Dagens individualanarkism, den minst realistiska formen av anarkism.

Jag erkänner det direkt, undertecknad har inte några höga tankar om anarkistiska ideologier i huvud taget (notera dessutom anarkokapitalism inte ses som ett undantag här). Detta på grund av att jag har ytterst svårt att se hur ett samhälle utan någon slags stat skulle kunna överleva i en värld av organiserade arméer, som i dagsläget bara finns i former som är oförenliga med något som med rättvisa kan kallas ett anarkistiskt samhälle. Vissa former av anarkism är dock mer rationella än andra, till exempel inser anarkoprimitivismen att deras statslöst socialistiska samhällsmodell är oförenlig med högteknologi, och skapar därmed sitt idealsamhälle med detta i åtanke. Någon form av rationellt tänkande finns även i anarkokommunismen, då denna ideologi ändå erkänner att kollektivism är det ända sättet att kunna få ut något i huvud taget av ett samhälle som inte har vare sig en stat eller privategendom(må det vara skapandet av arméer eller utförandet av praktiska sysslor).
En form av anarkism som i mina ögon däremot helt saknar kompromisser med verkligheten är individualanarkismen (i den form som den numera oftast presenteras av till exempel användare drullknull). Denna ideologi tycks istället på fullt allvar tro att den egocentrism och allmänna dragning till livsstilsexperiment som kännetecknar det nuvarande statskapitalistiska systemet inte bara kan överleva i det statslösa samhället, utan på fullt allvar är det som kan och ska bli den nya normen.
I den form jag har kommit i kontakt med av dagens individualanarkism inkorporeras dessutom av någon anledning politisk korrekthet i form av en ytterst uttalad fotkyssarfeminism, antivitism och förakt mot arbetarklassen(om ni tvivlar på det sista, läs dessa poster av drullknull
.
Om jag bara skulle kunna skylla all denna skits existens på Proudhon skulle jag ha gjort det, men med tanke på denne mans realistiska syn på kvinnor känns det lite orättvist mot honom att göra detta. Så nu återstår det bara för er självdeklarerade individualanarkister att övertyga mig om att jag har fel. Mina ögon kan inte vänta på era reaktioner så att säga.

Teorierna är nästintill vattentäta, jovisst, i det avseendet får jag se uttrycket "kompromisslöshet" som ett, åtminstone halvt erkännande. Teorier är teorier, modeller att jämföra med, och sträva mot, verkligheten är komplex och behäftad med otaliga felkällor som ger avvikelser. Steget att gå från ett semifeodalt samhälle uppbyggt av tvång till ett fritt och jämlikt är litet i teorin, men stort i verkligheten på grund av komplexiteten och hindrens storlek (mental omställning, uppoffring, ny organisering, förlorade maktförhållanden m.m.).
Svårigheterna till trots är det strävan som är i fokus, inte försök till att upprätta samhällen i vad vissa uppfattar som kopior av texter med urkundsstatus, sådana metoder överlämnas till ideologierna och religionerna.
Går det att vissa teoretiskt och praktiskt på demokratiska brister, konsekvenserna dessa leder till, hur de uppstått, vilka förluster alla gör av dem, då finns ett gediget underlag för krav mot samhällsförändring, denna strävan eller kamp är överordnad teoriläsning och spådomar.
I de bästa av alla världar följer samhället teorierna till punkt och pricka, det är vad religionerna och ideologierna vill få folket att tro, följ våra lagbundna teorier så blir allt bra, överge först självbestämmandet och kuva er för makten.

Klavertrampen Proudhon, Tucker, Landuaer, Kropotkin m.fl. anarkister gjort förändrar inte kampen för fullständiga demokratiska rättigheter och rätten till självförvaltning. Det har aldrig funnits en fläckfri anarkist, och det lär inte heller inträffa, den perfekta anarkisten är en jesusfigur, vilket är helt ointressant i sammanhanget.

Att teknologi skulle vara ett hinder är ett bakvänt resonemang, allt som krävs för en dräglig tillvaro kan produceras i mindre verkstäder tillika arbetarstyrda. Vi har informationsteknologi som gör det möjligt att dela på information över stora avstånd, 3D-skrivare, teknologi för decentraliserade energisystem har funnits i 150 år, likaså transportsystem. Frågan om dagens teknologi som ett hinder får ses som ett icke-argument mot bakgrund, speciellt när miljöproblematikens lösningar i många delar är hämtade från anarkistiska teorier (decentralisering istället för centralisering).

Försvarsfrågan är både uttjatad och meningslös, samma resonemang kan riktas mot nationalister, Ryssland kan ta Sverige på några dagar, är det inte hög tid för kärnvapen? Sverige kan aldrig mäta sig med Ryssland, de resurserna finns inte.
Främmande makter kan säkert förstöra och underkuva anarkistiska samhällen, det förminskar inte kampens legitimitet, eventuella yttre hot är ingen ursäkt att hindra demokratisk utveckling, om så vore fallet skulle vi inte lämnat medeltiden.

Högerextremister har alltid sneglat på individualanarkismen, både med avundsjuka och aversion, fruktlösa försök för att lägga beslag på delar av teorierna har gjorts, trots detta har denna anarkistiska strömning levt vidare och frodas faktiskt bättre än på 100 år.

Center for a Stateless Society

Eftersom det "alltid" varit så måste det finnas ett otal exempel där avundsjukan framkommer. Ehh, exempel?

Det gäller all anarkism, fascism är ett relativt sen ideologi, vid dess tillkomst var den klassiska anarkismen fullt utvecklad. Anarkosyndikalismen användes som en förlaga till vad som skulle bli korporativismen, med skillnaden att fascismen anammat skråsamhällets benhårda hierarkier istället för den platta och demokratiska organisering som syndikalismen byggs på; de tog ett skal och fyllde de med annat.

Framför allt är det Max Stirner som fascister tittar avundsjukt på, individualismens sista utpost, som för deras del tråkiga verklighet; att Stirner var vänsterheglian lååångt från samtida konservatism. Det måste göra ont varenda gång fascister upptäcker att den skarpaste individualism de fakto är socialistisk, att de själva är fast i en kollektiv ideologi inte olik marxismen i dess tvingande massorganisering.
Avund och avsky på samma gång, det finns åtråvärda element, det finns element som väcker avsky.


Motpol: Stirner och högern

Trams, fascism är anarkism.

Bara floskler, inte ett enda efterfrågat exempel som styrker det tidigare påståendet. Men var det nån som hade väntat sig det?

Att låna idéer eller retorik från olika delar av det ideologiska spektrat är absolut inte fel utan tvärt om en mycket framgångsrik strategi. Motpol och alternativ höger i största allmänhet sneglar ofta på Gramsci och har inga problem med att appropriera delar av hans tankegods om kulturell hegemoni, där detta är lämpligt.

Hade vänstern förmått sig att göra samma sak med t.ex. nationalismen, som är en oerhört potent kraft att mobilisera kring... Ja, då hade ni kanske inte varit lika dåliga som ni är idag.

Vänstern av idag har nämligen ingen motsvarighet till invandringsfrågan (nationalismen) att kunna egga upp människor kring. Politisk korrekthet är ju på det sättet ett tveeggat svärd som också begränsar utövaren själv. Kallar man motståndaren för "neofascist" så kan man inte gärna appropriera neofascistens egna strategier, hur framgångsrika dessa än råkar vara.

Inlägget ovanför styrker, liksom länken i mitt förra inlägg, du är alltid lika argumentationslös som försvarslös, det spelar ingen roll, du tillrättavisas om och om igen, som sig bör.

Du får gärna skriva var du ser den avundsjukan. Och om det är som du skriver att det "alltid" varit så; Stirner (som tydligen inte kallade sig anarkist) verkar ju snarare ha tagit intryck av de som var högerextremister....

Stirner såg sig som egoist, han verkade på 1840-talet, vilka högerextremister verkade under hans samtid? Befinner du dig i rätt sekel?

Stirner anses tillhöra den anarkistiska traditionen fastän han inte kallade sig för anarkist, det gjorde inte Warren, Spooner eller Ingalls mig veterligen heller.

I inlägg 4 gavs en länk till en högerextremist som i många år tagit till sig Stirner, försökt att omskriva hans idéer så att de passar en nyfascistisk tredje position. Att en högerextremist under många försöker göra en vänsterheglian (som Marx och Engels) till sin bör ha en botten eller hur?
Avundsjukan ligger närmast till hands, ”om det inte är mitt så kan jag försöka göra det till mitt”.

Vem avgör vem som är högerextremist?
Vem avgör när högerextremism har rätt att uppstå?
Vem avgör att en högerextremist exemplifierar att ett tillstånd "alltid" har varit så? Måste finnas tusentals i så fall.
Vem avgör vad som är mitt (speciellt för en anarkist)?

Nä, egna påhitt och definitoner är alltid gångbara till redan inkrökta. Teorierna, var de än framförs, är som TS skriver de mest extremt orealistiska.

Inga svar, bara en massa frågor för att smita undan klavertrampen. Ingen är förvånad, vederbörande har i åratal kört med samma metodologi, utan verkan bör tilläggas.

Suck, oförbätterlig.