Statistiken i Sverige mörkas och förvrängs p.g.a. att man inte FÅR säga att det är något fel att kvinnor har många förhållanden och får barn med olika män. Trots det har svenska forskare på Ki fått fram att det är dubbelt så vanligt med barnamord i styvfamiljer (det var antagligen den artikeln du läste förut).
Det är lite intressant, att Norge - som inte alls är lika PK som Sverige - har en sida om Cinderellaeffekten på Facebook, medan svenska Wikipedia inte har det. Självklart skiljer sig inte statistiken mellan Norge och Sverige när det gäller detta - VARFÖR skulle det vara så? Det måste du förklara i så fall! Utan det är bara samma sak som när norska polisen tidigt gick ut och berättade att hundra procent av alla gruppvåldtäkter och överfallsvåldtäkter begås av invandrare från MENA, medan BRÅ inte fick föra någon sådan statistik, och svenska politiker desperat skrek: "det är MÄN som begår våldtäkter!"
Här är den norska sidan (säg till om du vill att jag översätter):
https://no.wikipedia.org/wiki/Askepott-effekten
Askepott-effekten er en betegnelse på et forsøk på å finne en forklaring på den relativt sett høyere forekomsten av vold og omsorgssvik i stefamilierelasjoner. Barn blir ifølge denne forskningen utsatt for overgrep i langt større grad av steforeldre enn av foreldre. Effekten har navn etter eventyret om Askepott, hvor hovedpersonen ble behandlet grusomt av stemoren og stesøstrene.
Forskning[rediger | rediger kilde]
Forskning siden 1970-tallet viser at barn som vokser opp med stefamilier er langt mer utsatt for overgrep enn barn ellers i samfunnet. Pionerene innfor den evolusjonspsykologiske forskningen på dette var de to canadiske psykologiprofessorene Martin Daly og Margo Wilson, som introduserte begrepet «Askepott-effekten» for å beskrive de forholdene de observerte i stefamilier. Blant kanadiske førskolebarn som lever med to biologiske foreldre er omtrent 1 av 3000 registrert som utsatt for barnemishandling, mens 1 av 75 som lever med en steforelder er registrert som utsatt for barnemishandling.[1] En britisk undersøkelse, utført av rettspsykiater P.D. Scott[2], hadde tall som kunne konverteres til sannsynlighet: Småbarn med en gjennomsnittsalder 15 måneder som hadde blitt drept ved slag gitt i sinne av fedre/stefedre: 150 ganger mere sannsynlig at gjerningsmannen var en stefar.[3]
En undersøkelse[4] fra New Zealand er relevant[trenger referanse].[5] Daly & Wilson har også studert undersøkelser fra flere kulturer og land: New South Wales i Australia, Hongkong, Nigeria, Japan, Finland, Korea og Trinidad. For dette har de gjennomgått litteratur fra antropologi og folkelivs-granskning. Felles for dette er hele tiden opplysninger og resultater som peker i mot biologisk betinget diskriminering av barn, i betydningen økt mengde mishandling (Cinderella[hvem?] s 23, 32-36).
Studier fra flere land[6] viser at steforeldre slår barn over hundre ganger så mye som biologiske foreldre, og at barn som lever med en stefar har en langt høyere risiko (over hundre ganger så stor i flere studier[hvem?]) for å bli drept.[7] I Canada var den årlige drapsraten per million barn under fem år 2,6 for barn som bodde kun med biologiske foreldre i perioden 1974-1990, mens den tilsvarende drapsraten for barn som levde sammen med stefedre var 321,6, dvs. 123,69 ganger høyere. Lignende mønstre har blitt funnet i Storbritannia, Sør-Korea, Nigeria, Hongkong, Australia, Finland, Paraguay, Colombia, Malaysia og Trinidad. Daly og Wilsons forskning viser også at det er svært vanlig at fedre som har ansvar for både biologiske barn og stebarn som bor i samme bolig diskriminerer til fordel for sine egne barn.[1]
Forklaringer[rediger | rediger kilde]
Daly og Wilson beskriver slektskapsseleksjon som årsaken til diskriminering og overgrep mot barn i stefamilier. Dette betyr at barna konkurrerer om ressurser, og at steforeldrene er interessert i å fremme sitt eget biologiske avkom ifølge evolusjonær teori.[8][9] Man kan også snu evolusjonsargumentet: Barna har ikke evolusjonert til å bli effektive mottakere av primæromsorg fra andre enn biologiske foreldre.
Den australske psykologen Greg Tooley, som ledet en studie fra 2006 om eksistensen av denne effekten, uttrykte seg følgende "
It is certainly difficult to talk about because it is such a hot issue."[10]
