnigsbarhet från födseln typ.

Frågeställningen är väl ganska enkel och tydlig?

Det handlar om känslan av att ha gått igenom saker och mognat som människa till ett stadie där man känner att man "inte har något att bevisa för någon" och att man klarar av vad som helst i princip. Jag menar inte nödvändigtvis att man har blivit härdad, men att man har landat i någon slags stabil trygghet i sig själv eller vissa händelser och livserfarenheter. Det behöver inte vara något märkvärdigt egentligen. Det skulle t.ex kunna handla om någon som har varit på jakt efter pengar och sex men som har varit med om något eller helt enkelt bara mognat som person och landat i sig själv. Jag undrar om någon har upplevt liknande.

Jag tror för övrigt att många uppnår den här känslan när man blir äldre, men det är inte ovanligt att se folk i 30 års åldern som uppenbart jagar efter bekräftelse eller söker efter något som egentligen inte finns där. Det är iallafall något jag kan se i möten med vissa människor.

yeah, jag hakade bara upp mig på det där med att bevisa.
Blir ofta så här i forumdelen där varje ord vägs på guldvåg.

Kanske är mer psykologi än filosofi.