Citat:
Ursprungligen postat av
tomtensfarfar
Tack för inlägget. Jag är medveten om att just kontaktallergi med vatten i sig inte finns, utan det handlar om värme/kyla. Fy fan, får inte hoppas man har SLE, jag har iaf inte några fjärilsutslag som är den vanligaste sorten, men visst finns det en risk. Hur som helst så är det ju en inflammation i huden och det är ju samma skit vilken sjukdom det än är, kortison ordineras väl i nästan 100% av alla dessa fall vilket inte är någon långsiktig lösning då man kommer tunna ut huden och bli immun mot det i längden.
Vad hade hon/han för utslag förresten, hur såg dom ut (form osv)?
Förhoppningsvis har det ingen relevans för ditt fall, men jag vill i alla fall besvara frågan.
I efterhand kan det te sig som helt obegripligt att läkarna missade den uppenbara diagnosen för min vän, då symptomen var de klassiska (möjligen mer lokaliserade till kinderna) och debuterade just under en graviditet, vilket ofta är fallet för SLE. Dock togs ingen hänsyn till dem, utan de bortviftades med hänsyn till "någon hormongrej", och i beaktande av omständigheterna hade hon, som ensamstående 18-årig mamma, en hel del annat att bestyra än att upprätthålla ständig kontakt med läkare för vad hon uppfattade som ett mindre allvarligt hudproblem.
Detta var under en sommar på tidigt 90-tal; problemen avtog efterhand, men återkom om jag minns rätt nästföljande vår. De angripna ytorna var då mer spridda, och omfattade tidvis även bröst och överarmar.
Jag tror en stor del av hennes olycka kan hänföras till att hon även led av ett annat problem, som bedömdes som möjligen operabelt. Detta gjorde att hej-hå-sjungande, knivviftande kirurger kom att flockas kring henne med lockande prospekt, medan den mer allvarliga sjukdomsbilden kom att hamna i skuggan. När det slutligen befanns att även kirurgiska åtgärder troligen vore förgäves, avskrevs hon som ett fall för sjukkassan, som dock inte fann någon anledning att rikta blickarna mot det mer allvarliga hälsoproblemet.
(Är jag alltför konspirationsteoretiskt lagd om jag misstänker att de, aktivt eller passivt, rentav kan ha undertryckt en del alarmerande symptombeskrivningar för att slippa sjukpensionera henne?)
Om jag förstått saken rätt (jag bodde vid denna tidpunkt på annan ort, och hade endast telefonvis sporadisk kontakt med min vän) var det först genom hennes mors ingripande, den där krävde redovisning av resultaten av de talrika prover som tagits, som min vän slutligen fick vetskap om sin sjukdomsdiagnos, och kunde påbörja behandling. Jag klandrar henne icke för att hon ej inlämnat stämningsansökan gentemot ifrågavarande sjukhus; vem som helst kan inse den enorma pappersbördan av ett sådant förfarande, och detta är inte USA, där man får miljarder i skadestånd...
Allt detta är för längesedan; numera åtnjuter min vän en viss om än ringa sjukpension och mår oftast rätt bra, även om hon alltfort måste medicinera med klorokin, naproxen och diverse kortisonpreparat; det senare främst sommartid.
Men jag bibehåller min misstro till läkare och myndigheter..!