Är det inte meningen att vi ska dö unga? Är det fel att bli gammal?

Vad då "meningen"? Vems eller vads mening?

Men visst, i djurvärlden är det vanligt att ett liv varar ca en miljard hjärtslag. Människor lever ca tre gånger fler. Men betyder det verkligen att det är meningen att vi ska leva i ca en miljard hjärtslag?

Människan har en stor fördel jämfört med djur (dvs andra djur) med sin stora hjärna. När överlevnad för djur bara handlar om deras fysik, handlar den för oss till stor del om förmågan att använda vårt förstånd, både enskilt och i grupp. En förmåga som iaf inte självklart peakar vid 20+ år då kroppens fysik är på topp.

Men det finns ju även ganska smarta djur? Ja! Men när det gäller tidsuppfattning och t ex förmågan att kunna tänka på framtiden och förstå hypotetiska scenarion så är vi unika. Alla djur kan förstå omedelbar fara, men bara människor kan ens bara kommunicera att de såg ett lejon borta vid floden för en vecka sedan, och sedan diskutera om hur en sådan fara kan bemötas när de går dit igen imorgon.

Vårt förstånd är en outlier och därför är vi en outlier även i många andra sammanhang.

(Om någon tycker att mitt resonemang påminner om de första kapitlen i boken Sapiens av Yuval Harari, så har denne förmodligen helt rätt. En fantastiskt bra bok! Läs!)

En tränad 20 åring har inte mycket att säga till om mot en 60 årig man som arbetat hela sitt liv.
Har du aldrig "skakat tass" med en äldre man?
Att böga sig på ett gym ger inte lika mycket som att lyfta och bära på gastuber, plåtar, rhs rör osv.

Om äldrevård inte fanns så skulle nog många människor ligga döda i sina hem och även utanför hemmet.
Min poäng var att du har lagt ribban för "gammal" alldeles för lågt.

Meningen verkar snarare tvärtom p.g.a. människors vilja att överleva. Meningen med livet är egentligen en förklädnad av mänskliga viljan.


När du säger att det det inte är meningen att vi ska leva länge uppfattar jag att du menar att det är fel att leva. Jag håller inte med, naturen har inget koncept av fel eller rätt utan det är en mänsklig idé.

Men det är också med hög ålder som vi får visdom att förbättra saker och ting. Sedan var det förvisso sant att förr dog nu de flesta innan 40 år fyllda men visdom har liksom lärt oss att undvika just detta. Sedan meningen är väl att vi ska bli så gamla som möjligt. I bibeln finns det ju folk som är ca 900 år gamla. Så det är liksom ett av livets grejor detta att vi nu gör allt för att förlänga våra liv. Vi har bara ett liv och det vore ju snöpligt värre att dö redan när man är 20.

Om vi har lärt oss att bota sjukdomar och att bygga upp ett samhälle där det inte längre är en lika daglig kamp om överlevnad så är det väl naturligt att vi anpassar oss efter det?

Ingen vill ju dö och alla kämpar och bidrar på olika sätt för att leva så länge man bara kan och för att få det så bra som möjligt under de år vi vandrar här på jorden. Är inte det meningen med evolution? Utveckling och anpassning och inte att snegla bakåt och ge upp p g a det som då skedde naturligt men inte längre gör det?

De rejäla problemen uppstår väl om man verkligen lyckas förlänga hälsan och livet ordentligt så att vi kan uppnå åldrar som ingen människa aldrig tidigare gjort. - Vad skall folk göra av all denna tid och hur skall de försörjas/försörja sig? - Kommer psyket att kunna hänga med eller kommer många att bli alltmer uttråkade eller känna sig som främlingar i världen redan från 40-50-årsåldern och därefter i låt oss säga 150 år framåt - en utmaning för underhållningsindustrin. - Vad säger barn som inte får ut sina arv förrän de själva kanske har barnbarnsbarnbarn, kommer föräldrakärleken att kunna tåla en sådan prövning? - Hur skall den långa ungdomen och livskraften fördelas, om det visar sig vara en dyrbar och begränsad resurs som bara kan komma ett fåtal till del? Under mänsklighetens historia har man ju hjälpligt kunnat hantera livets (upplevda och reella) orättvisor med den tröstande tanken att döden i alla fall är den stora jämlikaren, men vad händer om även denna napp berövas oss? Tänk att stappla fram som utlevad värkande åldring och plötsligt möta sin värsta ovän från ungdomen, bokstavligen med en 20-årings perfekta fysik och hälsa. H*n ger dig ett spydigt leende och en klapp på axeln i förbifarten.

Det jag menade var inte att vi bara producerar mer totalt sett, utan även mycket mer per capita. Och nej, vi skaffar inte fler barn. I takt med att utbildningsnivån ökar sjunker antalet barn.

Helt klart ska vi inte leva för länge. Se bara på de vandrande lik som blir över 100, med nästan total avsaknad av både fysisk och kognitiv förmåga. Det är bara helt miserabelt. Dö vid senast 85 känns rimligt. För att undgå det måste kunna programmera om nedbrytningen av vårt DNA och det känns rätt långt borta just nu. Inte ens då tror jag egentligen att det är en bra idé.

Mord, krig, svält, barnafödsel, jaktskador, förgiftningar ... bara för att addera till listan.


Det här är ett mycket större område för diskussion än folk antar. Och dessutom mer komplicerat. Jag kan inte göra det rättvisa men ska försöka ge en mycket förenklad introduktion (jag är ingen expert på området).

Rent generellt kan man säga att arter som är långlivade föder färre barn och investerar mer i sin avkomma än kortlivade arter som föder fler barn som behöver mindre investering.

Exempel:
Spindlar kanske bara lever nått eller några år men föder tusentals spindelbarn som direkt efter födseln är självständiga och kanske mer än 90 % dör inom någon månad. Laxen lägger sina tusentals ägg i grus i en älv under hösten och överger dem. Dödstalen är lika stora där. De investerar i kvantitet snarare än kvalitet.

Långlivade varelser föder däremot kanske bara ett eller en handfull avkomma, kanske inte ens varje år, som alla är förtvivlat beroende av sina föräldrar för mat, skydd, värme och upplärning i en artspecifik kultur. Se exempelvis elefanter, valar, stora apor inklusive människan. En människa behöver minst 15 år att växa upp och bli självständig med all kunskap från sina föräldrar. Kvalitet snarare än kvantitet.

Baserat på det verkar det som att vi förlorar vår biologiska användbarhet vid cirka 35 till 40 års ålder. Kvinnor slutar sin ägglossning någonstans där och går in i klimakteriet och både män och kvinnor startar sitt biologiska "förfall" efter 40 års ålder med cancer, förminskad muskelmassa och diverse sjukdomar. Men det finns en teori som kallas "the grandmother hypothesis" (https://en.wikipedia.org/wiki/Grandmother_hypothesis) som föreslår att när en kvinna når en viss ålder är det av större biologiskt värde att ta hand om sina barnbarn än att föda egna barn, och att detta förhållande är en genetisk adaption i sig självt (att det alltså är genetiskt programmerat).

Det innebär att man vårdar sina egna gener genom att vårda sin avkommas avkomma. Därmed är det av värde att mormor, morfar, farmor, farfar lever vidare en tid efter att de själva blivit infertila.

Vet inte om det besvarar din fråga. Jag försöker att visa att detta är ett område som innefattar biologi, evolutionär biologi, antropologi samt evolutionär psykologi och säkert fler områden till.

Frågan är inte en proper filosofisk fråga men så vitt omfamnande att den förtjänar sin plats här.

Ställ frågor om du undrar något och kanske jag eller någon annan kan svara.

Pro.

Eftersom jag inte tror att det finns någon tanke bakom evolutionen och människans uppkomst så är det bara vi själva som kan ge oss en mening med livet. Då är det förmodligen vår mening att vi skall leva så länge vi kan med bibehållen livskvalitet.

I en statisk population går det dock inte att per capita förbruka mer resurser än vad man producerar under en livstid, så det finns en gräns för vad som är hållbart. Politikerna brukar återkomma till att vi behöver öka invandringen för att försörja vår åldrande befolkning med nya medborgare i arbetsför ålder. Det är en utveckling som i så fall leder till en långsiktig systemkollaps när andra begränsningar förhindrar en fortsatt exponentiell befolkningstillväxt, och vi skjuter våra egna problem på kommande generationer.

Vi skall nog vara inställda på att när vi inte klarar oss själva längre, då lever vi det på lånad tid. Och vi kan inte ta ut mer än vad vi satt in.

Gud är den enda som har rätt till att skapa och ta liv.

Det är tvärtom meningen att vi hela tiden ska sträva efter att leva så länge som möjligt.