Rikedom och ondska

Ja det där är ett klockrent exempel på de typer jag pratar om.

Dom som är rika och giriga är nog rädda för att förlora allt det dom har skaffat sig (och den livsstil som tillkommer) så därför blir det ett jagande efter mer och mer så att de kan känna sig trygga med "marginal". Var är marginalen? Ja finns det någon som har mer så har man inte tillräcklig marginal, tror jag man lurar sig själv att tänka...

Rikedom ger aldrig några garantier och är därför en bedräglig maktfaktor och tillíka trygghetsfaktor eftersom en börskrasch eller annat oförutsett kan göra att man förlorar nästan allt över en natt. Det är nog den vetskapen som skapar en stress att jaga mer också tror jag.

Girigheten i sig handlar lika mycket om ett starkt habegär som av kärleken till pengar, och så starka känslor och tankar försätter allt ur balans. Pengar i sig är det inget fel på men när det intar första platsen i våra liv så tenderar det att bli skadligt.

Till en början gör nog pengar och konsumtion oss lyckliga men det blir en adaption, man vänjer sig och istället för insikten att lycka inte är = pengar så tror en del att lyckan handlar om mer; största huset, dyraste bilen, senaste kläderna osv och grigheten göds i samma takt som lyckan tynar bort... Så tragiskt egentligen!
Girighet har egentligen ingenting med pengar som så att göra. Girighet är ett starkt habegär där själviskhet och egoism premieras. Och där jaget, begäret och pengar intar första platsen så hamnar hänsyn, moral och etik långt ner. Dom egenskaperna repellerar varandra, de går iaf inte ihop och i dagens samhälle där en del tycks tävla i hur rika(st) dom är och vilka statusprylar man har samlat ihop så uppstår även viss tävlingsanda som gör att vissa tillvägagångssätt ses genom fingrarna med, ja kanske t o m beundras.

Jag tror den skaran av människor hade tagit oetiska beslut även som medlem i arbetarklassen.

Oetiska beslut är ju just det, så det faktum att man ändå har pengar över spelar
nog mindre roll i sitt beslutsfattande.

Precis, som när man betalar snickaren under bordet för den nya altanen eller arrangerar
en stöld för att få ut pengar från försäkringsbolaget.

Min poäng är att denna sorts beteende följer med en person genom sitt liv om inte
en förändring sker inifrån.

För denna omoraliska skara innebär mer pengar nya sorts brott bara.

För ett tag sedan så slog en tanke mig att hur skulle jag överlevt egentligen om jag bara gick ut i skogen och jag fick klara mig ensam i naturen. Sommaren skulle väl fungera rätt okej med alla bär och det hade inte varit helt omöjligt, men vintern satte ett frågetecken hur jag skulle gjort för att överleva i svenska naturen.

Så jag började tänka hur gjorde man förr egentligen, svaret kom att man lagrade allt sånt. Man torkar röker saltar syltar konserverar allt är inte färsk. Och man lagrar mat åt djuren också, som att ha hö för häst och kor.

Och jag tror att ungefär samma känsla att överleva en lång vinter driver många att bara samla och samla, och jag tror att just det drivet är mycket starkare hos folk som aldrig känt någon direkt hjälpsamhet tidigt i livet utan istället har någon slagit allt de hade ur händerna på dem gång på gång, och man ställer in sig på att vara solo om det faktiskt inte finns hjälpsamhet utan bara besvär.

Sen att också en sån sak som motstånd ger styrka, vikter gör muskler. Problem och problemlösningar skapar intelligens.
Det känns rätt så ironiskt om en person som haft alla emot sig blir rik sen blir betraktad som ondskefull ? Nu säger jag inte att det är så men ifall det skulle vara ett sånt fall. Då kan man väl mer fokusera på omgivningen som ond, i så fall är väl alla onda som inte hjälper mer än vad de själva blivit hjälpta?

Det finns en sorts "intellektuell legitimitet" över människor med pengar
i omvärldens ögon ibland och jag tror detta bidrar till att personen i fråga
då anses skall "veta bättre" och konsensus blir då att denne snarare är ond.

Som jag ser det så har en person som haft det för bra i tidiga år blivit inlärd kanske att den är värd mer än andra och inte har behov att tänka på andra.

En person som inte får hjälp eller värme eller något alls tänker inte heller på andra för det blir som inlärt att andra mest är negativt.

Ömsesidighet är ju någon man också måste lära sig med andras hjälp och ganska tidigt i uppväxten.
Jag kan tänka mig att man ser alla andra som giriga när man väl har blivit rik, när man aldrig såg en vänlig själ innan pengar och framgång sen dyker folk upp och vill vara vän eller älskare.

Det är precis som du säger.

Jag vet inte hur det är att vara rik, men jag tror ingen tänker på negativa saker som kan uppstå med hur man blir populär för något annat än vem man egentligen är. Samma sak med en skådespelare, den personen kan få massa fans som är förälskade i en roll man spelat inte vem man själv är.
Det måste bli som ett extremt handikapp att konstant bli förknippad med en förmögenhet eller något annat med varje person man möter.

Människor är ju även otacksamma mot dem rika som faktiskt skänker bort pengar, det är som ingen bryr sig direkt.
Folk pratar mest vad dem skulle gjort i situationer dem aldrig själva skulle hamnat i, gäller även personer som är rika som talar om vad dem skulle gjort om dem var fattiga för att ta sig ur allt.

Längtan efter rikedom finns hos de allra flesta, bara det att inte alla kan uppnå rikedom, varför majoriteten skriker onda ord om alla dessa onda rika.
Avundsjuka, kallas det.

En längtan efter bekräftelse på föreställningen om vad rikedom ger?

Somliga söker sin rikedom genom att spela svåra.

Spela svåra?

Spelade jag svår?

Dom är sjuka, det kan inte botas, bara en' gång 'Pol-Pot treatment' krävas

Rikedom är ett mått av människan uppfunnet, ja?